Vilks är Sveriges fegaste konstnär
I åratal har Lars Vilks hyllats och hyllat sig själv som en oförvägen man. Han vågar till och med sitt liv för sin konst!
I själva verket är Vilks inte modigare än att han vägrar stå för vad han gör. Hal som en ål slingrar han sig så snart det bränns. Att han ska delta i den aggressivt antiislamistiska organisationen SION:s konferens betyder ingenting, säger han, eftersom han "bara" är där som konstnär.
Konstnärer behöver inte ta ansvar.
I veckan träffade Martin Aagård Lars Vilks för en längre intervju, som följdes av en chatt (Aftonbladet 30 aug). Efter de samtalen är det omöjligt att säga – för den naive som fortfarande tror det – att Vilks konst bara handlar om att "testa yttrandefrihetens gränser" i ett slags lek med oss alla.
Vi har för många invandrare, säger Vilks. Mångkultur är "kitsch". Midsommarfirandet är hotat. Han är inte Sverigedemokrat men delar många av deras åsikter och är tacksam för stödet de ger honom.
Efter detta säger han att en konstnär inte ska ta ställning.
Jag föredrar den Vilks som tycker nåt framför den som gömmer sig bakom vackra paroller. Men att Vilks har rätt att tycka vad han vill betyder inte att alla har en skyldighet att distribuera hans konst/åsikter. Det är, som Ulrika Stahre konstaterar, ingen rättighet att få ställa ut sin konst på ett kulturhus (Aftonbladet 23 aug).
Som princip är yttrandefriheten enkel: den ska vara allas eller ingens. I praktiken är den betydligt krångligare då den kräver att man försvarar även den vars åsikter man alls inte delar. Såsom förintelseförnekare och all möjlig skit.
Just därför måste den som försvarar den obehagliga åsiktens rätt att existera kunna diskutera åsikten i sig. Det duger inte att, som Vilks konstnärskollegor som hoppat av Jamtli, bara prata om Vilks "yttrandefrihet" och inte om det han - trots allt - står för.
Den enda som vågar nudda den taggiga tisteln är Marianne Lindberg De Geer (Expressen 22 och 24 aug). Men förvånande nog tar hon, som jag lärt känna som en genuin antirasist, inte bara ställning för Vilks yttrandefrihet. Hon berömmer honom dessutom för det "problem han vill undersöka". Att SD ökar i väljarundersökningarna, skriver De Geer, beror "enbart på den svenska undfallenheten och ivern att inte stöta sig med någon i rädsla för att förlora röster."
Det här skrev De Geer innan hon kunde läsa Aagårds intervju med Vilks, men det spelar ingen roll. Hon låter som han. Och som alla andra inom kulturhögern som häcklar "PK-människorna", kulturmarxisterna och mångkulturalisterna som dagtingar med den västerländska friheten och lägger sig platt för islamisterna.
Det har De Geer så klart rätt att göra. Yttrandefriheten ska ju vara allas eller ingens.
