Bortglömda månfarare

Kristoffer Bergström påminner om den välmenande skulpturen på månen som gjorde alla arga

I augusti 1971 förvandlades månen till universums största konsthall, med ett enda verk i den permanenta utställningen.

Det var då den 8,5 centimeter höga skulpturen Fallen astronaut – en människogestalt av neutral härkomst och kön – placerades ut i måndammet, som en försonande gest under rymdkapplöpningens sluttamp. På en tillhörande plakett listades de fjorton män från USA och Sovjetunionen som dött i arbetet med att få sina landsmän att lämna stratosfären.

Det hade kunnat bli fint.


Om inte två omkomna kosmonauter glömts bort, vilket irriterade ryssarna. Om inte konstnären Paul Van Hoeydonck försökt kapitalisera på sin skapelse genom att sälja repliker, vilket irriterade amerikanerna. Om inte hans galleri gått i konkurs och han behövt flytta hem till Belgien.

Ibland tittar jag upp på månen och föreställer mig den fallne astronaut som legat bredvid sin bristfälliga dödslista i 50 år. Jag tänker på den fina föresatsen, försöker visa vördnad, försöker respektera ambitionen.

Men det går såklart inte. Alla blev ju arga.

Jag fnissar varje gång jag tänker på det.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.