Därför förlorade Norges Hillary Clinton valet
Arbeiderpartiet gör sitt svagaste val sedan 1927. Nederlaget handlar inte om person, utan politik. Och lite person. Magnus Marsdal skriver en kort guide till norska valet.
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2019-08-19 | Publicerad 2017-09-12
1. Gräsrotsförankring föder framgång
Valets stora vinnare är Senterpartiets ledare. Han har under hela valkampanjen talat som en old school gräsrotsocialist. Trygve Vedum angriper Fremskrittspartiet (Frp) for att höja skatterna för vanligt folk, medan de rikaste får allt de pekar på. Han talar aldrig från en position av moralisk överlägsenhet, utan rakt till de geografiskt och ekonomiskt underlägsna. Trygve Vedum är Norges svar på Bernie Sanders.
2. Elitism leder till nederlag
Arbeiderpartiets Jonas Gahr Støre liknar mer Hillary Clinton: Den centrumorienterade kandidaten med Världens Bästa CV.
Ap-ledningen identifierar sig med statsapparaten och ämbetsmannastaten, inte med den modiga underdogen som försvarar socialdemokratiska kärnvärden.
Det är inte Arbeiderpartiet, men det blodröda partiet Rødt, som arrangerar valvaka i Oslo for Jeremy Corbyn, som 2017 gav brittiska Labour den största valframgången sedan 1945 med ett tydligt vänsterorienterat ekonomisk program.
Ap-ledningen hejar hellre på Emmanuel Macron. Bankmannen Macron, som svikit det socialdemokratiska partiet for att bygga upp sin egen karriär, hyllas av Ap:s partisekretare som ett lysande exempel på en politisk rörelse «förankrat hos folk, på gräsrotsnivå» (Klassekampen 22 juli 2017).
3. Högersidans strategi är personangrepp
Høyre följer Moderaternas recept från Sverige, som påminner om amerikanska valkampanjer: Undvik tydlig konfrontation i klassfrågor genom att flytta retoriken mot mitten, slå ner motståndarna genom att angripa partiledarens integritet. Det lyckades mot Mona Sahlin, mot Hillary Clinton och Jonas Gahr Støre.
4. Alla enskilda fall är (också) strategiska symbolfrågor
Motdraget mot högersidans strategi är att skärpa konfrontationen i frågor som sätter den ekonomiske eliten framför vanligt folk. Inte för att först och främst inta populära ståndpunkter, utan för att tydliga konfrontationer målar upp den stora bilden av vad den politiske kampen faktiskt handlar om.
Frp väljer frågor där de kan teckna bilden av äkta nordmän som står mot ”de främmande”, och den verklighetsfrånvända eliten som släpper in dem. Eller också frågor där det hårt arbetande, skattetrötta folket står mot de skattekåta socialisternas omättliga byråkratstat.
Mot detta behöver vänstersidan välja klasskampsfrågor som sätter den ekonomiska konfrontationen mellan hög och låg i brand. In i det längsta avstår Ap-ledarna från det.
5. Arbeiderpartiets ledning liknar Høyre alltför mycket
61 procent av väljarna vill ha bort vinsterna i välfärden. Om Ap hade satt ned foten for välfärdsprofitörerna hade näringslivet och Høyre löpt amok. Det hade kunnat prägla hela valrörelsen, eftersom enorma värden står på spel. Då hade vänstersidan vunnit. Endast 27 procent stöder Høyres och Frp:s motstånd i den här frågan.
Men i den gruppen hittar vi också socialdemokraternas Jonas Gahr Støre. Därför blev det ingen konfrontation, utan bara mumlandde om att "ställa tydliga krav" på kommersiella sjukhem.
Det blev å andra sidan inte heller några rubriker av att Ap gick till val på ungefär samma politik som Høyre avseende de omstridda bemanningsbyråerna, som ödelägger ”den norske modellen” i viktiga delar av arbetslivet.
6. Arbeiderpartiets ledning mobiliserade för Frp
Jonas Gahr Støre kompenserade bristen på tydlig konfrontation i klassfrågor med verbala kraftsalvor om värdefrågor. Även när Høyres statsminister Erna Solberg var motståndaren i debatten, använde Støre tiden till att prata om Frp:s integrationsminister Sylvi Listhaug.
Det fick kanske hjärtat att klappa hos den socialdemokratiska ungdomen och i Sosialistisk Venstre, men samtidigt satte det Frp:s kärnfrågor högt på dagordningen och mobiliserade högerpopulisternas soffliggare.
7. Sosialistisk Venstre och Rødt vann på intressepolitik
De två vinnarna, SV och Rødt, utmärker sig i valrörelsen med att inte satsa hårt på konfrontation i värdefrågor. I stället har SV blankputsat profilen som riddaren av ekonomisk rättvisa, medan Rødt har närmast skattepopulistiska argument mot att välfärdsprofitörerna sticker med våra pengar.
8. Arbeiderpartiets ledare demobiliserade sina egna väljare
Jonas Gahr Støre kungjorde att det här skulle bli ett val där man valde riktning. Så bjöd han in LO:s borgerliga ärkefiende Venstre i Ap-värmen. Det blev en vändpunkt for Støres trovärdighet.
Få saker stöter bort arbetarklassens väljare så som en politiker med två ansikten och två tungor. Vanligt folk förhåller sig hellre till en som är oenig med dem och står för det, än en som är villig att stödja sig på vem som helst på väg mot maktens toppar. Jämför med Hillary Clinton.
9. 2009 var det sista året socialdemokraterna kunde vinna val på mittenpolitik.
I våra dagar är det inte spinndoktorernas bedrägerier mot vingliga mittenväljare som gäller, utan principfast kamp och frågor som mobiliserar kärnväljarna genom tydlighet och vilja till politisk konfrontaiton. Jämför Donald Trump, Bernie Sanders (som är USA:s mest populära politiker) och Jeremy Corbyn.
Därmed handlar det lite om person. Det är inte säkert att Jonas Gahr Støre är rätt person, om uppdraget är att vara mer som Bernie Sanders. Som Bloomberg News rapporterade från den norska valrörelsen: ”Millionaire Labor Leader Fails to Excite Norway's Working Class”.
MAGNUS MARSDAL
Chef för den norska tankesmedjan Manifest
