Nu revolterar franska studenter – igen

Sinziana Ravini: 50 år efter 68-våren brinner det åter i Paris

Kravaller mellan studenter och polis den 6 maj 1968 – kravaller i Paris i samband med förstamaj-demonstra­tionerna i tisdags.

”Universiteten sover inte längre”, ”Undervisning är en rättighet, inte ett privilegium”, ”Contre la sélection! Marchons sur Macron!”

Det är bara några av de banderolltexter som mötte mig när jag kom till Sorbonnes universitet häromveckan, för att undervisa. Mina och övriga universitetets studenter hade precis ockuperat lokalerna och ville nu att vissa lärare skulle ge alternativa föreläsningar. Jag var en av de utvalda. Att stå i den stora aulan och prata om 68-rörelsen i går och i dag, inför studenter som verkligen ville vara där, studenter som tänkte fritt och ställde krav på sina lärare, sina politiker, ja på hela samhället, samtidigt som de var beredda att fortsätta lära sig saker och ting, var euforiskt.

Jag har aldrig kommit närmare viljan att verkligen förändra den värld vi lever i, och känner mig så långt man kan komma från Lacan, som i sin Louvain-föreläsning drev med en aktivist genom att säga: ”Det enda ni söker är en ny herre som kan styra över er”.

Då, 1968, började allt den 22 mars, med ett trettiotals studenters protestmöte i aulan på Nanterre-universitetet. Upproret riktade sig först mot fängslandet av ett par studenter som hade protesterat mot Vietnamkriget. Så småningom ledde Nanterreupproret till historiens största elev-och-arbetare-strejk, med hundratusentals demonstranter och manifestationer över hela Frankrike.

Sartre, Foucault och en rad andra intellektuella allierade sig med studenterna

Polisen stängde universiteten. Detta ledde till ytterligare protester och gatorna stod snart i lågor. I täten fanns Daniel Cohn-Bendit (numera allierad med president Macron), en karismatisk student som kom så långt i sin förmåga att alliera olika krafter att Charles de Gaulle var redo att avgå, och försvann spårlöst under 24 timmar. När den sårade landsfadern återkom lät han premiärministern Georges Pompidou öppna Sorbonnes universitet igen. 

Sartre, Foucault och en rad andra intellektuella allierade sig med studenterna. Ett år senare var Charles De Gaulle borta, och resten är historia.

68-rörelsens vänstervåg håller på att komma tillbaka. Men vad är skillnaden mellan nu och då och vad är det man vill åstadkomma i dag?

En stor skillnad är att Frankrike 1968 befann sig i en ekonomisk blomning. Bara 300 000 var arbetslösa. Men fransmännen hölls i hårda tyglar, utan något större tv-utbud, med många tidningar som kontrollerades av de Gaulle och utan något fritt tänkande inom skolväsendet och samhället i stort. 68-rörelsen byggde i första hand på en existentiell och kulturell revolution, på en vilja att ”döda fadern” och den auktoritetstro som hade förstelnat samhället.

I dag genomgår Frankrike sin största ekonomiska kris sedan andra världskriget

De lyckades också. Den franska kulturen, filmen, litteraturen, liksom filosofin och psykoanalysen fick en nyrenässans som satte Frankrike på världskartan igen.

I dag genomgår Frankrike sin största ekonomiska kris sedan andra världskriget. Fem miljoner är arbetslösa. Dessutom brottas man globaliseringens baksidor, med bristfällig integration, en ny högerextremism och en ökande radikalisering på såväl de republikanska som de  religiösa fronterna. Arbetar- och medelklass blir allt fattigare, överklassen allt rikare.

Studenter med en banderoll protesterar mot nya migrationslagar i samband med en ockupation av ett universitet i Paris  18 april i år.

Om det fanns en enad kulturell front och en sympati hos gemene man för studenternas och arbetarnas uppror under 68-rörelsen – ja helt enkelt en kollektiv anda – så är de flesta vänsterrörelserna i dag mycket fragmentiserade. Inga filosofer eller kända intellektuella lierar sig med det nya upproret. Glappet mellan arbetarklassen och de intellektuella eliterna kunde inte vara större. Inte ens yttervänsterns Jean-Luc Mélenchon vågar ta i upproren. Enligt vissa är han rädd för att kallas opportunist, eller än värre – anarkist eller fascist.

Frankrikes socialistiska parti ska man inte ens tala om. Det har sedan Hollandes misslyckanden och fiaskovalet förra året splittrats i en rad småsinta internuppgörelser.

I tisdags, vid manifestationen den första maj, blev våldsamheterna så stora att 31 affärer och 10 bilar stod i brand, fyra personer sårades och 276 personer häktades. De flesta våldsverkarna var fascister, och några svarta blocket-aktivister.

Frankrike är ett extremt lättantändligt land

De sistnämnda håller just nu tillsammans med syndikalister, anarkister, Anonymous-aktivister och medlemmar i ZAD-rörelsen – som med fredliga metoder blockerar projekt, ofta av miljöskäl – att planera nya uppror. Idén är att dra lärdom från 68-rörelsen och ”förena kamperna” tillsammans med Frankrikes övriga strejkrörelser.

Frankrike är ett extremt lättantändligt land. Macrons nya antisociala lagar försämrar sjuk- och äldreomsorgen, lagen om fri konkurrens för SNCF-tågen kommer göra många människor utbytbara eller arbetslösa, den nya universitetslagen kommer göra fattiga ungdomar (som hittills hade tillgång till vidareutbildning) ännu fattigare och den nya asyl- och migrationslagen kommer skapa ännu fler samhällssår.

I skrivande stund har 16 universitet blockerats. Fyra av dem har evakuerats, bland dem Sorbonne, Paris 1, Saint Charles, där jag undervisar, som tömdes i måndags av en patrull poliser. När jag talar med en av mina mest eldfängda aktiviststudenter i telefon – som för övrigt inte vill förknippa deras kamp med 68-rörelsens, eftersom de inte vill vara nostalgiska – säger hon att kampen bara börjat.

Hon kallar för övrigt mediernas diskurs är skenhelig. Varför hyllar de 68-rörelsen ena stunden, för att sedan spotta på de aktuella rörelserna i andra? Till skillnad från då, vill dagens studenter inte ha en ledarfigur och de arbetar aktivt med icke-hierarkiska strukturer, anonymitet och humor. På en av sina filmade presskonferenser var alla tre alla deltagarna vid pressbordet maskerade, förutom en hund, som satt lydigt på sin plats och bidrog aktivt till diskussionen. Scenen har karikerats sönder och samman av medier – men inga revolutioner har gjorts utan humor. Det var just humorn som fick Daniel Cohn-Bendit att bli den legendariska person han blev.

Hur har Macron hanterat det hela? Med en auktoritet som vida överstiger Charles de Gaulles. Då den senare öppnade universiteten på Georges Pompidou begäran och tillät blockaden, valde Macron förra veckan att börja stänga ner dem, ett efter ett, med hjälp av poliser och DGSI-agenter, som försöker infiltrera rörelserna.

Den gamla ordningen må ha fått en föryngrad mask, en ny diskurs, en ny president, men läget är detsamma

Även högerextrema krafter har försökt destabilisera upproren genom att skicka fascistiska ligister som kan röra om i de pacifistiska maktövertagandena. Och till skillnad från den universalistiska diskurs som dominerade 1968, finns i dag den neo-identitära, separatistiska vågen, som försöker skapa mikrorörelser baserade på klass, kön, hudfärg och kulturell bakgrund.

När jag lyssnar på radio och tittar på tv, hävdar vissa kommentatorer att 68-rörelsen var slutet på världen så som vi kände den. Andra hävdar att slutet ännu inte kommit, men att det snart är här. Jag skulle vilja hävda att båda sidorna har rätt. Vi befinner oss i slutet, (om än ett utdraget sådant) på en gammal ordning. Den gamla ordningen må ha fått en föryngrad mask, en ny diskurs, en ny president, men läget är detsamma.

Men om det är något fransmännen kan så är det att göra revolution. Frågan som infinner sig är inte så mycket hur eller när denna revolution ska komma, utan vad som kommer att komma efter.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.