Trälarna lever kvar
Ann Charlott Altstadt minns författaren Sven Wernström (1925–2018)
Sven Wernström har dött och det fyller mig med vemod. Kanske för att världen aldrig mer blir så politiskt enkel men samtidigt aldrig så rik som då, när jag var 12-13 år. Varken förr eller senare har något jag läst varit så genomgripande omtumlande som hans bokserie Trälarna. Den gick rakt in i blodomloppet och blev för alltid en del av mig och har omvandlats till något så märkligt som minnen av ett förflutet jag själv inte levt.
Sven Wernström skrev på sedvanligt 70-talsmanér om folket mot herrarna i kortare noveller som skildrade historien från 1000-talet till vår tid.
Och allt tog plats i och kring Norrköping. Wernströms knappa men precisa prosa blev poesi och liksom besjälade min hemstad.
Riddaren Bo Jonsson Grip på genomresa, knektar sprängde fram på bron över strömmen, Ringstaholm belägras, byar plundras, koggar lägger till och pigor, drängar, hantverkare och finare borgerskap myllrar genom gränderna. Folk svalt på Nordantill och i Saltängens slum försöker Malin några hundra år senare kamma lössen ur håret medan fadern, fabriksarbetaren, intill sover ruset av sig.
Norrköping med omnejd fylldes av det förflutna och det är bara någon centimeter av tunn, gåtfull, nästan genomskinlig tidsväv som skiljer oss åt.
Det låter konstigt att böcker med ett politiskt ärende tillika lektioner i historiematerialism kunde föda euforiska känslor av att allt, även de döda tingen, är uppfyllt och levande.
När trälserien nådde vår tid laddades dock inte längre böckerna av sällsam magi utan av schematisk politik. Det vill säga, då dagsaktuellt kommunistiskt positionerande. Och det är sorgligt men också paradoxalt att Wernström fastnade i en trång politisk tidsficka som begränsade hans författarskap.
Nu är han död men Trälarna lever. En särskild vintersol mellan trädgrenar, en kråkas kraxande om hösten och ett dis över Norrköpings ström upphäver rumstiden och jag tänker på vilken gåva jag fick av Sven Wernström som öppnade passagen mellan då och nu och gav mig ett politiskt perspektiv som jag sedan kunde omskapa till min egen historia.
