ÅSIKT

Villaförortens villfarelser

Per Leander om John Cheever – en mästare på att skildra den amerikanska medelklassens ängsliga kulissliv

avPer Leander

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 3 | Foto: UIP
Efterföljare. Filmen ”American beauty” från 1999.

Författaren John Cheever brukar ibland kallas för en amerikansk motsvarighet till Anton Tjechov. Likt den ryske 1800-talsförfattaren skildrar han nämligen en osäker medelklass i brytningstid, och likt Tjechov är det i novellens form som John Cheever finner sin berättarröst.

Cheevers berättelser är dock inte förlagda till det gamla Tsarryssland, utan till det amerikanska 1950-talets villaförstäder, dit männen kommer hem med kvart över sex tåget från kontorsjobbet inne i storstan, och där hemmafruarna väntar med middagsmaten klar på bordet.

Det är en till synes lugn och välmående tid, i alla fall för den välbärgade vita medelklassen. Den ständigt leende och förtroendeingivande Dwight Eisenhower är president, den ende på den posten som aldrig startade några krig. Andra världskrigets fasor är förbi och det ska dröja nästan ett decennium innan nästa orosvåg blossar upp med medborgarrättsrörelse och Vietnamkrig, även om McCarthyismens fula ansikte smyger i buskarna.

De nya amerikanska pionjärerna som flyttade ut till de nybyggda förorterna ville att naturen redan skulle vara tämjd


Eisenhower-eran var också den tid då de typiska amerikanska villaförorterna byggdes och blev livsstilsnorm. Efterkrigstidens framväxande medelklass ville bort från de stökiga storstäderna och ha ett lugnt familjeliv i en trygg småstadsmiljö, med en egen liten trädgårdstomt för grillkvällar och kanske en swimmingpool. I en tid när ekonomin gick relativt bra var det också lätt att få banklån. Den amerikanska drömmen om ett eget hus var aldrig så uppnåelig som på 1950-talet.

Här fanns också nostalgin för en romantiserad enklare tid i amerikansk historia – pionjärtiden – och det var ingen slump att den konservativt färgade barnboksserien Det lilla huset på prärien av Laura Ingalls Wilder var oerhört populär på 40- och 50-talet. Men de nya amerikanska pionjärerna som flyttade ut till de nybyggda förorterna ville att naturen redan skulle vara tämjd, och förväntade sig alla moderna bekvämligheter och lyxartiklar, som tv-apparater, elspisar, tvättmaskiner och dammsugare.

Med den rutnätsformade Levittown som standardiserande förebild – en liten villastad uppförd av byggherren William Levitt på Long Island utanför New York 1947 – spred sig villaförstäderna snart över hela den amerikanska kontinenten. I dag är det den vanligaste boendeformen
i USA. Det är till stor del identiska bostadshus, uppradade längst med identiska gator, i områden där alla har ungefär samma inkomstnivå.

Redan från början uppmanade detta till konformism och rädsla att inte passa in. Bakom de perfekta kulisserna döljer sig familjernas hemligheter i form av olyckliga äktenskap, otrohetsaffärer, alkoholmissbruk, ekonomiska svårigheter och allmän oro.


Det är det som John Cheever så skickligt fångar i sina noveller, ofta förlagda till den fiktiva överklassförorten Shady Hill utanför New York. Här får vi träffa familjefadern som blir kär i barnvakten. Här finns mannen som överlever en flygkrasch och omskakad kommer hem till sin familj, men varken fru eller barn vill lyssna när han försöker berätta om sin dramatiska upplevelse. Här finns flickan som häller ut sin pappas starksprit eftersom hon tycker att han dricker för mycket, medan pappan tror att det är hembiträdet som har varit framme och snyltat i barskåpet.

Han skriver också om mannen som misstänker att hans hustru långsamt håller på att förgifta honom genom att lägga bekämpningsmedel för skadedjur i maten. Inbrottstjuven som visar sig vara en granne som det går dåligt för ekonomiskt. Den bedragna sekreteraren som förföljer sin chef ut till villaförorten för att ta hämnd. Och långa sommarkvällar med alldeles för blöta cocktailpartyn, som får till och med prästen att klaga på att han är bakfull vid söndagsmässan.


John Cheevers mest berömda novell, Simmaren, är också en av hans kortaste, men trots sina knappt tio sidor kanske den djupaste. Huvudpersonen, den medelålders familjefadern Ned Merrill är en man i sina till synes bästa år, som en härlig sommardag bestämmer sig för att han ska simma hem till sitt hus genom alla sina grannars swimmingpooler.

Det som börjar som ett kul experiment en sorglös semesterdag, visar sig bli en resa i tid och rum, där vi långsamt förstår att allt inte står rätt till med Neddy. Grannarna, som till en början älskar honom, blir allt mer fientliga. Det blir också en klassresa nedåt, då simmaren efter att ha tagit sig igenom de lyxigaste privata villapoolerna, hamnar i en allmän överfylld bassäng där vanligt folk trängs och tampas i det klorstinkande vattnet. Det finns en fantastisk filmatisering av Simmaren från 1968 regisserad av Frank Perry med Burt Lancaster i huvudrollen.

John Cheever var först och ton­sättande i denna ­genre med sin enkla stil och brutala ärlighet.

Vi känner igen mycket ur John Cheevers berättelser från otaliga andra Hollywoodfilmer, som Sam Mendes American beauty från 1999, och andra amerikanska författare som John Updike, Richard Yates och Joyce Carol Oates. Men John Cheever var först och tonsättande i denna genre med sin enkla stil och brutala ärlighet. Något som erkändes när han tilldelades Pulizerpriset 1979, ett par år före sin död i cancer.

John Cheevers liv var också en kuliss. Utåt levde han det perfekta familjelivet med fru och tre barn i en villastad utanför New York, som vilken som helst av sina skönlitterära karaktärer. Men precis som dem bar han också på en hemlighet. Något som uppdagades efter hans död 1982, då man upptäckta hans efterlämnade dagböcker och det stod klart att han var homosexuell, men inte kunde leva öppet som det.