En kär lek – för hårdhudade

Jenny Högström rapporterar från dejtingdjungeln: Tinder är som en pizzeria när man är bakfull och lite sugen

Frågan är textad i feta versaler mitt på det röda omslaget till senaste numret av fanzinet Det grymma svärdet: ”Varför dejtar folk?” På chatten i din smartphone skriver någon: ”Vad söker du här på Tinder?” Själv tänker du kanske mer prosaiskt: ”Vad fan håller jag på med?”

På Tinderfrågan brukar jag (vit medelålders heterokvinna med barn varannan vecka) svara att jag är ute efter att gifta mig och skaffa barn asap. Den som inte fattar skämtet får skylla sig själv, men det brukar få killarna att slappna av. De verkar nämligen oroliga för att man ska vilja bli ihop – när man kanske bara vill ligga. Hur hela missförståndet uppstått är oklart. ”Don’t flatter yourself”, tänker jag då stilla. Jag har väl också en sexdrift.

Som synes har frågorna ovan olika fokus – ”varför?” eller ”vad?” – men hänger naturligtvis ihop. Jag vet inte hur många timmars analys, hur mycket pengar, tid och ältande med mina vänner jag har lagt på det.

Underrubriken till Det grymma svärdet (som lanserar sig själv med taglinen ”Näst Intill Obegriplig och till Hundra Procent Oläsbar”), lättar dock upp stämningen en aning: ”Varför dejtar folk? Det blir ju ändå bara dumt.” Jotack. I några serier, en novell och en dikt får vi några versioner på såväl vad, som varför – men kanske framför allt på hur. Egentligen skulle numret nog lika gärna kunnat heta något i stil med ”fallbeskrivningar ur dejtingdjungeln”. 

”Ta hit nån från Tinder eller nåt som vanligt ensamt folk gör”, utbrister en tjej till en kille som står och glor på ett hånglande par på en fest i en serie av Cecilia Vårhed. I en serie av Anders Kvammen drar en nydumpad kille på sig en könssjukdom av ett Tinderligg.

Men bäst gillar jag vad jag antar är pseudonymen Gisela Gavenius text ”Sex i Sarajevo”, som hon följdriktigt kallar för ”journalanteckningar”. Den är illusionslös, saklig och öppenhjärtig på ett sätt som jag verkligen kan relatera till. Här har vi liksom hela förloppet: en semesterresa till Dubrovnik, uttråkad på en strand, bikinibilder på Tinder, en matchning i Sarajevo och en inledande chatt som leder vidare till nattliga telefonsamtal och allt som oftast camsex.

Berättarjaget rannsakar sig själv med några rejäla nypor svart humor: ”Känner mig som en näthora, men vad gör man inte för att få lite kärlek i det här jävla livet?” De skickar selfies till varandra, fantasin flödar.

Sen kommer den springande punkten: att få till ett möte irl. Då försvinner han från chatten som i ett trollslag.

Tänk så mycket begär man kan projicera på en annan människa – särskilt om man inte har träffats! Sen kommer den springande punkten: att få till ett möte irl. Då försvinner han från chatten som i ett trollslag. Är hon dumpad nu? Hon reser till Sarajevo på vinst och förlust, hör av sig igen, och han dyker faktiskt upp. Novellen heter ju trots allt ”Sex i Sarajevo”, som vilken gammal p-rulle som helst. ”Han knullar som en man tror man ska knulla”, skriver Gavenius, vilket Mats Jonssons smaskiga illustrationer hjälper till att visa med all önskvärd tydlighet.

Och som så ofta – när de väl har knullat ordentligt, och alla (i bästa fall) har fått komma, så försvinner en av parterna under radarn. All denna tid och energi – för detta. Tja, varför inte, tänker jag. Förloppets hela dramaturgi och inneboende spänning är också en viktig del. Själva förförelsen, om man så vill.


Om man går till det slovenska samtidsoraklet Slavoj Žižek tycks det dock självklart att det är kärleken som är det övergripande målet. Sex (”förtryckande sex där man måste bekymra sig om att prestera”) kallar han för näring för överjaget. Nätdejtingen, menar Žižek, ingår i den kapitalistiska ordningen och dess strävan att förvandla allting till varor. Med andra ord: nätdejtingen är en arena för självframställning, självmanipulering, kommodifiering och konsumtion.

Kärleken, fortsätter Žižek, innehåller i stället något som bryter mot denna tillrättalagda bild. Kärleken är känslan av att gilla någon trots en eller annan grej som gnisslar: en sned tand, en dialekt, en skönhetsfläck. Matchmaking jämför han med de förmoderna tider när äktenskap arrangerades av släktingar. (Han missar att detta sker än i dag.) Det är kärlek utan dimensionen av att falla för någon. Att för en stund tappa greppet. Vi vill åt själva grejen – men utan dess negativa aspekter. Lust utan nöd. Det är ”en ytlig konsumeristisk hållning”, dundrar Žižek, ett slags ”västerländsk buddhism”.


Okej, tack för uppläxningen, vi fattar. Men hallå Žižek, vad ska jag göra tycker du? Jag lever ensam med mina kids på halvtid, jag jobbar hemifrån, har ingen arbetsgemenskap att tala om. Och vem som helst som är uppvuxen på landet eller tillhör någon typ av subkultur eller minoritet kan intyga vad internet har betytt för att komma i kontakt med andra, med likasinnade. 

För hur träffar man nån? Oavsett vad man vill göra, så att säga. 

Det blir ju ändå bara dumt, skriver Det grymma svärdet. Men lik förbannat håller vi på. Det är liksom det som är poängen.

Jag har genomlidit oerhört pinsamma dejter. Tråkiga dejter. Trevliga dejter. Roliga dejter, osannolika dejter, perversa dejter och pryda dejter. Dejter där halva min bekantskapskrets defilerat förbi. Inställda dejter. Dejter där vi blivit stoppade av polisen. Sex. Affärer. Vänskap. Kärlek. Hårresande dejter – många på ett bra sätt men kanske inte alla.

För mina vänner brukar jag – när jag är krass – kalla Tinder för min pizzeria: man är bakfull och lite sugen: Vill du komma över?

Och på resa är ju Tinder fenomenalt: man erbjuds ett axplock av ortens specialiteter. Kanske blir man bjuden på en middag. Kanske på en fest. 

För mina vänner brukar jag – när jag är krass – kalla Tinder för min pizzeria: man är bakfull och lite sugen: Vill du komma över? Kalla det gärna ytligt och konsumistiskt men ibland är det gott med pizza. 

Vid det här laget har jag dejtat präster, borgare, tvillingar, sjömän, fotbollsspelare och chassidiska judar. Jag har sett min beskärda del fula tatueringar. Jag har fått långa föreläsningar om all möjlig jävla skit, jag har fått en guidad tur i Biskopsgården, dickpics, massage och croissanter. Jag har blivit stalkad, jag har blivit ghostad.

Så, vad söker jag på Tinder? Ja, vad svarar man på en så instrumentell fråga? Det beror väl för guds skull på vad jag är på för humör och på vem jag träffar. Jag tror på köttets lust och själens obotliga ensamhet. Men jag tror också på att inte alltid veta exakt vad man vill eller behöver, särskilt inte på förhand. Kanske är det att falla, kanske något annat, det får mötet avgöra. 

För det måste man nog samtidigt vara lite hårdhudad, ytlig eller cynisk. 

Hur ska man annars orka blåsa liv i hoppet om och om igen – och samtidigt ha lite kul mellan varven?

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.