ÅSIKT

Identitetspolitiken – avskydd från höger till vänster

Henrik Arnstad om hur kamp för allas lika värde blev ett skällsord

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: TT
Från början betecknade identitetspolitik främst hbtq-rörelsen.

När jag blev vuxen under 1980-talet förminskades utsatta människor med formuleringen att de talade ”i egen sak”. Kvinnors, invandrares och andras argument avfärdades – utan att bli lyssnade på – som oviktiga särintressen. De förtryckta ansågs sakna klokskapen att se objektivt, förnuftigt och konstruktivt på sina problem.

I dag hörs nästan aldrig att utsatta grupper talar ”i egen sak”. Numera kritiseras de i stället för att ägna sig åt ”identitetspolitik”. Men den nedvärderande betydelsen är exakt densamma. 


Begreppet identitetspolitik dyker upp i svenska medier 2002. Innan dess nämndes det knappt i tidningar och tidskrifter. Mellan 2002 och 2007 förekommer det sparsamt och betecknar främst hbtq-rörelsen (exempelvis ”böglobbyns identitetspolitik”), enligt forskaren Tobias Hübinette

Under 2010-talet exploderar användandet av begreppet i medierna. 2013 nämns det 158 gånger och 2016 används det 1 617 gånger. 

Arbetarrörelsen är ett klassiskt exempel på identitetspolitik.

I dagens debatt kopplas begreppet identitetspolitik nästan alltid till olika etniska, religiösa eller rasifierade minoriteter. Problemet är att det sällan anges vad begreppet betyder. Tvärtom tycks luddigheten vara en genomtänkt, retorisk och strategisk del av dess funktion som tillplattande maktutövning. 

Men begreppet har faktiskt en definition inom vetenskapliga studier. Så vad betyder det – egentligen?


Identitetspolitik innebär att en grupp människor agerar som politisk rörelse utifrån strategin att konstruera en gemensam identitet, vilket innebär en betydligt starkare känsloupplevelse än att bara formulera gemensamma intressen.

Arbetarrörelsen är ett klassiskt exempel på identitetspolitik. Under 1800-talet upplevde lönearbetande människor att de borde gå samman, trots interna och enorma skillnader. Vad förenade egentligen arbetare i Mälardalens industrier med timmermän längs Norrlandskusten och jordbruksdrängar i Skåne?

Lösningen var identitetspolitisk: att uppfinna identiteten ”arbetare”. Det var en identitet som dessutom trotsade nationsgränserna och inkluderade allt från verkstadsarbetare i Turin till stuveriarbetare i Buenos Aires. ”Proletärer i alla länder, förena er”, uppmanade Marx och Engels. ”Workers of the world, awaken!”, sjöng Joe Hill.


Historiens mest framgångsrika identitetspolitiska projekt är nationalismen, den märkliga idén att människor kan forma sin identitet utifrån den statsbildning de vill bo i: den moderna nationalstaten. Nationalismen kan dessutom formuleras både demokratiskt och antidemokratiskt. Historiskt flyter den fritt på vänster- och högerskalan, med liberalismen i mitten.

All identitetspolitik delar dock samma bekymmer: synen på ”den andre”. En gemensam identitet kräver ju en gräns och exkludering. Vem får exempelvis vara arbetare? Kan även en kvinna vara det? 

Det har inte alltid varit självklart. 1926 krävde till exempel svenska sjöfacket att kvinnor skulle förbjudas arbeta ombord på fartyg. Arbetarrörelsens lösning var generös inkludering. Ju fler som kom med, desto större gemensam styrka, resonerade fackförbunden.

Antidemokratisk nationalism är däremot alltid ett hårdfört exkluderande identitärt projekt, med folkmord som sin yttersta konsekvens. Samtidigt tävlar högerextremister, fascister och högerpopulister i att hata vad de kallar identitetspolitik. De förnekar andra grupper den egna politiska strategin. Det är paradoxalt, men ingen slump.


Själva begreppet identitetspolitik myntades i USA vid 1900-talets slut för att beskriva utsatta gruppers frihetskamp. Det utgick bland annat från aktivismen hos andra vågens feminister och den amerikanska medborgarrättsrörelsen, menar genusforskaren Catharine R Stimpson.

Detta nya hävdande av diskriminerade gruppers utsatthet drog genast på sig kritik från majoritetssamhället. Filosofen Cressida Heyes skriver att begreppet identitetspolitik snabbt blev en slagpåse för en bred kör av kritiker som ”utifrån oförmågan att specificera vad de egentligen avskyr använder det som en symbol för allt möjligt som de anser vara samhällets politiska misslyckande”. 

Samtida opinionsbildare till både höger och vänster intygar ivrigt hur mycket de ogillar identitetspolitiken, och påstår också gärna att den genomsyrar samhällsdebatten. Samtidigt finns det knappt någon som klart uttalat kallar sig själv för identitetspolitisk. Hur hänger det ihop?


Svaret ligger i den skilda upplevelsen av förtryck, utifrån offrets respektive majoritetssamhällets perspektiv. En gemensam erfarenhet av utsatthet innebär inte per definition en gemensam identitet. Tvärtom innehåller grupper som exempelvis invandrare eller kvinnor en enorm mångfald av identiteter. 

Ändå kan dessa grupper organisera sig i en gemenskap med samma politiska målsättning. Det är denna gemenskap som makten attackerar, via ordet identitetspolitik.

I svensk debatt används begreppet identitetspolitik som skällsord, särskilt i frasen ”identitetsvänstern på Södermalm”. Det anses existera en urban konspiration bland kultureliten i Stockholm

Demokratiforskaren Iris Marion Young skriver att kritiken egentligen inte riktar sig mot identitetspolitiken som politisk metod. I stället retar sig makten på att den utsatta gruppen använder en egen politisk retorik, för att hävda sitt specifika människovärde. Young fortsätter:

”Oftast är inte dessa krav på rättvisa identitetspolitik. De är inte heller krav på något erkännande. De är krav rörande minoriteters frihet att öppet vara annorlunda i jämförelse med majoriteten, utan att tvingas lida för det.”

De flesta utsatta gruppers politiska kamp handlar inte om erkännandet av en identitet. Snarare handlar kampen om krav på rättvisa, lika möjligheter och politisk inkludering i samhället.


I svensk debatt används begreppet identitetspolitik som skällsord, särskilt i frasen ”identitetsvänstern på Södermalm”. Det anses existera en urban konspiration bland kultureliten i Stockholm, bestående av antinationella och kosmopolitiska vänstermänniskor, särskilt journalister. Dessa splittrar Sverige med identitetspolitik, genusideologi och klimathysteri, via sin makt över medier och universitet.

Men den konspirationsteoretiska kopplingen mellan identitetspolitik och existensen av en identitetsvänster är en myt. Faktum är att den hårdaste kritiken av identitetspolitik ofta är socialistisk. Vänsterdebattörer anser att politik som inte baseras på marxistiska uppfattningar om klasskamp, underminerar vänsterns och arbetarrörelsens kamp. Identitetsvänstern sviker arbetarklassen och tjänar enbart splittring, separatism och kapitalismen, menar de.


Den marxistiska tanken är att identitetspolitik förvärrar arbetarklassens förluster av politisk, organisatorisk och ekonomisk styrka. Identitetsvänstern anses ha negligerat arbetarklassens lidande. Detta har fått svenska arbetare att besvikna vända sig till rasism, fascism och högerpopulism. Många LO-medlemmar röstar därför på Sverigedemokraterna hellre än på Socialdemokraterna. 

Lösningen anses ibland vara att införa sådant som tiggeri eller slöjförbud i arbetarrörelsens politik, det vill säga att återgå till skarpare villkor rörande vem som får vara svensk arbetarklass eller inte. 


Hatet mot minoriteter och mot demokratin har dock aldrig bemötts effektivt med nedvärderande formuleringar om att ”tala i egen sak” eller anklagelser om ”identitetspolitik”. Samhället bör påminnas om ett annat ord, som helt verkar ha fallit i glömska, nämligen solidaritet

När strävan efter alla människors lika värde nedvärderas via en spottloska om identitetspolitik sker det i konflikt med demokratin, som i sin uppskattning för samhällelig mångfald tvärtom anser olikhet vara en värdefull samhällsresurs. 

Demokrati lyssnar. Den nedvärderar inte utsatta medmänniskors åsikter med icke-argumentet att de talar ”i egen sak”. Vem skulle annars tala för dem?

Henrik Arnstad

ARTIKELN HANDLAR OM

Politik

Rasism

Debatt