Kultur kommer med en prislapp
Varför ska kulturarbetare sluta skapa och jobba på kommunkontor?
Borde musikern Nike Markelius från punkbandet Tant strul klippa sig och skaffa sig ett jobb?
Jens Liljestrand tycker det, i Expressen (29 januari). Men vad spelar det för roll om hon gör det?
Hur kunde ett bultande vittnesmål från landet där det pågår en klappjakt på arbetslösa, där skam är vapnet som ska få de lösa att arbeta, reduceras till något så futtigt?
Kanske, kanske inte, skulle ett lydigt inlemmande av sig själv i arbetsmarknadslogiken vara gynnsamt på det individuella planet. Men det löser inte strukturfelet. Det stora tankefel – eller medvetna lögn – som alliansen har byggt sin arbetslinje på. Den att det finns riktiga och viktiga arbeten till alla som vill ha dem.
Det gör det inte. Men det finns fas 3 – ett svart hål av cynism och skambeläggande där företag tjänar miljoner skattepengar och låter arbetslösa utföra meningslösa sysslor för att få behålla sin a-kassa – eller ibland för inga pengar alls. 5 000 fler är i fas 3 i år jämfört med samma tid 2012, trots att regeringen lovade att avveckla straffarbetet.
En slutstation att hota med, en del av den nedmontering av självrespekten som arbetsförmedlingen och deras kompletterande aktörer sysslar med, för att få de lönearbetssaknande slaka nog att vilja sitta framför en dator hela dagarna och söka jobb som inte finns.
Det var det Nike Markelius vittnade om. Det som rapportböcker som Jon Wemans Åtgärdslandet berättat om, med större empiriskt underlag.
För de som hamnat där är det inga nyheter, för oss andra låter det som en överdriven satir över ett samhälle som tappat fokus på målet och ägnar all kraft åt medlen.
Om det nu inte finns jobb så att det räcker åt alla de som arbetslinjen anser ska arbeta, varför fortsätta låtsas? Varför tvinga redan fattiga och hårt arbetande kulturarbetare att sluta skapa för att i stället nöta byxrumpa på en kommunalt beigebrun stol framför en dataskärm som vill ha minst en magister i ekonomi för ett enkelt säljarjobb?
”Kontroll av arbetslösa kulturarbetare brister” morrade Inspektionen för arbetslöshetsförsäkringen i en rapport strax före jul, och menade då problemet med att kulturarbetarna stämplar mellan uppdragen i stället för att omskolas till något samhällsnyttigare.
Men, vänta, vi har ju redan en gång bestämt att kultur ska få kosta lite skattepengar.
Tänk om en verklig samhällsnytta skulle få styra i stället för moralism. Tänk om man la lite mindre pengar på att försöka straffa de som inte har ett arbete genom att tvinga dem till meningslösa sysslor.
Tänk på allt det som människor kan bidra med till andra människor utanför det reglerade lönearbetet. Om de får luft att andas. Om de får lov att andas den luft som finns.
Då kanske de kan skriva på en roman i fas 3. Spela teater i fas 3. Eller punk.
