Han skrev fram en egenartad litterär blues
Åtminstone i det här universumet tycks Paul Auster vara död
För några år sedan ringde Aftonbladets dåvarande kulturchef Åsa Linderborg och bad mig skriva något om Paul Auster som hastigt hade gått och dött.
Jag hann knappt beväpna mig med en kopp kaffe innan det stod klart att det rörde sig om ett rykte. Gissningsvis satt i den stunden tusentals skribenter i samma ärende, världen över:
”Paul Auster, född i 1947 Newark, New Jersey, bosatt i Brooklyn och gift med den norskättade författaren Siri Hustvedt.”
Snopet, men också så typiskt austerskt på något vis, att under ett ögonblick låta sig uppfyllas av något som både hägrar och inte hägrar, tills någon tittar efter. Schrödingers arvode, som vi frilansare kallar det.
Nu tycks Auster sorgligt nog vara död på allvar, åtminstone i det universum i vilket den här texten blir till. I ett annat knattrar han väl vidare på sin vita Olympia från 1974, för att nu dra en av hans käraste premisser till sin spets.
Att nuet har en jobbig tendens att förgrena sig i en rad möjliga framtider, likt en solfjäder, är en tanke som Auster lånat av sin kanske främsta förebild Jorge Luis Borges. Redan i den självbiografiska prosadebuten ”Att uppfinna ensamheten” (1982) finns den med, i en passage där Austers far i ett trickfoto med speglar låter sig porträtteras från flera håll samtidigt.
Ett i sig trivialt fotografi, men en också en grundbult i den egenartade blues som hemsöker Austers lite stukade och inte sällan maskinknattrande enstöringar. Eller som en av dem formulerar det i uppväxtskildringen ”4321” (2018), författarens näst sista (hans sista heter ”Baumgartner” och ges ut på svenska i slutet på maj) och största romanbygge, och nog det närmsta han kommer det som brukar kallas för den stora amerikanska romanen:
”Att världen som den var aldrig skulle kunna bli mer än ett fragment av världen, att plågan med att leva i en enda kropp utgjordes av att man i varje givet ögonblick bara fick befinna sig på en enda väg.”
I berättelsen dör huvudpersonen, den tonårige Archie Ferguson, av ett blixtnedslag. Läsaren sitter dock trygg med ytterligare tre Fergusons på hand, genetiskt identiska men med olika förutsättningar eller öden.
Blixtnedslaget är intressant i sig, eftersom det låter sig läsas som ett koncentrat av Austers tydliga fixering vid tillfälligheter och märkliga sammanträffanden. ”Slumpens musik” (1990) heter en av hans romaner, men det skulle kunna vara titeln på författarskapet som sådant.
Motivet förekommer också i andra verk, som ”Den röda anteckningsboken” (1992), och Auster har vid flera tillfällen bekräftat att bakgrunden är självbiografisk. Under en vandring på ett sommarläger råkade den unge Auster gå bredvid en pojke som dog på detta vis, mitt i steget och i färd med att kliva över ett stängsel i vilket blixten slog ned.
Här bör jag väl också flika in att just denna uppgift har fått mig att läsa Auster med en särskild sorts lojalitet. Detta eftersom jag varit med om en närmast identisk olycka, under en utflykt med min gymnasieklass 1983. Slumpens musik ville också ha det så att en av mina klasskamrater som var med vid tillfället, Jonas Axelsson, senare skulle komma att bli Austers svenska förläggare. En tillfällighet naturligtvis, men av en mycket austersk modell, om jag får säga det själv.
Jag var förstås mer eller mindre frälst redan från begynnelsen, som i Sverige utgjordes av Ulla Roseens översättning av ”Stad av glas” från 1988, del ett i den så kallade New York-trilogin. Tre deckarartade berättelser om män vars öden på ett bisarrt vis trasslat in sig i varandra, i ett berättartekniskt maskspel som bör ha gjort självaste Cortazar grön av avund.
Trilogin utropades av kritiken som ett postmodernt portalverk, och eftersom jag ansåg och väl ännu anser att postmodernismen är det bästa som hänt efter punken kastade jag mig över böckerna på stört.
Jag blev inte besviken, men fann mig under läsningen också genomströmmad av en elektricitet jag inte upplevt så ofta, vare sig förr eller senare. Kanhända när jag läste Gunnar Ekelöfs ”Blommorna sover i fönstret” för första gången, eller plöjde Narnia-böckerna i tolvårsåldern. En känsla av att världen låg öppen därinne i bokstäverna, att allt var möjligt.
I likhet med många författare kan Paul Auster beskyllas för att ha skrivit samma bok om och om igen, och inte alla hans romaner är bra. Likväl blir jag ännu i dag lycklig på ett särskilt vis av Austers urbana vardagsmystik, och av hans spörjande och öppna stil som tycks sprungen ur en tillvaro belägen lite vid sidan av den gängse, en luftigare men också kusligare värld där allt förefaller hänga löst eller brinna på sitt yttersta.
Kanske är det också så att en viss löslighet hos varat måste till för att den gåtfulla lyckan ska kunna slå sig ner på ens axlar.
