Vill ni se en stjärna?
Malin Krutmeijer om kokainisten och megastjärnan Gösta Ekman
Det var i Berlin på 20-talet som Gösta Ekman upptäckte kokainet. Han var där 1925-26 och spelade huvudrollen i F W Murnaus film Faust. Inspelningen var utdragen och krävande, regissören var despotisk. När Ekman fick en drog som lindrade och piggade upp dröjde det inte länge förrän han injicerade.
Men det var inte Weimarrepublikens depraverade nöjesliv som lockade: det var en höjd prestationsförmåga. Från och med nu kunde han jobba dygnet runt om han ville. Arbetstakten gjorde honom i sin tur utmattad och deprimerad, och än mer beroende av kokainet. Det blev en ond cirkel. Gösta Ekman dog 1938, bara 47 år gammal, av kronisk njursvikt och lunginflammation.
Carina Burman kallar hans relation till kokainet för en djävulspakt, och Djävulspakten är titeln på hennes biografi över den nu levande Gösta Ekmans farfar, Sveriges vackraste skådespelare och en ikon långt utanför landets gränser.
Boken är ganska romantisk, på temat självförbrännande stor konstnär. Ekman gör flera av sina bästa rolltolkningar mot slutet av sitt liv. Han ger allt, in i det sista.
Hans gager för tankarna till dagens stora Hollywoodstjärnor. För Faust fick han 89 000 kronor vilket motsvarade åtta årslöner för en höginkomsttagare. Han skapade Beatles-lik hysteri bland flickorna redan som teaterskådespelare i Göteborg på 10-talet, och när han skulle begravas gick 100 000 stockholmare ut på gatorna. Det gjordes dockor utifrån hans rollfigurer, och när han gav ut sin halvfiktiva självbiografi 1928 sålde den så mycket att bokhistorikern Carina Burman knappt kan tro på siffrorna. Han var helt enkelt en föregångare till den moderna masskulturens ikoner.
Han kom från relativt små omständigheter (möjligen gör Burman ett lite för stort nummer av hans klassresa, familjen var nog ganska fattig men musikalisk och kulturintresserad), och även om han hade en dandylik image, så rörde han sig obehindrat mellan revy, fars, ny, ambitiös dramatik och klassiker i hela sitt liv.
Konstnärligt var han nydanande. Uttryck som ”naturlig” och ”äkta” förekommer ideligen i samtida omdömen. Han verkar både ha gått på djupet i en modern, psykologisk gestaltning, och ha haft en fantastisk förmåga att förvandla sig fysiskt. Han berörde och förbluffade.
De här sakerna får man själv vaska fram ur Burmans text, som är lite av ett uthållighetsprov med sin konkreta och extremt detaljerade kronologi. Inledningsvis är den också smittad av en klyschig tidskänsla. Det är idel gossar, flicksnärtor och moderliga teaterdirektriser. En sak är att man pratade annorlunda för hundra år sedan – att skriva så i egna reflektioner i dag skapar en distans som nästan verkar ironisk.
Det irriterande anakronistiska språkbruket avtar efterhand, samtidigt som själva mängden information om alla resor, filminspelningar och teaterpremiärer börjar ge en känsla av att man åker berg- och dalbana i Gösta Ekmans intensiva liv. Texten i sig är inte direkt djupsinnig, mer ett kraftprov ur informationshänseende. Jag saknar inte minst en mer uttömmande diskussion av Ekmans metod och betydelse som skådespelare.
Hans privatliv skildras också rätt summariskt. Enligt Burman var han en gång förälskad i en annan man, men vem mannen var och om de hade ett förhållande förblir oklart.
Vad som framgår av brev är att Gösta Ekman stod nära sin fru – en självständig kvinna med gott om egna pengar. Han tycks också ha haft lika lätt att bli vän med kvinnor som med män, och brydde sig troligen inte ett smack om kritiken av att han skulle vara för feminin. Fast som ung led han lite av att hans skönhet fick så stort utrymme i recensioner.
Mellan raderna framträder en seriös, vidsynt skådespelare, som hellre fördjupade sig i teaterroller och ljudfilmens möjligheter och premiärfestade med vänner, än kastade sig ut i sexuella äventyr. Det enda negativa med Gösta
Ekman tycks ha varit hans kokainmissbruk, och en viss självsvåldighet när han blev teaterdirektör.
De flesta verkar ha beundrat och tyckt mycket om honom. Skådespelarkollegan Inga Tidblads beskrivning av honom är rörande och stark, när hon minns ”doften av vintervinden som dröjde i den uppslagna rockens pälsfoder”, och ”all denna skönhet”, ”ibland nästan skrämmande om den inte på botten gömt något mycket värdefullt. Ett hjärta”.
