Blommande fikusar & flator
Ulrika Stahre ser filmen En armé av älskande som förenar kärlek och hbtq-kamp från förr
En solig dag i Tantos koloniområde på Södermalm. Jan Hammarlund sjunger sin klassiska låt om kärleken till Ville och där sitter alla kämpar från 1970- och 80-talen, damer och herrar och sjunger med. Det är idyll, det är glädje, det är regnbågsflaggor i träden.
I Ingrid Rybergs film En armé av älskande, som i morgon har premiär på Folkets bio, rör vi oss mellan 1970-talet och nutid i många och hastiga klipp. Egentligen ännu längre tillbaka, till 1960-talets gayklubb framför andra, City club på Döbelnsgatan, varifrån ett par korta filmsnuttar finns bevarade.
En armé av älskande är filmhistorisk forskning parad med nutida uppföljning i reportageform. Eva och Marie, Kvinnan i ditt liv är du, Bögjävlar: tre filmer tillkom under ett par år i slutet av 70-talet, oberoende av varandra och alla tre med ambitionen att visa en positiv bild av lesbiskt liv och bögliv.
En armé av älskande är alltså en film om filmer, om representation, och om människor bakom filmerna.
Klipp ur Vilgot Sjömans Tabu, från 1977: några män i drag tafsar entusiastiskt på en halvnaken muskulös man. Kontrasten mellan de som ska uppfattas som bögar och den som uppfattas som straight är mer än stark. En man muttrar sammanbitet ”bögjävlar”. Sjöman ville skildra sexuella perversioner, och det gjorde han med besked men bögarna, de hade fått nog.
Filmen Bögjävlar kom också 1977 och är en replik på Tabu: en svartvit rulle som skildrar ett stort bögkollektiv i Stockholm. Män i badkar, män med gulliga skägg, män som hånglar.
Filmen approprierar skällsordet bög och dyker djupt ner i mansroll och sexualitet. Doften av det allvarsamma och kampglada 70-talet är stark. Det är under det röda 70-talet som den identitetspolitiska kampen för hbtq-rättigheter – eller åtminstone h-rättigheter – formeras.
Inte underligt alls, och det framgår i alla tre filmerna att frigörelsen, den hänger samman med andra frigörelser. Rättigheter här, är också rättigheter där. Röda fanor i det dåvarande pride-tåget ”Homosexuella frigörelseveckan”, slagord som ”Låt 1 000 fikusar blomma”, Homosexuella socialister 1 maj. Lesbiska som deltar tillsammans med heterosexuella kvinnor i vad som kallas den andra vågens feminism – 70-talets kamp för fri abort och fler dagisplatser.
De båda lesbiska filmerna – Eva och Marie, som filmades i Göteborg och Kvinnan i ditt liv är du som filmades i Stockholm – skiljer sig åt på många sätt men ett har de gemensamt: de finansierades av en pott pengar som Socialstyrelsen fått för abortförebyggande åtgärder.
Det finns en stor portion humor i detta historiska faktum, eftersom homosexualitet fortfarande klassades som sjukdom.
Socialstyrelsen kunde med ena handen ge bidrag till homopolitisk film, och med den andra upprätthålla en otidsenlig syn på en sexuell identitet. Massjukskrivingar och manifestationer ledde till en ändring 1979, något som ses som en milstolpe i den svenska hbtq-kampen.
Men hur kunde denna splittrade syn existera? Var det en frispelande tjänsteman, eller uttrycker stödet till de två filmerna att det socialdemokratiska Sverige, med allt vad det innebar av rationalitet och starka normer kring lika behov, börjat dra åt ett starkare individualistiskt håll?
Nå, filmen svarar inte på den frågan, men vi får möta de som var med när det begav sig. Nu något äldre men med kampen kvar i blodet. Inga framsteg kan vara för evigt. Eva och Marie var en knuff framåt för den lesbiska synligheten, och kärleksfilmen har fått en viss kultstatus. Den allmänna mentaliteten har förändrats tillsammans med lagstiftningen.
Men varje år runt Pride är det samma tongångar från det bruna lägret, mycket lika i uttryck det som var och varannan människa stod för på 1970-talet.
En armé av älskande förenar i titel och innehåll kärlek och kamp.
Det identitetspolitiska avantgardet kommer till tals, tätt sammanknåpat med interiörer som berättar att kampen aldrig är över för någon. Filmen lyckas faktiskt skildra en tid utan att det blir nostalgiskt eller sentimentalt.
Även om jag förstås häpnar över hur gammalt allt ser ut, fyrtio år har för en nutida blick skapat blekt film, roliga kläder och udda frisyrer.
