Assia Djebar skrev på fiendens språk
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2015-02-09
Michael Azar: Den algeriska författaren anklagades för ett ”dubbelt förräderi”
Assia Djebar, har gått ur tiden. Den algeriska författaren, född 1936, efterlämnar ett mäktigt litterärt arv som kommer att inspirera många generationer framöver.
Som ingen annan ägnade hon sina verk åt att ge liv och röst åt de algeriska kvinnornas nedtystade historia. Djebars strålkastarljus tränger sig ner till de kroppar som stängts inne i fädernas hem och männens harem, till de blickar som tvingats vika undan inför den patriarkala myndigheten, till de röster som tvingats tiga i församlingarna.
Assia Djebar intresserar sig för hur dessa bortglömda, förnekade och ibland mördade gestalter trots allt lämnat spår efter sig: skrik, gråt, viskningar, suckanden och ärr efter outsagda, näst intill outsägliga, strider.
I romaner, essäer och filmer försöker hon ”återfinna alla dessa förlorade systrar” som fallit offer för Algeriets blodiga historia. Hon lyfter in dessa ”begravda röster” i den officiella Historia som närt sig på deras uteslutning och öppnar på detta sätt för ett mer polyfont och subversivt minne.
När jag för många år sedan tog kontakt med henne fick jag veta att hon en gång själv börjat skriva för att finna utlopp för den röst som förvägrats henne. Litteraturen blev ett sätt för henne att erövra sig myndighet och självkänsla. Det var inte riskfritt. Med tiden skulle hennes namn stå att läsa på jihadisternas dödslista.
Att Assia Djebar skrev på franska gjorde inte saken bättre i de konservativas ögon. Eftersom fransmännen framställde erövringen av Algeriet som en räddning av de arabiska kvinnorna undan de arabiska männens förtryck kunde hennes författarskap stämplas som medlöperi.
Djebar stod inför anklagelsen om ett dubbelt förräderi: för det första därför att hon i egenskap av kvinna tagit till orda där hon borde tiga och för det andra därför att hon i egenskap av algerisk kvinna valt att skriva på fiendens språk.
Det är sant att kolonialmaktens språk uppfattades som en väg till befrielse för den unga Djebar: ”Det är tack vare det franska språket som jag inte blev instängd i hemmet bakom slöjan, som jag vann ett visst utrymme som andra flickor i min ålder inte fick.”
Hon blev både den första algeriska kvinnan att studera litteratur på elitskolan École Normale Supérieure (1955) och den första algeriern överhuvud att väljas in som ledamot i den franska Akademin (2005).
Men Djebar riktade inte bara sin kritiska färla gentemot hemlandets konservativa krafter. Att skriva på ”den andres språk”, framhöll Djebar, innebär ingalunda att man vill bekräfta kolonialismens emancipationsmyter. Mitt författarskap, sade hon, skall i stället förstås som en kritisk reflektion kring den ”dubbla exil” som ”gjort mig till en flykting i språket”.
Djebar skriver på marginalen mellan två patriarkala makter med liknande agendor: båda gör nämligen anspråk på att rädda henne genom att tala i hennes ställe.
Djebar gör ingen hemlighet av att det franska språk som hon använder för att väva sina berättelser också är märkt av algeriskt blod. ”Det reser sig på de minas död.”
I sina romaner iscensätter hon en omstörtande förvandling av franskan genom att hon låter kolonialismens bortträngda historia komma till tals på kolonialmaktens eget språk. Som i Les Alouettes naïves (1967) och L’Amour la fantasia (1985) där de muslimska motståndskvinnorna under Algerietkriget träder fram som den revolutionära historiens subjekt. De förnekade kommer till liv för att mitt i den franska kulturen vittna om det våld som samma kultur utsatt dem för.
Assia Djebar, pseudonym för Fatma-Zohra Imalayène, avled i Paris 78 år gammal. I enlighet med hennes önskemål kommer hon att begravas i sin hemstad Cherchell i Algeriet.
Michael Azar
