Ge kvinnor mer pengar och sluta slåss
Uthängning är ett tankefel
Jag grät när jag såg SVT-dokumentären Älska mig för den jag är. Jag får panik av mäns våld mot kvinnor. Att vara emot dödligt våld är kanske den minst elaborerade tanke som finns. Men hur kan det kännas så verkningslöst att vara emot nåt?
Att gå på ljusmanifestation, skriva på Instagram och Twitter? Jag gjorde ju det. Men det känns mycket som om inget händer.
Kan det till och med vara så att den typ av aktivism kan vara bevarande av sakernas tillstånd?
Under #Metoo var en av farhågorna att för varje person som får bära hundhuvudet kunde tusen män (och kvinnor) tuffa på i sin lunk med pysslandet som upprätthåller normen om makt och värde, små subtila saker som varje dag bidrar till ett budskap: män är bäst. Vi tittar dit, säger usch, medan de andra fortsätter med sin skit.
Uthängning är ett tankefel. När man hittar en syndabock ändras inget förutom en kortsiktig emotionell tillfredställelse av att ”man har gjort nåt åt problemet”. Att jaget ens kan göra nåt åt problemet är en narcissisk tanke, som till slut handlar om individ kontra en förövare. Det finns ett symbolvärde. Men problemet försvinner inte.
Trots att den emotionella utdelningen är låg, är det viktigt att analysera problemet en gång till.
Problemet är inte en man. Problemet är makt. Våld är symptom på makt. Det är makten som ska bort. Den meningen ger inga utslag på känslomätaren. Den är torr, icke-emotionell.
Vid både första anblick är makt är lika tydlig som gas, som verkar ånga omkring på våra kulturinstitutioner.
Kvinnor kommer fortsätta bli sönderslagna och behandlade som smuts om inte makten ändras.
Makten ändras inte om en person får stå med dumstrut eller ens blir av med sitt jobb, tvärtom kan den fortgå. För det är inte bara den som slår som är orsaken till att en folkkär artist kan bli slagen.
Det behöver inte ens handla om hat. Det kan handla om att män får stora budgetar, får uppföra fler verk på större scener med fler skådisar i ensemblen. Att de får mer pengar.
Att alla dyra filmproduktioner i Sverige är signerade män. Det är kommunikation; makten säger att män är mer värda.
Det är inte männen som är djur. Det är kvinnorna. Utbrända projektledare och skådisar med få repliker, regissörer som går att räkna på ena handens fingrar med pissbudget.
Handlingsutrymmet, tolkningsföreträdet, konstnärligheten, mediala utrymmet, pengarna, bostäderna, friheten, fulheten, skalligheten, tjockleken, aggressiviteten. Makten måste börja fördelas rättvist.
Förslag: Sluta slå oss. Och börja ge oss kvinnliga konstnärer pengar.
