Mejla

Martin Aagård

Ungern gör Eurovision viktigare än på länge

Högerns krig mot schlagermusiken firar hundra år i år – men kampen går långsamt

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

1 av 2 | Foto: Sebastian Scheiner/AP
Israeliska Dana International uppträder inför Eurovisionfinalen 2019.

Ungern tänker bojkotta vårens Eurovisionfinal. Och enligt källor till The Guardian beror det på att evenemanget är alldeles ”för bögigt” för landets konservativa regering och public service-bolaget MTVA, som Viktor Orbán gör sitt bästa för att kontrollera.

Den ungerska regimen förnekar förtvivlat att det förhåller sig så – i stället hävdar deras företrädare Zoltan Kovacs i det argaste pressmeddelande som någonsin skrivits att Ungern ställer in för att de vill satsa på sina egna, nationella artister och att det är något som självklart hatas av ”vänsterliberal mainstreammedia” som därför sprider ”fake news”.


Det kan vara det sämsta försöket till räddning sen … alltså jag är jättedålig på sportmetaforer, men typ Tommy Salo?

Men det allt mer reaktionära Ungern kunde inte valt ett bättre tillfälle att bojkotta schlagerfestivalen av antingen homofoba eller nationalistiska skäl. Högerns ideologiska krig mot schlagern firar nämligen exakt hundra år i år.


Det började med en smäll år 1919 när biltillverkaren, antisemiten och Hitlervännen Henry Ford via sin tidning The Dearborn Independent inledde en intensiv hatkampanj mot den schlagermusik som han menade var en del av en internationell judisk konspiration för att försvaga Amerika.

Hans främsta måltavlor var kompositörerna på Tin Pan Alley i New York som vid tiden spottade ur sig megahits som Yes, we have no bananas och Alexander’s ragtime band.

Foto: Wikimedia
Henry Fords antisemitiska husorgan Dearborn independent

Värst av dem var Irving Berlin. En av många ryskfödda judar som i allians med bolsjeviker och svarta försökte urholka nationens moral med ”judisk jazz”.

Så vad var då Fords botemedel mot allt detta?

Ni har säkert redan gissat det.

Fioler.

Henry Ford var sin tids Mattias Karlsson – en man som ville föra kulturkrig med hjälp av stråkar och gamla kläder. ”Old time music” skulle fylla amerikanerna med sinnesro och motståndskraft. Ford arrangerade fioltävlingar och square dance-aftnar med ”traditionell musik” och bidrog därmed till att den från början rätt mixade countrymusiken skulle bli en mestadels vit angelägenhet.


Ungern lär knappast lyfta fram fiolmusik i sin nationella musiksatsning, den är alldeles för förknippad med landets historiskt sett allra mest utsatta grupper – romer och judar. Vi kan nog snarare förvänta oss att de investerar i någon sorts patriotisk eurohouse. Så det kanske är bäst att inte säga något till Ungerns regering om housens uppkomst på Detroits gayklubbar på 80-talet. Eller hur frontlinjen i all popmusik från Little Richard och framåt egentligen alltid utspelat sig på gayklubbar.


Så misströsta inte. Ungern håller på att göra Eurovision mer relevant än det varit på flera år. Vetskapen om att det är en ren motståndshandling att ställa sig på en scen och sjunga schlager är … jag älskar den. Det finns ingen bättre form av uppror än den.

Offren i denna historia är så klart de ungerska Eurovisionfansen, inte minst bland landets HBTQ-community. Men förhoppningsvis kan de förvänta sig en vacker manifestation i Rotterdam i maj.

Fram tills dess får den internationella bögpopen fortsätta snickra på sin stora konspiration – en kultur där alla är välkomna oavsett bakgrund, medborgarskap eller läggning och din kärlek till musiken är den enda nödvändiga inträdesbiljetten.

avMartin Aagård

ARTIKELN HANDLAR OM