Konstbubblan som sprack
Martin Aagård om finansmannen Maths O Sundqvist, Färgfabriken och jätteprojektet The New World Bank
Carnegie-kraschen är inte den enda bankkollaps som följer i spåren av Maths O Sundqvists miljardspekulationer.
De innebär även en total bankrutt för The New World Bank. Banken som skulle stoppa fattigdomen med hjälp av ”kreativitet”, Sex Pistols manager och pengar från Carnegie. Banken som skulle ha sitt huvudkontor i en glasbubbla värd en miljard från vilken man kunde se hela den jämtländska fjällvärlden. En byggnad som skulle skapa tusentals jobb och rädda Jämtland ur lågkonjunkturen.
Jo. Det är faktiskt sant.
Finansmannen Maths O Sundqvists intresse för kultur går inte att ta miste på. Han är kyrkosångare och finansierar den pittoreska operafestivalen i Fäviken söder om Åreskutan. Han har ägt socialdemokratiska Länstidningen och har sedan ett drygt år tillbaka ett nära samarbete med konsthallen Färgfabriken i Stockholm, som under intendent Jan Åmans ledning framgångsrikt ökat både publik och omsättning under 13 års tid.
Så bra har det gått att i april öppnade Färgfabriken en filial – Färgfabriken Norr – i Östersund. Ett 80-tal konstnärer var representerade. Bland andra Maurizio Cattelan, Carsten Höller, Nathalie Djurberg och Ernst Billgren. ”En konsthändelse av internationella dimensioner” tyckte de själva. Filialen hade betalats med EU-pengar, men det var Maths O Sundqvist som stod för själva byggnaden som hyrdes ut gratis till ett värde av två miljoner om året. Sundqvists insats övertrumfade med råge länsstyrelsens, kommunens och landstingets. Men han hade råd. I alla fall då. Ett år tidigare ansågs han god för 5 miljarder kronor.
2005 hade PEAB och Sundqvists fastighetsbolag Fabös gemensamt köpt det gamla regementet I5 i Östersund. De började bygga bostäder och utveckla stadsdel. Färgfabriken Norr skulle bli en symbol för det nya Östersund. ”Fantasi i stället för infanteri” löd rubriken i LO-tidningen.
På vernissagen gjordes även den första ”insättningen” på The New World Bank, ett projekt intimt knutet till konsthallen. Den hippa estländska arkitekten Veronika Valk hade fått idén när hon ställde ut i en nedlagd banklokal i Cardiff i Wales. Hon ringde sin vän Jan Åman och berättade om en bank vars valuta är idéer i stället för pengar och bara några timmar senare hade de registrerat domänen thenewworldbank.com . Bankens affärsidé var minst sagt lös: Att hitta lösningar som ”främjar hållbar utveckling och kreativitet”. Den skulle ägna sig åt fattigdomsbekämpning, regional utveckling och involvera högskolorna i Östersund, Trondheim och Sundsvall.
I styrelsen satt ett intressant gäng: Sex Pistols gamle manager Malcolm McLaren, IT-entreprenören Bill Liao samt globaliserings-superstjärnan Noreena Hertz. Ordförande var ingen mindre än förre FN-ambassadören och kabinettssekreteraren Pierre Schori.
Svenska medier rapporterade lite storögt om händelsen. Det var en märklig blandning av rock’n’roll, pengar, konst och högtflygande planer som var svåra att greppa. Precis sånt man brukar förknippa med Jan Åman och Färgfabriken.
Några månader tidigare hade Åman även blivit ”kreativ ledare” för det gigantiska projektet Biesse–Baenie, det sydsamiska ordet för ”Björntanden”. Ett enormt blobb-format konferenshotell på Frösön i Östersund.
Planerna på byggnaden hade funnits i sju år utan att något hänt, men samtidigt som Åman tillträdde lovade Maths O Sundqvist att han och Jämtlands andra finanslejon, Bert Sjödin, skulle gå in med 50 miljoner var i skattade pengar. Tillsammans hostade de snabbt upp 10 miljoner till själva projekteringen av kåken som beräknades kosta runt en miljard.
I en intervju berättade Sjödin att finansiärerna ”ville ha allt”: En stor arena, en gondolbana och en roterande restaurang där man ser hela den jämtländska fjällvärlden. Sundqvist ville att det skulle bli ett opera-centrum. Självfallet skulle den vara ritad av Sveriges främste maktarkitekt Gert Wingårdh. Björntanden skulle skapa tusentals jobb och invigas redan i oktober 2010.
Den förhoppningsfulla kommunen började genast pytsa in en miljon om året i de nya infrastruktursatsningar som krävdes.
Under Almedalsveckan i juli 2008 fortsatte marknadsföringen med ett mingel på restaurang Vinäger i Visby. Bankens första projekt presenterades – en gondolbana som forslar människor fram och tillbaka till Biesse–Baenie, där The New World Banks huvudkontor skulle placeras.
För första gången avslöjades också bankens finansiärer – Skanska och Carnegie.
Egentligen var det inte helt oväntat: Carnegie har länge rört runt i den svenska konstsoppan. För tio år sen instiftade banken nordens mest påkostade konstpris, Carnegie Art Award, som årligen delar ut en miljon till en målande konstnär. Banken är en stor konstköpare och hjälper sina kunder med att placera sina pengar i just konst. Senast dagen innan börskraschen ordnade man en vip-visning på Bukowskis.
Men bara tre månader senare kom tvivlen på att Åmans och Sundqvists jätteprojekt skulle bli verklighet. Marken under Färgfabriken Norr började skaka när fastighetspartnern PEAB plötsligt krävde Sundqvist på 150 miljoner kronor och den 20 oktober avslöjades att Sundqvist lånat osannolika 1,3 miljarder av Carnegie trots att det tillåtna maxbeloppet var 380 miljoner. Det sanslösa lånet försökte döljas genom att Sundqvist skrev över pengar på sina barn.
Ett par dagar senare stördök Carnegies aktie och resten är bankhistoria. Bakom det storartade mötet mellan kulturen och kapitalet fanns bara obetalda skulder.
Maths O Sundqvist kommer att landa mjukt. Han har stoppat undan ett antal miljoner i holdingbolaget Skrindan. Carnegie och Åman landade båda i statens generösa famn. Den 23 oktober blev Jan Åman invald i Statens Kulturråd tack vare sin förmåga att förena kultur med entreprenörskap, enligt kulturministern.
Färgfabriken Norr kan säkert fortsätta verksamheten med sina EU-pengar. Kanske kan till och med Björntanden bli verklighet någon gång i framtiden när fastighetsbranschen hämtat sig.
Men förtroendekapitalet för Åmans idé om att kulturen ska tjänstgöra som idéspruta för näringslivet har spekulerats bort i den där gigantiska glasbubblan, ritad av Gert Wingårdh.
Staten borde ta över The New World Bank. Man kan passa på att förstatliga Färgfabriken när man ändå håller på. Alla åtgärder som minimerar risken att konstintresserade finanshövdingar triggas till hybris och lurar glesbygdskommuner på sparpengar måste snarast sättas in.
