I takt med den mest högljudda högern

Svante Nordin misstänkliggör konsekvent liberala och vänstersinnade historiker, men förblir blind för sin egen konservatism

avFredrik Persson-Lahusen

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: Cristopher Hunt
”Svante Nordins minst sagt tydliga politiska tendens märks i flera enskilda vantolkningar”, skriver Fredrik Persson-Lahusen om historikerns nya bok.

Den som vill skriva om historien vantrivs ofta i samtiden. Det märks inte minst i Svante Nordins senaste bok Sveriges moderna historia. Den konservativt sinnade idéhistorikern menar att vi sedan drygt fyra decennier lever i globaliseringens och mångkulturalismens tidevarv, vilket slutligen försatt det svenska samhället i kris. Men en förändring är förestående förstår man mellan raderna.

Nordin gör nämligen gällande att Sveriges historia sedan 1809 går att dela in i fem distinkta ”moderna projekt”: Den konstitutionella ämbetsmannastaten (1809-1865), Tvåkammarriksdag, näringsfrihet och industrialisering (1865-1905), Demokratins genombrott (1905-1932), Folkhemmet (1932-1976), samt då Globalisering och mångkulturalism (1976-). När ett projekt inte längre fungerar tillfredsställande får det frankt ersättas av ett nytt.

Att skriva synteser – att måla brett och se det stora i det lilla för att få fatt i ”vad det är som sker i allt som sker” – är ett viktigt sätt att skapa historisk kunskap som görs allt för sällan på svenska. Det är därför synd att Nordins försök är allt annat än lyckat.

Det fullbordade systemskiftet med privatiseringar och skattesänkningar tycks kort sagt vara mindre intressant än talet om öppna hjärtan

Han inleder med att snabbspola Sveriges historia innan 1809 på ett sätt som skiftar mellan att vara intetsägande och ensidigt. Sådant som historiker har dryftat i decennier avgör Nordin med en bisats. Genren förutsätter att genvägar tas, men här görs också allt för medvetna och långtgående förenklingar i syfte att förankra en viss förståelse av det förflutna.

Mot mycket bättre vetande låter Nordin exempelvis påskina att nationen är ett evigt existerande fenomen för att kunna göra den till självklart centrum för sin historieskrivning.

Han förlorar sig i detaljer och är förtjust i bedagade karaktärsbeskrivningar. Det skymmer sikten för den förutskickade syntesen, men skvallrar också om vilken vikt som läggs vid enskilda idéer och individer. Vad som sagts och skrivits i smala tidskrifter, studentföreningar och partistyrelser får alltid företräde framför rörelser i de breda folklagren.

Elitism och idealism hör konservatismen till, men med David Brolins utmärkt uppslagsrika bok om svenska renegater i bakhuvudet hörs här också ett marxist-leninistiskt eko från Nordins tid som framträdande ”68:a”: det är alltid avantgardet som agerar revolutionär förtrupp för att ändra historiens riktning.

Om materiella förutsättningar bryr sig Nordin mindre. För honom framstår globaliseringen mer som en dålig idé än ett empiriskt faktum som inkluderar allt från digitalisering till världsekonomisk expansion och finanskapitalism. Därmed är det fritt fram att angripa de tänkare och politiker som enligt Nordin bär ansvaret.

Poängen går dock förlorad i författarens ideologiskt impregnerade missnöje med samtiden

Allra argast är han på Fredrik Reinfeldt. Därmed går han i takt med högerns mest högljudda delar och bekräftar deras upptagenhet vid nationalism och värderingsfrågor. Det fullbordade systemskiftet med privatiseringar och skattesänkningar tycks kort sagt vara mindre intressant än talet om öppna hjärtan.

Nordins minst sagt tydliga politiska tendens märks också i flera enskilda vantolkningar: det var ”kommunisternas provokationspolitik” som föranledde fem människors död i Ådalen 1931 och under EU-toppmötet i Göteborg 2001 ska det ha förekommit ”skottlossning mellan demonstranter och polis”.

Dessutom misstänkliggör han konsekvent liberala och vänstersinnade historiker för att vara politiska springpojkar, men förblir blind för sin egen konservatism.

Även om Nordin i rätt stor utsträckning bekräftar bilden av ett svenskt förnuftigt framåtskridande i samförstånd rymmer hans bok en relevant påminnelse om att vägen från då till nu aldrig är given på förhand. Poängen går dock förlorad i författarens ideologiskt impregnerade missnöje med samtiden.

Förhoppningsvis får hans idéer begränsat inflytande över framtiden.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM