Duende hjälper mig att navigera i mörker

Av Nina Hemmingsson

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”I vardagen kanske de inte är så användbara, men det finns andra dagar än vardagar. Dagar då sådana som jag och mina barn inte är hjälplösa längre”, skriver Nina Hemmingsson.

Jag orkar inte med alla fullkomligt normala krav som ställs på mig.

Det utbrister en tjej till en annan över en kopp kaffe, i en enruting jag tecknade för några år sedan. Poängen är väl uppenbar men det har varit svårt för mig att sätta ord på det här. När jag ändå formulerar mig kring det, blir det i form av små, snabbt övergående utbrott. Kanske för att jag inte vill befatta mig med min dålighet under några längre stunder.

Området där jag inte vet hur man gör blir bara större. För att förväntningarna på mig stiger i takt med att jag blir äldre förstås. Men också, har jag en känsla av, så har papperna som ska fyllas i blivit allt fler generellt. Jag förstår att det är för att bringa ordning i kaoset, men för mig får det motsatt effekt. För mig innebär det en känsla av att för evigt vara en icke-vuxen. Ett stort, dumt barn. Det är jag. En som liksom inte reder sig, trots att jag hunnit fylla femtio år.

– Du har en aktiv Duende, säger min vän när jag som så ofta springer runt och letar efter bilnyckeln.

Jag säger att jag aldrig hört talas om Duende och vännen säger att han inte vet så mycket heller, annat än att det är som en liten tomte eller gnom.

– Han gömmer saker. Han är en buse som ställer till det för folket han bor hos.

Det börjar nog mest som ett försök att lätta upp stämningen kring min stigande panik över borttappade saker och felaktigt ifyllda dokument. Men jag tar Duende till mig direkt. Duende, en sammandragning av Dueño de casa, som betyder bostadsägare, eller hemmets mästare. En liten varelse full av rackartyg. Det är uppenbart, att om det bor en sådan hos mig, så är han oerhört skicklig.

I min hall på en byrå står en skål. Jag ställde den där på inrådan av de välorganiserade människorna och meningen är att jag ska ha för vana att lägga viktiga småsaker där. De välorganiserade vet inte att jag kan bestämma det hur många gånger som helst, nycklarna kommer ändå hamna på helt andra platser.

Nu börjar jag kalla den för Duendes skål. Det är inte jag, det är Duende, säger jag när jag letar efter vad det nu är som försvunnit denna gång. På väggen ovanför hänger jag en barnteckning som jag tycker passar. Min äldsta son tecknade den som mycket liten, en huvudfoting med långa klor längst ut på armarna i stället för fingrar. Mitt i det runda ansiktet har han en glad och bred käft. En kropp som gjord för att ljuga och stjäla, helt enkelt.

Jag förstod tidigt att det inte lönar sig att vara arg på Duende, i stället måste han bemötas med artighet och respekt. Ibland när han varit särskilt påhittig måste jag ge honom extra cred. Du är jätteduktig, får jag säga. Du är oerhört skicklig och jag kommer aldrig hitta det du gömt om du inte hjälper mig. Du har vunnit, jag ger mig.

Förvånansvärt ofta fungerar smickret. Det borttappade ligger plötsligt bara där, någonstans där jag redan letat. Jag vet att man kan förstå det här psykologiskt: när jag pratar med Duende släpper den stigande paniken, och då kan jag tänka klarare och leta mer metodiskt. Men jag kan inte tänka så för det vore givetvis att såra Duende, vilket i sin tur riskerar att leda till ännu fler gömda ting som hämnd.

Det här med att tappa saker och vara dålig på administration, är förstås en liten del av ett rörigt psyke och långt ifrån den besvärligaste. Men det sätter sig i vägen för annat, för arbete, för vila, för själva livet. En serietecknarkollega drog till med att 95 procent av konstnärerna har någon neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Jag är allvarlig, sa han. Men, la han till, ingen kommer någonsin få veta, för de flesta av oss kommer sig aldrig för att söka hjälp och inleda en utredning.

Hur det nu ligger till med den saken, så tror jag inte att han är helt fel ute. Häromdagen till exempel fick jag ett mejl från Författarcentrum. Mejlet gick ut till samtliga medlemmar och handlade om problemet med att allt fler författare hört av sig med klagomål om e-fakturering. Det har tydligen gått så långt att många vägrar ta uppdrag där e-fakturering är ett krav. Då ska man komma ihåg att det flesta konstnärer och författare inte lättvindigt tackar nej till arvoderade framträdanden. Jag skäms när jag skriver det här. Det är genant att tillhöra ett så funktionsodugligt släkte.

I den ålder jag nu befinner mig börjar barnen i min vänskapskrets flytta hemifrån. Jag lyssnar på berättelserna. Någon står på perrongen och sväljer, hon vill inte visa hur ledsen hon är. När tåget rullat iväg kommer tårarna och gråten, och den kommer återigen nu när hon berättar om barnet som flyttar.

Jag förstår saknaden förstås. Men det finns värre scenarior. Att aldrig få se sitt barn flytta sin kropp i riktning mot världen. Eller att se sitt barn färdas ut i världen och samtidigt upptäcka att världen inte går honom eller henne till mötes.

Det börjar som för de flesta. Man ammar, matar, nattar och skolar in. Sedan får man följa med barnen till BUP för utredning. Kanske har man fler barn som ska utredas dessutom, det är ju ärftligt. Om man själv har ett psyke som är svårt att få in i ett skolsystem, eller in i något system, så är risken stor att man ger det vidare. Och så sitter man där med sina barn, i lokalerna där de mäter och ställer frågor, där de bestämmer medicinering och vilka intyg som ska skrivas till vem.

De som vill hjälpa barnen är vänliga och kunniga. De förklarar hur vissa barn fungerar på ett delvis annat sätt än andra och vad man ska göra för att de ska få en lättare vardag. Ett lättare liv. Det finns så mycket hjälp att få och som förälder är man villig att prova allt. En ny medicin? Bra, vi testar. Strategier för struktur? Jag antecknar.

 
Men sanningen är att det inte är så enkelt. Det är inte färdigt för att behandlingsplanen är satt. Ett preparat som hjälper de flesta, ger i stället några barn ökad ångest och när man väl bestämmer sig för att man nog måste avbryta medicineringen har barnet redan minskat kraftigt i vikt och börjat skada sig själv.

Man provar en ny medicin som initialt verkar fungera bättre, koncentrationen ökar men nu kan inte barnet sova och hamnar till slut i något slags maniskt tillstånd som till sist blir omöjligt att leva i det också. Jag vet att det finns de som hittar rätt på första försöket men det är ingen tröst när man sitter med en pojke som är rädd för ytterligare oförutsägbara biverkningar och vägrar försöka en tredje gång.

Strategierna är också svåra. Den som ska leda operationen är tyvärr ofta en mamma till exempel, som fungerar på ungefär samma sätt som barnen, lika ostrukturerat eller annorlunda strukturerat kanske man kan säga om man vill vara snällare. Det är the blind leading the blind och till sist känner sig inte bara barnen dåliga utan hela familjen hukar under en känsla av oduglighet och missanpassning. Ändå fortsätter man att anteckna och läsa om diagnosen, det blir normalt att åka på möten, gå kurser och göra nya försök med nya strategier. Och de som arbetar med det här säger att man kämpar på bra, att det är svårt att vara mamma till ett barn som mår dåligt och då gråter man av tacksamhet över att bli sedd, eller kanske bara av ren trötthet. Men mellan mötena kommer det något annat smygande. Först helt vagt, som ett litet skav. Det tar tid att förstå vad det är eftersom alla känslor har en tendens att sväljas av skulden, den är så omättlig skulden och när man till sist förstår att det är ilska man känner så är den så stor att den knappt går att härbärgera.

Vad är det jag ska bota mina barn från, vill man skrika. Vad är egentligen problemet här? Och så inser man att det man ska bota sina barn från, är en själv. Föräldraskapet har tagits över av den enormt nedslående uppgiften att lära barnen att inte vara som jag.

Duende är inte bara namnet på en varelse, får jag lära mig. Det är också ett konstnärligt och själsligt begrepp, välkänt inom bland annat flamencon. Man kan både ha det och uppleva det.

Det kan beskrivas som ett tillstånd, eller en kraft som kan uppstå i livet och i konsten. Duende räds inte heller lidande och död.

”Allt som har svarta toner har duende”, som Federico García Lorca beskriver det i ”Duendes teori och sammanhang” (ur ”Fisk, himlakroppar och glasögon” Svensk översättning av Marika Gedin).

Jag vill berätta om det här för barnen. Jag vill berätta vad jag tror att det betyder. Jag vill lära dem att jag, deras mamma, har levt ett ganska långt liv nu med de här svårigheterna. Jag har tänkt att mitt liv och mitt psyke ska fixas. Men nu ser jag också det jag har, och det jag fått. Att jag alltid haft en förmåga att fantisera. Att jag kunnat skratta åt det mörkaste, något som jag för övrigt ärvt av deras mormor. Jag vill berätta att det vi kallar för perfekt ofta är dött och att jag genom att teckna det som är ofullkomligt och jobbigt, kunnat komma nära andra ofullkomliga och jobbiga och att nästan alla är det, eller åtminstone har ett stråk av det. Till och med de välorganiserade går sönder ibland. Jag vill berätta om hur suckarna av lättnad låter, när en människa förstår att hon inte behöver hålla andan längre, när hon kan sträcka på sig och vara stolt, trasig eller inte. Och att det ofta är just i konsten som den insikten kommer.

Jag vill prata med världen också. Med er. Vill ha dem, vill jag säga. Vill ha de lite odugliga. Förändra dem inte, utan var en plats där det underbara och konstiga får rum. I vardagen kanske de inte är så användbara, men det finns andra dagar än vardagar. Dagar då sådana som jag och mina barn inte är hjälplösa längre. Då lovar jag att vi ska hjälpa er, så som ni fått hjälpa oss. För min Duende tar inte bara mina nycklar. Han hjälper mig också att navigera bättre än de flesta i mörker och storm.