Protesterna mot regeringens populism

Italiens hopp står till folket, skriver Margareta Zetterström

Protester i den lilla byn Riace efter att allt stöd till orten stoppats och borgmästaren arresterats. Riace gick mot strömmen och välkomnade tusentals migranter varje år – något som stack i ögonen på den invandrarfientliga regeringen.

I Italien har såväl vänstern som de gamla borgerliga partierna mer eller mindre försvunnit från den politiska kartan. Landet styrs nu av två utpräglade populistpartier, La Lega och 5-stjärnerörelsen, en konstellation där Lega-ledaren Matteo Salvini i egenskap av inrikesminister anger tonen. Denna ton är rasistisk, islamofob och allmänt invandrarfientlig. Dessutom med starka antiliberala inslag, attacker mot fria medier och public service, vilket gör det nya begreppet ”illiberal demokrati”, tillämpbart även på Italien.

En av Matteo Salvinis första attacker gällde författaren Roberto Saviano som sedan många år, på grund av sina böcker om camorran i Neapelområdet, är dödshotad och tvungen att leva med ständigt livvaktsskydd. Som nyinstallerad inrikesminister meddelade Salvini i somras att Savianos polisskydd skulle ”utvärderas”, vilket i Italien närmast är liktydigt med en dödsdom.

Ett annat exempel är den nya regeringens beslut att krossa ”Riace-modellen”. Byn Riace ligger i Kalabrien, på den italienska stövelns tå. Det är en typisk syditaliensk avfolkningsbygd, en uråldrig och aldrig industrialiserad del av landet. En trakt varifrån de yngre redan flytt och endast de äldre blivit kvar, en trakt med många övergivna hus och obefintliga arbetstillfällen.

I det avseendet är Italien ett lovande exempel. När någonting går snett (exempelvis broraset i Genua) fylls torgen av protesterande människor.

1998 kom vändpunkten. När en båt med 218 kurder från norra Irak det året strandade utanför den kalabriska kusten beslöt några Riace-bor, däribland Domenico Lucano som senare blev byns borgmästare, att ta emot dessa migranter. Som han sa: ”Husen stod tomma och den lokala ekonomin var förlamad.”

De nytillkomna fick flytta in i de tomma husen, en del sattes i arbete i olivlundarna och vinbergen eller med husrenovering, andra med kvinnliga hantverk av olika slag (sömnad, matlagning etc). Befolkningen växte och föryngrades, skolan behövde inte slå igen, man inrättade en egen bytesvaluta (Riace-euron) och försökte på olika sätt att ta till vara människors skaparkraft för att få byn att överleva.

Naturligtvis fanns många svårigheter och problem att tackla. Byn är fortfarande fattig. Integration är ingenting man får till i ett nafs. Men befolkningen har vuxit i stället för att minska. Varje år har cirka tusen migranter tagits emot, varav en del stannat kvar och blivit bofasta. Själva idén, att gå mot strömmen i dagens EU och uttalat välja välkomnandets och mottagandets väg, har väckt uppmärksamhet på många håll. Borgmästaren själv, Domenico Lucano (vanligen Mimmo kallad) har blivit världskändis och porträtterats i stora västerländska medier.

Att Riace-modellen blivit så känd och omtalad var mer än den nya, invandringsfientliga, regeringen kunde tåla. Inrikesminister Salvini beslöt att dra in allt ekonomiskt stöd till Riace, och den 3 oktober avsattes Mimmo Lucano som borgmästare, anklagad för främjande av illegal invandring och missbruk av ämbetsställning. Bland annat ska han ha gett lokala organisationer, som anställer invandrare, kontrakt på byns sophantering. Lucano greps och sattes i husarrest, och inrikesministern meddelade att alla utländska flyktingar och migranter nu måste lämna Riace.

Dessa åtgärder möttes av starka protester i och utanför Italien. Salvini mildrade då beslutet och sa att utlänningarna skulle lämna byn på ”frivillig” väg. Borgmästaren släpptes ur sin husarrest men blev i stället ”landsförvisad” från sin by och sin kommun. Han får nu inte återvända till Riace. I italiensk tv har han förklarat sitt handlande med att ”ingen mänsklig varelse kan förbli likgiltig när någon ber om hjälp”. Om det han har gjort är brottsligt, då måste alltså fiskare på Medelhavet bara se på när flyktingar drunknar, i stället för att försöka rädda dem. 

Varför är då Riace, denna pyttelilla by som genom invandring lyckats föryngra sin befolkning och få framtidstron att vakna, en sådan nagel i ögat på inrikesminister Salvini?

Det handlar om att Riace-modellen utgör ett alternativ till nuvarande Festung Europa-politik. Det alternativet handlar, som Olav Fumarola Unsgaard skrev i fjol (i ett reportage från Riace i nättidskriften Eurozine) om att ”stå upp för flyktingars rätt och för glesbygdens framtid i ett alltmer slutet Europa präglat av politisk uppgivenhet”.

Det som gör att man som Italienvän trots allt inte förlorar hoppet om detta land, är att åtgärder som de mot byn Riace möts av så starka protester. Kanske inte från övriga politiska partier, de verkar insomnade och handlingsförlamade. Men ute på gator och torg, bland vanligt folk, i icke-partipolitiska grupper och organisationer jäser det. Tidskriften L’Espresso menar rent av att vi anar början till en ny opposition.

Protesterna gäller inte bara Riace utan även inrikesministerns hot mot Roberto Saviano, vice premiärminister Luigi Di Maios attacker på la Repubblica och andra regeringskritiska medier samt, inte att förglömma, förhållandena i den norditalienska staden Lodi. Där beslöt borgmästaren tillika Lega-medlemmen nyligen att skolmatsalen bara ska servera de ”infödda” eleverna mat. Inte dem med utländsk bakgrund, så länge deras föräldrar inte kan uppvisa intyg på att de helt saknar ekonomiska tillgångar i sina ursprungsländer, något som i de flesta fall är mycket svårt att få. Detta diskriminerande beslut fick vanliga medborgare i hela Italien att spontant samla in pengar till de ”utländska” barnens skolluncher. Så nu får barnen i Lodi återigen äta vid samma bord.

Visst mörknar det över Italien och över Europa. Men om politiken och institutionerna sviker gäller det att medborgarna själva börjar agera. I det avseendet är Italien ett lovande exempel. När någonting går snett (exempelvis broraset i Genua) fylls torgen av protesterande människor. Och det dröjer aldrig länge innan någon tar upp den antifascistiska partisansången Bella ciao. Då vet man att kampandan inte slocknat.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.