Ensamvargen är inte ensam

Petter Larsson om attacken i Christchurch

Polis utanför den moské i Linwood, Christchurch på Nya Zeeland, där minst 49 personer har avlidit efter ett terrordåd under fredagsbönen den 15 mars.

”Det är födelsetalen. Det är födelsetalen. Det är födelsetalen.”

Efter en inledande dikt av Dylan Thomas är det så terroristen i Christchurch, som kallar sig ”Brenton Tarrant”, börjar sitt manifest som han döpt till The great replacement.

Titeln anspelar på boken Le grand remplacement, i vilken den franske författaren Renaud Camus 2011 drev tesen om den förödande demografiska förändringen av Europa.

Det syftar på hur ”vita” eller ”européer” i genomsnitt föder färre barn än icke-européer, och därför i takt med den så kallade massinvandringen kommer att bli i minoritet i ”sina” länder. ”Tarrant” ser det som ett pågående folkmord. Därför måste invandringen stoppas nu, och de oönskade folkgrupperna deporteras.


Gång på gång upprepar ”Tarrant” de berömda 14 orden ”Vi måste säkra existensen för vårt folk och en framtid för våra vita barn”. De har myntats av den amerikanske högerextremisten David Lane, blivit ett signum för vit makt-rörelsen i USA, men används också av nazistiska och andra högerextrema grupper över hela världen.

Tanken genomsyrar hela texten, och är det yttersta motivet för massmordet.

Det vill säga: om vi nu ska tro på detta manifest. Kom ihåg att allt han skriver där är sådant han vill att hans publik ska läsa.

Det finns inga oskyldiga, menar ”Tarrant”. Varje utlänning är en fiende. De ”utländska” barnen kommer att växa upp och hota oss. Därför måste även de dödas. Så som man dödar ormungar, skriver han.

Så ser rasismens logik ut, den som skiljer den från de flesta andra typer av politiskt våld: du blir mördad för vad du är, inte för vad du har gjort. Ditt ”blod”, din hudfärg, ditt namn, dömer dig.

Även metoden har amerikanska rötter. När de amerikanska högerextremisterna pressades av statsmakten och insåg att de inte inom överskådlig tid skulle vinna folkligt stöd lanserade de på 80-talet ”det ledarlösa motståndet”.


Som Mattias Gardell skrivit i boken Den ensamme terrroristen? (Ordfront 2017) är tanken att ensamvargar eller små terrorceller ska agera oberoende av bredare organisationer. På så vis skapar man en struktur som är svår för polisen att spåra och ingen skugga av direkt skuld faller på organisationerna.

I manifestet bedyrar följdriktigt ”Tarrant” att han agerat på egen hand, utan stöd eller order från någon organisation.

Däremot nämner han flera inspirationskällor, bland annat den brittiske fascistledaren Oswald Mosley (1896–1980) och den norske terroristen Anders Behring Breivik.

Han säger sig till och med ha haft kontakt med Breivik och fått hans godkännande för dådet. Men till skillnad från sin idol Breivik tycks han inte primärt frukta just en muslimsk ”invasion”. Det är svårt att se honom som i första hand kontrajihadist, i vart fall är det inte solklart.

Visserligen skriver han en del om krigen mot det ottomanska riket, hyllar de soldater som försvarade Wien 1683 och fantiserar om att erövra Istanbul, men i grund och botten är han motståndare till all utomeuropeisk invandring till det han tycker är europeiska länder (inklusive Australien, USA och Nya Zeeland).


Att han väljer just muslimer som måltavlor beror på att han ser dem som en farlig och synlig grupp, som föder många barn. Men också av strategiska skäl: det är en grupp som många redan avskyr. Han tror sig därför kunna få starkare stöd för sin sak.

På samma sätt, vill jag påstå, försöker han vinna sympati genom att beskriva sitt eget massmord som en reaktion på andra våldsdåd begångna av de främmande ”invasionsstyrkorna”.

Det är här terrordådet på Drottninggatan kommer in i bilden. Mordet på Ebba Åkerlund var den utlösande faktorn, skriver han.

Det kan naturligtvis vara sant. Men hon är också en väl vald symbol: ett oskyldigt barn från det ”vitaste” av länder, precis dem som terroristen säger sig vilja skydda.

När sedan Marine Le Pen besegras med bred marginal i det franska presidentvalet ger han slutligen upp hoppet om demokratiska metoder. Nu återstår bara våldet.


Tanken med dådet är att väcka de vita männen. De måste resa sig mot den sammantvinnande politiska, ekonomiska och mediala elit, som importerar människor för att dumpa lönerna och som mörkar de våldsdåd invandrare begår.

Han hoppas, rätt långsökt, bland annat att det ska ske genom att fienden, det demokratiska etablissemanget, nu ska skärpa vapenlagarna i USA. Det ska göra folk så förbannade att de tar till vapen, bryter sig ur den mångkulturella smältdegeln och skapar en helt ”vit” stat.

I hans idévärld finns också starka drag av militarism och mer allmän konservatism, där ”Tarrant” klagar på sedernas förfall, modernitetens upplösande av sociala band, individualism, kapitalistisk girighet och rovdrift på miljön.

Han kallar sig själv rasist och fascist, men inte nazist.

Det finns heller inget i manifestet som tyder på att han delar den för nazismen centrala antisemitismen.


Det som skiljer ut honom från huvudfåran av nationalister och så kallade invandringskritiker är framför allt att han är öppen med sin biologiskt grundade rasism. Kultur och språk i all ära, men ytterst är det för ”Tarrant” blodsbanden som avgör vem du är.

I övrigt är hans idévärld alltså föga originell. Den som läst även svenska högerradikala och högerextrema sajter på senare år känner igen rätt mycket.

Och det är detta som är så skrämmande.

Om ”Tarrant” verkligen hade varit en ensamvarg, ett unikum, hade det varit illa nog.

Men så fungerar terror sällan. Det finns i regel ett ramverk av idéer som göder fiendebilder och hat och som riktar våldet.

Den här sortens rasrevolutionära terrordåd riktat mot muslimer hade knappast varit tänkbart utan den breda antimuslimska och brett främlingsfientliga våg som sköljt över västvärlden efter terrorattackerna i USA 2001 och de amerikanska krigen. Den har skapat och skapats av högerradikala partier och rörelser, av skribenter som gjort sig ett namn på att ”säga sanningen” om invandringen, och i viss mån av de icke-rasister som gått dessa partier och rörelser till mötes och anpassat sig till deras retorik och problembeskrivningar.


Jag håller dem inte ansvariga för dådet. Den skulden bär bara terroristen själv.

Men om vi inte orkar se sambanden mellan det bredare hatet mot invandrare och muslimer och terrorn, är risken uppenbar att tragedin i Christchurch kommer att upprepas.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.