Alla tittar, men hur många orkar bry sig

Jack Hildén om tv-serierna som ändrar synen på dramaturgi

Den sista säsongen av Game of Thrones visas nu på HBO.

I Seinfeld finns ett avsnitt där Jerry och Elaine blir tillsammans igen. Det är tidigt i serien, men tittarna har fått veta att de tidigare varit i en relation. I just det här avsnittet försöker de utarbeta en plan för att kunna ha sex men fortsätta vara vänner. Men Elaine blir förälskad och Jerry måste avgöra om han också vill ta det vidare, eller om de inte ens klarar av att vara vänner. Han kommer fram till att Elaine är en keeper – ”she’s as it as you get”.

Avsnittets avslutning indikerar att från och med nu är de ett par, som har bestämt sig för varandra framöver. I nästa avsnitt är det som att ingenting har hänt. Händelsen plockas inte upp, och varken förr eller senare är de ett par i serien.

Jag tänker ofta på det avsnittet när jag ser tv-serier i dag. Det har sagts mycket om tv-seriens era som fortfarande pågår. Då talar man förstås inte om 22-minutersformatet som Seinfeld och andra sitcoms, där ett nytt problem presenteras varje vecka, får en upplösning och sedan lämnas därhän. Serierna med störst kulturellt genomslag är påkostade dramaproduktioner med timslånga avsnitt. Ett avsnitt kan vara som en långfilm i sig självt, men måste samtidigt kunna följa med i seriens längre dramaturgi.

På den tiden var tv-serier en slaskprodukt och valmöjligheterna var mycket färre. Man såg det som erbjöds. Så är det inte nu.

Vilken dröm det måste vara för manusförfattare och regissörer. De kan djupdyka i karaktärer på ett sätt som tidigare varit omöjligt. Sänka och höja tempot utan att behöva ta hänsyn till att nå en omedelbar upplösning.

I Breaking bad finns ett omdiskuterat avsnitt som bara handlar om att en fluga tagit sig in i huvudpersonernas knarklabb, och de blir besatta av att döda den. Ett kammarspel som är oväntat spännande, och som vore otänkbart i en långfilm. Likaså är det en dröm för tittarna att serveras den sortens karaktärsutveckling.

Ändå slipper jag inte känslan att vi som tittare är kvar med Jerry och Elaine, fast den här gången i ett nästan oöverblickbart stort format. Sitcomen har inte samma krav på realism eller att hela historien ska hänga ihop från början till slut. Det är ingen utmaning för mig att acceptera att Jerry och Elaine inte blir tillsammans, jag tittar för att skratta och för att slippa tänka. I HBO:s och Netflix långkörare är det tvärtom, jag ska tänka och känna. Och det gör jag. Men ofta med en pockande oro att jag har glömt vad det hela egentligen handlar om.

På bara några år har Netflix totalt kastat om, från att filmerna dominerar till att tv-serierna är den överlägset största genren, varav många är producerade av dem själva. De framgångrika serierna pågår säsong efter säsong. Varför skulle de inte? Man gräver där pengarna finns och tittarna är redan på kroken. Den känslomässiga investeringen är gjord.

Jag ser The Americans, Breaking bad, The leftovers både som ett gift och som att jag samtidigt inte riktigt bryr mig om vad som hänt. Rättare sagt, jag minns inte vad som har hänt. Trådarna är för många, för mycket har pågått för länge, för att det ska vara möjligt att hålla i huvudet. Energin ägnas i stället åt det som händer framför en, precis nu. En kontrast mot hur lång tid man faktiskt ägnar åt en sådan serie, vilket snarare borde tyda på stort tålamod.

Karaktären Salvatore Romano spelade bög i garderoben i Mad men. I nionde avsnittet av säsong tre får han sparken. Det sista som syns av honom är att han smyger runt i en park för att träffa andra killar. Sen är det slut. Den person jag lärt känna och bry mig om i tre säsonger är borta, och nästa vecka är ett nytt avsnitt. Klart det svider, men lika klart är att jag fortsätter titta.

Någonstans tar tålamodet dock slut även för de mest härdade tittarna. Lost slog ner i rutan som en sensation, och premissen var tydlig: Ett flygplan kraschar på en tropisk ö och ingen vet vad som har hänt. Det räcker gott och väl för en säsong, men inte för sex. I succéns kretslopp ingår att den måste fortsätta, och i slutet av serien var tittarsiffrorna förnedrande låga.

Stuart Heritage skriver i The Guardian att det alltid sett likadant ut. M*A*S*H och Star trek är exempel på serier pågått i evigheter, och det fanns lika lite chans till kontinuitet då. Men, påpekar han också, på den tiden var tv-serier en slaskprodukt och valmöjligheterna var mycket färre. Man såg det som erbjöds. Så är det inte nu.

Game of thrones sista säsong hade nyligen premiär efter ett nästan två år långt uppehåll. Det enda jag mindes var att en drake hade förstört det stora isberget.

Det är inte nödvändigtvis något dåligt. Neuroforskaren Amanda Ellison skrev i en artikel ur The Telegraph att en välgjord, lång tv-serie är bland den bästa present man kan ge sin hjärna. De komplicerade intrigerna och beståndsdelarna som hakar i varann tvingar hjärnans olika delar att samarbeta. Dessutom får man härliga dopamin- och seratoninkickar om man väl lyckas förstå allt.

Men konsumtionsmönstren förändras, och med dem förväntningen på vad en historia egentligen är. Den klassiska dramaturgiska kurvan är i många serier mer som vågor – de formas, slår in mot stranden och kort därefter kommer en ny.

Min reaktion när en historia ebbar ut och ersätts blir ett slags välvillig vända andra kinden till. Stora delar av andra säsongen av The leftovers kretsade kring den vitklädda sekten The guilty emnant. De skulle ta över och eventuellt förstöra den lilla staden Miracle i Texas, som är den enda staden i världen som besparats människors plötsliga försvinnanden, vilket alltså är seriens trauma. I slutet lyckas också sekten, de spränger bron, skapar förödelse och kaos.

Så kommer första avsnittet av säsong tre. Inte många minuter dröjer innan en drönare skickas mot sekten och raderar ut dem. Häpp! Sällan har en lösning varit tydligare. Konsekvenserna som en fortsättning skulle påtvinga, allt man skulle tvingas ta itu med för att hålla tråden levande. Lättare då att förflytta tredje säsongen till Australien och börja om, skapa nya domedagsscenarier. Och så länge det finns åtminstone en mikroskopisk koppling till ursprunget, så fungerar det.

Det är omöjligt att värja sig. För de insatta är de långa tv-serierna den ultimata konversationen, på fester och i lunchmatsalar.

Jag minns inte ett tillfälle när en roman, eller knappt ens en film hade sådan effekt. Det finns inget slut. Innan jag hade sett Game of thrones, och alla andra verkade ha gjort det, fick jag helt enkelt byta sällskap på festen dit folk pratade om annat.

Men för den som orkat följa med hela vägen, är belöningen enorm.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.