Revolutionen börjar i grönsakslandet
Stefan Sundström om livet som hobbyodlare – och hipsterkomposten som visar vägen för livsmedelsindustrin
Jag var rätt dum när jag var ung. Trodde jag skulle kunna bli självförsörjande på mat.
Anledningen var inte nån slags annalkande katastrof, som jag kan tänka mej att många tänker nuförtiden.
Det fanns annalkande katastrofer då också, framför allt Tjernobyl 1986, ni vet den som gjorde norrländska svampar, bär och älgkött oätliga, i decennier. Men det var inte det som drev mej.
Det var att jag inte ville lönearbeta. Jag vet att det låter provocerande att jag inte ville det, men så var det. Jag jobbade som städare på Barnbyn Skå och gjorde ingen vidare succé, som ekonomibiträde som det hade döpts om till.
Jag hade precis fått barn och var föräldraledig, vi snålade så att vi kunde vara lediga bägge två, min tjej och jag. Medan hon ammade gick jag omkring i trädgården till torpet vi hyrde och tänkte på framtiden.
Den hade jag inte tänkt så mycket på -tidigare, men när man får barn så sätts en väldig apparat igång av föräldrar, svärföräldrar och andra livserfarna människor. Köp ett radhus med lån från banken, jobba heltid, klipp dej så du kan gå på föräldramöten utan att skämmas, skaffa körkort!
Hur skulle jag undgå att uppfylla dessa krav?
Jag tänkte, dum som jag var, att man skulle kunna försörja sej själv med grönsaker, ägg och kokt höna. Potatis och jordärtskockor. Spela lite med bandet jag var med i så det tickade in lite pengar då och då. Skulle det va så omöjligt?
Det var ju andra tider då, man kunde jobba på timmar utan att vara rädd att bli utan jobb, man var förvissad om att man kunde försörja sej.
Och just tryggheten gjorde att man hade råd att tänka naiva tankar om framtiden.
Jag tror det är bra.
När barn och ungdomar är trygga så vågar dom tänka nya tankar. Det är sånt som driver mänskligheten framåt, att människor är beroende av omvärldens sympati och skydd när dom är små, det är det som gjort att vi utvecklat den sofistikerade civilisation vi har, att vi inte föds som gaseller på savannen som omedelbart måste resa sej och lära sej springa för att undgå lejon och människor.
Jag tror inte att barn ska härdas.
Det var ju inga nya tankar jag tänkte, folk har väl i alla tider tänkt att dom ska göra sej oberoende av banker och föräldrar. Men jag hyrde i alla fall en jordfräs och började fräsa upp den gamla gräsmattan utanför torpet. Det var ju såklart idiotiskt, jorden på Mälaröarna är gammal havsbotten, lera man kan göra tegel och keramik av.
Det var först när jag upptäckte hästskit som det började röra på sej.
Det enda som hände var att jag slog sönder kvickrot och andra ogräs i tusen bitar och efter bara några dar var dom på väg upp mot solen igen. Men jag satte potatis och morötter, tänkte det är ju sånt bebisar kan äta, när dom slutar amma.
Morötterna försvann givetvis bland kvickrot och maskrosor, några stackars potatisar blev det ju, men inget att skriva hem om.
Det går inte att odla grönsaker i ren lera.
Det var först när jag upptäckte hästskit som det började röra på sej.
Öarna utanför Stockholm befolkas av en väldig mängd hästar, dom finns där för stadsmänskor som vill fly sitt innanförskap och rida ut i naturen. Det odlas inte längre mat till människor, utan till hästar.
Förr växte mycket grönsaker och bär härute, man odlade i gödsel från betande kor, man bygger jord med hjälp av bakterier och betande djur.
Nuförtiden är hästgödslet ett avfallsproblem.
Där hittade jag min lilla nisch i näringskedjan. Jag började bygga matjord av gratis skit.
Jag tycker mej ha blivit ganska duktig på det med åren.
Har snöat in på tomater framför allt, det blev så uppenbart att det var mycket bättre att odla dom i stället för att köpa, man förstår plötslig vad en tomat är, en smakbomb sänd av solen.
Man förstår vikten av att odla andra sorter än dom som bara ger stora volymer och tål att misshandlas av långa transporter.
Jag byggde ett växthus av gamla fönster jag fått, det såg väl för jävligt ut kan jag tänka mej, men det struntade jag i.
Barnen växte upp och jag har aldrig tjatat med dom in i min allt intensivare odling, frugan var heller inte så inne på trädgårdsarbete, och jag hade börjat uppskatta att vara ensam i ett alldeles eget grönt universum där ute i trädgården.
Under tiden blev jag, tro det eller ej, nån slags popstjärna och plötsligt slapp jag städa på barnbyn Skå.
Mellan turnéer och allt det där växte mina odlingar i volym och betydelse.
Trädgården började betyda tillflyktsort där jag fick vara tyst, där jag slapp vara popstjärna och slapp bli bedömd.
Det där med självförsörjning blev inte lika överhängande längre, men jag fortsatte ändå vara mest intresserad av att framställa livsmedel.
Det gav mej mod att börja experimentera, det var som att leka igen. Efter ett långt avbrott av vuxenhet och ansvarstagande kunde jag börja följa infall, som att pröva att odla tobak och göra snus av. Något som går alldeles utmärkt i Sverige, det var vanligt på den tiden vi var självförsörjande.
Modern tobak är inte lika gott att göra snus av som dom gamla sorterna som odlades i Norden förr.
Odlar man själv slipper man vara torsk på att handla Swedish Match svindyra produkter.
Komposten blev nästan som en religion för mej, jag tyckte att även om jag inte gjort nånting bra nån dag, så hade jag i alla fall gått ut med komposten.
Hjärtat i hela verksamheten har varit komposten, och jag höll den varm och rykande med regelbundna portioner av hästskit. Komposten blev nästan som en religion för mej, jag tyckte att även om jag inte gjort nånting bra nån dag, så hade jag i alla fall gått ut med komposten. Och bidragit till att få skapelsens hjul att snurra ett varv till.
För själva livet dör ju aldrig. Det bara snurrar runt.
Sånt flum kan man lära sej av att hålla på med trädgårdsarbete. Men som alla religioner så går gamla trosföreställningar under, inga sanningar är eviga.
Jag satt ensam i min trädgård och läste i tidningen, jag hade nu hunnit bli en bra bit över 50, jag var inte popstjärna längre. Men vackert så, jag hade min trädgård, skrev böcker om den som folk faktiskt läste och jag kunde fira orgier i självtillräcklig ensamhet. Med min kompost.
Jag läste i tidningen om ett nytt fenomen bland alla Södermalms hipsters, nåt som hette bokashi. Som kombucha ungefär, eller sushi eller nåt sånt där annat modernt, tänkte jag med en föraktfull krökning av min överläpp, behårad av gråa skäggstrån.
Självtillräcklig med min trädgårdsreligion läste jag vidare.
Och förstod att min kompost inte var så mycket att hänga i julgran.
Bokashi är en komposteringsmetod som egentligen är självklar. Jag hade fermenterat grönsaker i tiotals år, alltså gjort surkål och syrad gurka och sånt där, det här var samma metod fast överfört på avfall. Man stänger ute all luft från avfallet, packar ihop det och tillsätter en bakteriekultur som bryter ner kolhydraterna till lättillgänglig näring.
Man gör då om sitt avfall till en skatt, som dessutom lagrar in kol i jorden. Ni vet, klimatkatastrofen som just nu börjar värma upp inför kommande katastrofer.
Den kan man göra nåt åt i sin trädgård!
Trädgårdsarbete har länge varit en tillflyktsort för mej, men nu har jag börjat förstå att det också kan vara en plats att förändra världen.
Min heliga kompost läckte faktiskt ut det mesta av kvävet i luft och vatten.
Med bokashi stannar det mesta och hjälper jord och växter att lagra kol.
Man kan vända hela kolcykeln i sin egen eventuella lilla jordplätt. Man kan bli en miljöhjälte i det lilla, till och med på sin balkong, bara man har en hink, lite jord och bokashi.
Numera träffar jag andra odlare, det finns så mycket nytt att lära sej, så många fröer att byta.
Trädgårdsarbete har länge varit en tillflyktsort för mej, men nu har jag börjat förstå att det också kan vara en plats att förändra världen.
I Stockholms förorter har kolonilottsrörelsen fått ny fart, ute på Järvafältet odlas grönsaker från Syrien och Bangladesh, odlingen är inte en religion utan ett sätt att överleva. Så har många börjat tänka här i utanförskapet.
Jag har nu annat att tro på än min kompost.
Jag tror på en allians mellan glesbygden och förorten. Vi måste rädda innerstan från innanförskapet, från sitt beroende av ändlösa transporter, från sitt slit och släng och sina meningslösa sysselsättningar.
Jag tror att vi fritidsodlare kan bli förebilder för livsmedelsindustrin. Vi kan gå i bräschen för ett jordbruk som vänder kolcykeln.
We can be heroes!
Stefan Sundström
Artist och författare. Har utkommit bland annat med ”Stefans lilla gröna”, ”Stefans stora feta röda” och ”Stefans lilla svarta – Bokashi biokol & bakterier”, samtliga på Leopard förlag.