Till salu: ett meningsfullt liv

Kristina Lindh om mäklarspråket efter ”ljust & fräscht”

Brödkavel, bakplåt och gryta på spisen. De nya mäklarbilderna på säljobjekt ska andas av liv, att här pågår saker.

Huset ska säljas och stylisten är på inspektionsrunda. Tjänsten ingår numera i varje mäklares basutbud, där vidare insatser – som en fullt genomförd make over – kan köpas till om så önskas.

Vi nöjer oss med basutbudet. Med block och penna följer jag stylisten som går från rum till rum för att ge tips om hur resultatet av våra senaste femton år kan paketeras på bästa sätt. Jag är inställd på att få rådet att sopa igen varje spår av liv. 

I stället ber hon mig om motsatsen. I köket bör jag lägga fram min slitna kavel (med fördel kan några nypor mjöl pudras över bänken). De personliga pappersanteckningarna i kontoret ska alls icke rensas bort. Vid symaskinen kan jag placera några pågående syprojekt, gärna lite nonchalant. Vid läshörnan kan böcker ses uppslagna, varför inte i en härligt rörig trave, och i hobbyrummet ska bollar och spel dras ut.

Vad hände med ljust och fräscht? Med inåtvända bokryggar och vaser i millimeterprecision? Jodå, de finns kvar. Bostadsförsäljning kräver även 2019 ett desinficerat badrum, bortplockade släktfoton samt en kylskåpsdörr befriad från skolscheman och inköpslistor.

Men utöver visningsbildernas elementa just nu – en korvig linneduk och tre kronärtskockor – har något hänt. Plötsligt ska de gestalta A) skeende och B) närvaro. 

Av detta kan man dra två slutsatser. Antingen vet svensken inte längre vad ett kök/kontor/sovrum är till för utan behöver handfast vägledning för att förstå detta. Eller så behöver vi en ny berättelse om (vardags)livets mening.

Ut med buddhastatyer och in med tuschkritor och blomjord. Här pågår saker.

I frontlinjen för utvecklingen finns bland andra mäklarfirman Historiska hem. Bland objekten på hemsidan kan man se en altan där blombindning pågår för fullt, ett badrum där skumbadet har tappats upp, med en ingången kimono bredvid samt en hall där korkåpan (!) hänger redo.

Sedan dess har varje bostadskarriärist lärt sig att om ett hem ska gå hem måste det vara renons på personliga artefakter

”Jag har inget att skämmas för!”, sa mamma förnärmat när mina föräldrar skulle göra sig av med villan för många år sedan. Det var i skedet då visningsestetiken började bli en viktig fråga, och då förvånade säljare ombads städa bort sina souvenirer från Mallorca. Sedan dess har varje bostadskarriärist lärt sig att om ett hem ska gå hem måste det vara renons på personliga artefakter. I visningsinstruktionerna har betonats hur det inte är nuvarande ägare utan sig själv som den presumtiva köparen ska kunna föreställa i bostadens alla rum. 

Men hur många bostadsspekulanter tänker ”Yes, det där är verkligen jag!” när de möts av en liturgisk dräkt i farstun? 

Och om inte fotografierna på mina närmaste får synas – varför bör då min morgonrock, vars veck formats av min nakna kropp, hänga framme?

En uppslagen bok, en gosig pläd och en kopp te – bilderna på hem till salu ska signalera skeende och närvaro.

Ända sedan Fredrik Lindström 2001 raljerade över mäklarbildernas då obligatoriska citroner i Vad gör alla superokända människor hela dagarna har svenskens stylingneuros varit basvara i samtidsdiagnoserna. Hemnet har 2,8 miljoner unika besökare i veckan, vilket sett till statistik för jämförbara sajter i andra länder gör oss till världens mest hemfixerade folk. Välkänd är den föga smickrande beskrivningen av hur inredning är för svensken vad sex och mat är för fransmannen respektive italienaren. 

Ja, det är lätt att raljera. Eller att bli politiskt förbannad slash uppgiven. Men bortom de ideologiska beslut och krafter som gjort bostaden till privatekonomisk ödesfråga, är också inredningsintresset en del av den existentiella tidsandan och dess utforskande av gränsen mellan fiktion och verklighet.

Livet vore perfekt om jag bodde i det där huset heter en nu snart tio år gammal bok av den amerikanska författaren Meghan Daum. Givetvis är det längtan efter perfektion, lycka och ett annat liv än det jag har som ligger bakom suget efter mäklarbilderna. Eller om man så vill: missnöje, ängslan och dålig självkänsla.

I mäklarbilden uppstår ett tredje jag, delvis verkligt, delvis fiktivt

Men den gör fel som enbart ser bildkonsumtionen som flykt. Stylingtrendens nya omfamnande av det biografiska visar hur den i minst lika hög grad är terräng för vårt behov av berättelser. 

Vem är det som träder fram i rummen där jag som säljare lagt fram mina personliga anteckningar? Det är jag. Men ändå inte riktigt jag. 

Vem är det köparen ser? Sig själv. Men ändå inte riktigt sig själv. 

I mäklarbilden uppstår ett tredje jag, delvis verkligt, delvis fiktivt. Och det är just i osäkerheten och sammanblandningen av de båda som lockelsen ligger. Mäklarbilderna är ett slags autofiktion, i dess kanske just nu allra mest publika variant.

På kultursidorna pågår en debatt om autofiktionen som litterär genre och om hur publikens som det verkar aldrig sinande hunger efter verklighet påverkar kontraktet mellan författare och läsare, och därmed kritiken. Hur hädisk tanken än kan te sig för en skolad litteraturrecensent är det en diskussion fylld av formuleringar som rakt av kan appliceras på vår relation till mäklarbilderna. För båda gäller att vi, som rubriken till en av artiklarna i diskussionen lyder, ”letar efter något sant i en värld av fiktion”.

I en ny utställning på Ystad konstmuseum ställer fotografen Gert Germeraad ut sina bilder. De är resultatet av vad som började som ett hobbyprojekt under hans brödjobb som mäklarfotograf. Mäklarna ville ha säljande bilder och fina hus, berättar han för Sveriges Radio. Själv började han se andra saker. En tapet som inte matchar. En ljusknapp som sitter snett. 

Gert Germeraad riktade kameran mot föremål han var intresserad av: ”I vissa av bilderna får man en aning om hur folk har levt. Man blir nyfiken. Man undrar vad som hänt där.”

Det intressanta är att det är exakt detta som den nya sortens bostadsbilder vill gestalta. Eller som Historiska hem formulerar det: ”Bakom varje fasad finns människor och livsöden”. 

Så sluts en cirkel där den biografiska faktor som en gång dömdes ut nu välkomnas tillbaka, om än i en form där frågan om verklighet befinner sig i ständig gungning.

Dagarna går och fotograferingen står för dörren. Det är veckan då Hemnet slår historiskt rekord med 3,5 miljoner besökare. Jag hänger fram min sidenmorgonrock. Jag placerar boken Face of the deep av feministteologen Catherine Keller på skrivbordet. Och till tonårssonen, som just kommit hem från skolan och målstyrd går mot kylskåpet, hör jag mig själv ropa: ”Rör inte visningsläsken!”

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln