Inte bara toan borde putsas hos Akademien

Linda Skugge på plats när Nobelprisen tillkännagavs

Ni vet väl vad man ska kolla om man vill ta reda på en restaurangs standard?

Det är inte menyn eller inredningen, utan toaletten.

Börshusets damtoalett måste man – med lite god vilja – säga har ett renoveringsbehov.

Dörren går knappt att låsa och städningen lämnar mycket övrigt att önska. Papperskorgen är full, tvålapparaten fungerar inte.

På väg till Börshuset passerar jag Gustav Adolfs torg där, om konstnär Carl Gustav Ehrensvärd fått bestämma, ett storslaget gravmonument föreställande drottning Lovisa Ulrika i svart marmor hade stått mitt emot operahuset. Om inte sonen Gustav III hade satt stopp för det.

Magen kurrar, det skulle vara sjukt gott med den där västerbottenostpajen som Svenska Akademien tydligen serverade på Bokmässan, istället för de sedvanliga ostronen, i ett försök att tvätta bort guds nåde-stämpeln. Från självtillräcklighet till ödmjukhet, skrev någon. Det var snyggt så det snor jag.

Jag stannar till ett tag på torget och tänker på Lovisa Ulrika. Trots att hon tog initiativ till Drottningholms slottsteater och grundade Vitterhetsakademin, föregångare till den senare Svenska Akademien är det ingen som bryr sig om eller ens vet vem hon var. Istället fick hennes son, teaterkungen Gustav III, cred för allt.

Men 1786 var det 231 år till Metoo. Och gamla tanter har aldrig stått högt i kurs.

Mer än 200 år senare står jag för första gången inne i Börssalen under de tretton kristallkronorna när den nye ständige öppnar de skamfilade dörrarna.

Dialogen måste vidgas, vi har tagit in nytt folk, mer kan vi inte säga. Det är den information vi får.

Här är det uppenbart att det inte bara är muggen som måste putsas upp. Men går Akademiens nedsolkade rykte verkligen att tvätta bort?

Det får mig att tänka på Alfred Nobel. Jag vet inte om det var på grund av att han råkade spränga sin bror som han fick sitt dåliga rykte. Men man fattar ju att ingen vill bli ihågkommen som en dödens köpman. Att det då liksom blir lägligt att instifta ett Nobelpris. För att lätta sitt samvete.

Precis som Nobel försökte distansera sig från dynamit och pang, pang så försöker Akademien nu med näbbar och klor lämna bakom sig allt bom, bom, ål najt lång.

Men hur ska vi någonsin glömma hösten när Metoo briserade och profilens förehavanden slog ner som en bomb?

Kan Svenska Akademien verkligen tvätta sin byk när de låter Horace sitta kvar?

Känns han inte han med sina maximer som hör hemma på Gustav III:s tid som en dynamitgubbe som när som helst kommer detonera? Och att det är han själv som tänt på. Tänt var det här, liksom.

På väg till tunnelbanan märker jag att ett papper från toalettgolvet har fastnat under min sko. Hungrig är jag också. Vi fick ingen paj.


Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.