Tragedi i högt tonläge
Realismen kommer i vägen för ”Jenufa”
Janáckes musikaliskt täta tragedi Jenufa utspelar sig i slutet av 1800-talet
i Mähren. Kvinnorna har att veta sin plats, männen söker hellre ekonomisk vinning än kärlek, religionen är det enda rättesnöret. Steva, som Jenufa älskar, är halvbror med Laca, som älskar Jenufa, som lever med sin styvmor och farmor. Steva är en slarver, Laca ihärdig men impulsiv. I slutet har alla förhoppningar krossats, Jenufas barn dränkt av styvmodern i hopp om att göra livet bättre för Jenufa.
Det är en klaustrofobisk historia, där det blir värre för varje scen. I dag torde det mest provocerande vara den förlåtelse som Jenufa ger styvmodern för barnamordet. Musikaliskt är operan tät, högdramatisk och suggestiv, en musik så egenartad och stark att det kan vara svårt att förstå att den skrevs samtidigt som Puccini komponerade Madam Butterfly, 1904.
Realismen var visserligen typisk för det förra sekelskiftet, men att som regissör Annilese Miskimmon flytta handlingen till Irland 1918, det är bara onödigt och beror nog mest på att produktionen hade premiär på Scottish Opera 2015.
Och jag är övertygad om att man på den irländska landsbygden hade köksträdgårdar. Rosmarin odlades inte i en liten kruka som fick plats på en liten hylla. Ska man skapa realism på operascenen, så måste detaljerna vara exakta. Jenufa må ha en realistisk inramning, men den psykologiska och dramatiska tätheten kräver något mer intelligent än det vita hus som här tynger scenen och som personerna i första akten springer runt, i andra och tredje akten, ut och in i.
Problemet yttrar sig också i personregin. Flera av solisterna riktar sig till publiken i stället för den de adresserar. Jag vet att sångarna måste höras, men en klok regi kan lösa sådant. Vokalt är det likväl ofta imponerande. Malin Byström
i titelrollen är både sceniskt och vokalt stark, även om rösten ännu saknar det dramatiska bråddjupet. Lena Nordins Kostelnicka, styvmodern, gör en stram och säker prestation liksom Marianne Eklöf som Farmor Buryja.
Jesper Taubes Laca, den efter Jenufa trånande, har både styrka och närvaro och Andrea Carè som Steva likaså, om än rösten är aningen ansträngd. Men det är tunga och höga partier. Piggast är Vivianne Holmbergs Jano, som i sina få scener stjäl uppmärksamheten. Musiken kan liknas vid en tät, vävd matta, som hela tiden måste hållas samman. Dirigent Renes lyckas inte alltid med det, vissa lösa trådar sticker ut men kan nog sys ihop med tiden.
