Szymborska inte förlorad för dikterna finns kvar
Jenny Tunedal: En strålande poet med karaktäristisk självdistans
Det var en gång,
Det var, så tog det slut.
I given turordning,
ty sådan är regeln i det här förlorarspelet.
Så inleds den sista dikten i boken Här, som kom att bli den sista av Wislawa Szymborska (född 1923). I det här förlorarspelet var vi så många som läste hennes dikter och nu har vi förlorat henne.
Och vi har inte förlorat henne. För dikterna är kvar; den klara, skarpa rösten, så vackert och precist förmedlad från polskan av översättaren Anders Bodegård. Den starka närvaron i dikten, av en poet att som lyssna till, tänka och tvivla med, lära sig av. Att vända sig till om och om igen, tröstas av, skratta med, sörja.
Nobelpristagaren från 1996 tycktes se rakt genom allt, men utan att någonsin sluta förundras: ”Ett under att bara se sig omkring: / en allestädes närvarande värld”.
På sextiotalet skrev hon, med karaktäristisk självdistans, sin svartblänkande fina lilla dikt Gravsten, och förekom så alla oss som nu i vintermörket försöker säga något, dömt att bli för snabbt och otillräckligt:
Här vilar en upphovskvinna till ett antal dikter.
Att kommatera var en av hennes plikter.
Evig vila har nu liket fått i jorden
fastän det knåpar så ensamt med orden.
En uggla, en ramsa, är allt efter döden.
Vandrare, ta fram den elektroniska hjärnan,
och fastän hon inte var någon stjärna,
begrunda en stund Szymborskas öde.
I en av mina älsklingsdikter skriver hon:
Döden
tar dig när sömnen är tung.
Och du kommer att drömma
att ingen tvingas andas
att tystnad utan andning
är nästan som musik,
att du är en liten gnista
som slocknar i takt.
Jag hoppas att det var så. En liten gnista, en stark stjärna, en strålande poet.
