Musikkritiken är rena safarin i orten

Erik Lundin är vad Khemiri var för litteraturen 2003

2019 gav Erik Lundin ut sin första fullängsskiva, ”Zebrapojken”, som hyllades av kritiker.

Jag har hållit käften länge men nu går det inte mer. När jag läser Stefan Thungrens recension av en Erik Lundin-konsert i Svenska Dagbladet (15 april) så brister det.

Jag gillade Erik Lundins Suedi. Jag gillar den fortfarande. Men debutalbumet Zebrapojken är ärligt talat ganska snarkigt. Lundin är smart och hans verser är grymma – ibland. Ämnen: Mycket Angelägna. Okej, så killen är bäst i klassen. 

Thungren skriver att Lundin med sin begåvning och sin bakgrund i orten, med svensk morsa och gambiansk farsa, är ”något av den svenska hiphopens våta dröm”. Men Thungren misstar sig: Lundin är den svenska musikjournalistikens våta dröm: Han är inte misogyn, han är inte g. Han är smart, verbal, melankolisk – och han beskriver orten så att alla förstår.

Lundin är vad Jonas Hassen Khemiri var för litteraturen 2003. Eh och i dag. 

Thungren skriver: ”Hade Svenska Akademien varit lite pigg hade Horaces stol nummer 17 definitivt varit utmanad”.

Insert valfri emoji på det, hörni. Min är typ en bajskorv.

Och att kalla Suedi för ”förortens svar” på Känn ingen sorg för mig Göteborg gör mig direkt illamående.

Det är som ett enda stort ortensafari. En polare menar att allt är Dogges fel. Efter The Latin Kings Välkommen till förorten var det något som hände. Och nu sitter vi här: på mellanstadiet i mina barns innerstadsskola säger killarna att de är orten.

Kontentan: alla vill ”vara” orten. Men de jag känner som bor i orten vill bara flytta därifrån.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln