’Rädda klimatet’ – vilket hyckleri

Anders Johansson ser frihandelskramandet som ännu ett tecken på blindhet inför klimathotet

När Stefan Löfven besökte Trump i Vita huset fanns stora förhoppningar att ståltullarna skulle kunna stoppas.

När det råder riktigt stark konsensus i en politisk fråga finns det skäl att bli misstänksam. Donald Trumps beslut att införa tullar på importerat stål och aluminium är ett bra exempel. Att de svenska reaktionerna på hans utspel har varit entydiga är ett understatement. Den här tidningens ledarsida tyckte att Stefan Löfven borde tala förstånd med Trump (5 mars). Hans tullar skadar både USA och världen, förklarade DN (3 mars). Och så vidare. Argument har i princip varit överflödiga eftersom det är självklarheter, nästan axiom, vi talar om: frihandel är bra! Trump är dum!

I förra veckans Godmorgon världen (4 mars) väcktes ändå frågan, ytterst försiktigt, om det inte kunde vara bra för klimatet med minskad frihandel. Panelen var entydigt avfärdande: materialet till solpaneler måste man ju importera – alltså är frihandel bra för miljön. Och vad skulle förresten arbetarna på Sandvik tycka om minskad frihandel? Det var som att lyssna till en lobbygrupp utsänd av Svenskt Näringsliv.


För att få lite perspektiv på denna icke-debatt kan man återvända till den flygdebatt som fördes på kultursidorna för några veckor sedan. Den där olika liberala opinionsbildare berättade om våndorna inför det egna flygandet. Så desperat är läget att jag faktiskt måste sluta flyga till Italien, hur underbart det än är! Tillsammans kan vi göra skillnad, och så vidare. Det mediala genomslaget var, för ett ögonblick, fullständigt.

Det är här någonstans hyckleriet blir obarmhärtigt tydligt. Skulle samhället i stort mena allvar med att vi måste förändra vår livsföring för att rädda oss själva, så är just frihandelsidealet det bästa stället att börja. För på vilket sätt är det ”hållbart” att skeppa enorma mängder stål och bilar och kläder och livsmedel tvärs över världshaven i en ständigt växande ström? Jo, jag vet: den ekonomiska tillväxten bygger på de strömmarna, och den svenska välfärden bygger i sin tur på den ekonomiska tillväxten, men det är ju just det som är kruxet. Ni sa ju att det var allvar, att vi måste göra något, innan det är för sent? Tydligen inte, när allt kommer omkring. Handeln måste fortsätta. Att sjöfarten är en av de mest bortglömda globala miljöbovarna (dess utsläpp är till råga på allt helt oreglerade) kan vi väl glömma ett tag till.

Indirekt blir det därmed tydligt vad flygdebatten egentligen handlade om. Inte att minska utsläppen, utan att göra klimatet till en fråga för individen. Det är mina och dina handlingar som är det viktiga, inte att koldioxidutsläppen faktiskt minskar.


Men framför allt säger den senaste veckans samstämmiga frihandelskramande något intressant om vårt förhållande till naturen. Vad är egentligen naturen? Ett förslag: natur är det vi inte råder över, det som följer sina egna lagar, det som har en inneboende utvecklingskraft, det som ligger för nära för att vi ska kunna förhålla oss distanserat till det, ja ens betrakta det som ”natur”.

Det ironiska är att vi i så fall bara kan ha ett förhållande till naturen om vi inte känner till den. Blir vi medvetna om den som natur har den förvandlats till något annat – ett söndagsnöje, en identitetsmarkör, en ekonomisk resurs. I det perspektivet är det inte isbjörnarna och korallreven som är vår natur (isbjörnar är isbjörnar, korallrev korallrev); det är snarare frihandeln och den ekonomiska tillväxten som har naturkaraktär i dag. Handeln som måste få breda ut sig utan hämningar och restriktioner. En tillväxt som är så självklart naturgiven att det inte går att tänka sig alternativet.


Så vart leder detta? Till en ganska dyster slutsats: samhällets ansatser att ”rädda klimatet”, ”rädda planeten”, ”rädda naturen” och så vidare kommer inte att lyckas. Av det enkla skälet att vi är mycket mer måna om att fortsätta blidka denna andra natur: tillväxten, frihandeln, ekonomin.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.