ÅSIKT

Ett kluvet konstnärskap

Ulrika Stahre ser dubbelhetens spöke hemsöka Ester Almqvists återupptäckta måleri

avUlrika Stahre

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 4 | Foto: Andreas Nilsson / Digitalt original
Ester Almqvist, Självporträtt, 1901, olja på duk, Jönköpings läns museum

Solen stöter ut sitt ljus men utan värme, vibrerar sjukligt gul på ett sätt som nästan bara van Gogh hanterade. Horisonten är låg och i förgrunden lastas timmer. I Sågverket, decembersol (1914) var Ester Almqvist (1869–1934) på väg mot nya uttryck.

I den utställning som vandrat från Norrköpings konstmuseum, vidare till Malmö och nu över sommaren landat på Marabouparken, betonas i både text och hängning en klyvnad i konstnärskapet.

Almqvist var prästdotter, utbildade sig till konstnär men fastnade hemma i flera decennier, udda, eftersom det då som nu hörde till konstnärslivet att resa. Hennes motivkrets var därför mer begränsad, kanske, än vad kollegerna åstadkom i form av rese- och storstadsskildringar. Almqvist bodde med sin mor på gården Fogdeholm i Småland, och målade det man kan kalla det lilla livet – mor, moster, syster. Ett lika stillsamt och chosefritt som maktlöst och ohippt matriarkat.

Ester Almqvist har stått i skuggan av mer kända kvinnliga konstnärer som slog igenom i det tidiga 1900-talet – Vera Nilsson, Siri Derkert, Tora Vega Holmström, Maj Bring, Mollie Faustmann – och inte förrän 1998 kom den första biografin ut om henne, skriven av Birgit Rausing. Kanske berodde det på att hon var något decennium äldre, vuxen sedan länge när kvinnor fick rösträtt, kanske berodde det på livet på landet.

Klyvnaden, som återfinns i utställningens titel, existerar i hela varat som kvinnlig konstnär. Fri och yrkesarbetande, men hämmad av konventioner och regler. Hemma i de fria konstnärskretsarna – och i prästfamiljen. När modern avlider 1913 tar Almqvists konst nya vägar, de tunga interiörerna blir luftiga skildringar av landskap och det arbete som ständigt pågår. Det här är vare sig eleganta eller elegiska naturskildringar att avnjuta i salongerna. Här skildras hårt arbetande hamnarbetare, bönder, fiskare. Ett samhälle och dess motor.


När Almqvist också så småningom kommer ut och reser, efter första världskriget, breddas hennes motivvärld. Hennes palett ljusnar och friheten vibrerar. Skillnaden är så stor att det är som att se två olika konstnärer. Ja, eller två världar då.

Det relativt kända självporträttet tillhör den tidigare, lite mörkare tiden. Konstnärens blick både möter och möter inte betraktaren, det finns ett glapp, en otydlighet som gör porträttet väldigt spännande trots dess trygga alldaglighet. Både självsäkert och svävande, en bild av konstnären som är på väg, med integriteten intakt.

I ett inre rum möter teckningar, akvareller och grafiska blad. Som så ofta finns här en större intimitet. Skalan går ner och vardagliga motiv får på ett högst paradoxalt sätt större resning. Om det är teckningens vila från färger eller bara akvarellens omedelbarhet som skapar närhet till konstnärens hand kan vara osagt. Här är hon i alla fall, Almqvist.

Marabouparkens version av utställningen är något mindre än de som visats i Malmö och Norrköping. Men här finns ändå plats för en vägg med relaterade verk, med målningar av Nilsson, Derkert med flera. Tyvärr räcker det inte riktigt för att skapa känslan av sammanhang, utställningen faller mer isär än håller ihop.

En illustration så gott som någon på hur konsthistoria skrivs eller undviks att skrivas.

Hyfsat uppmärksammad av sin samtid, sedan bortglömd – Almqvists öde är inte helt ovanligt. När Sixten Strömbom skrev Konstnärsförbundets historia i mitten av 1960-talet finns hon trots allt med, men genom en märklig och troligen tidstypisk personteckning:

”I kroppsligt avseende vanskapt och liten, var hon som karaktär kanske den resligaste, mest rakryggade och målmedvetna inom Förbundets första elevkull.”

Ester Almqvist är en spännande bekantskap och förtjänar naturligtvis en plats i den svenska konsthistorieskrivningen. Det är inte en dag för tidigt. Som konstkritikern Linda Fagerström påpekade när utställningen öppnade på Malmö Konstmuseum i vintras, var det en obegriplig illgärning att ignorera den samling på 2000 verk som donerades av Almqvists dödsbo redan 1943.

Det tog över 70 år innan någon brydde sig om att bygga en Ester Almqvist-utställning. En illustration så gott som någon på hur konsthistoria skrivs eller undviks att skrivas.

ARTIKELN HANDLAR OM