Rena lyckopillret!
PIA BERGSTRÖM ser Michael Moores film om den sjuka vården
I onsdags lade president Bush in ett veto mot ett förslag som ska ge fattiga barn bättre hälsovård, ett förslag som både senaten och representanthuset röstat igenom. Förslaget skulle kosta 35 miljarder dollar. Men Bush ser förslaget som ett steg mot ”socialiserad” hälsovård och vill i stället ha en höjning av krigsanslaget till Irak och Afghanistan med 42 miljarder dollar.
Michael Moores dokumentär Sicko skär rakt in i en av USA:s hetaste politiska frågor. Filmen visar precis hur det kan gå när vården infekteras av ett vinstintresse som till slut blir en dödlig sjukdom, korruptionens samhälleliga kallbrand. Konstigt nog är Sicko rolig också, mänskligt värmande och härligt befriad från corporate bullshit. Rena lyckopillret.
Man brukar bedöma hur civiliserat ett samhälle är genom att se hur man tar hand om sina svagaste. Trots att USA har de mänskliga rättigheterna inskrivna i konstitutionen har 50 milj amerikaner inte råd med sjukförsäkring. Ett avsågat ringfinger kan för en oförsäkrad kosta 60 000 dollar att få fastsytt. Ett ringfinger 12 000 dollar. Behöver man en njurtransplantation räcker det inte med att sälja huset ens. Det socialistiskt torftiga Kuba har både högre medellivslängd och lägre spädbarnsdödlighet än det rika USA.
Men Sicko handlar egentligen inte om de oförsäkrade. Moore lufsar runt hos hyggligt villafolk i USA som HAR sjukförsäkring, medelklassmänniskor som trodde att de var trygga, men som berättar groteska historier om hur de blivit behandlade av sina försäkringsbolag när de verkligen fått cancer, tre hjärtinfarkter eller något kroniskt medicinkrävande. Bolagen gör allt för att SLIPPA betala. Behandling räknas alltid som förlust. Man utnyttjar alla avtalens kryphål, använder skickliga advokater och välbetalda medicinska granskare, experter och läkare som får allt högre bonusar ju färre behandlingar de godkänner. Vinstintresset som mekanism gör att de medarbetarna som belönas med pengar, förmåner och högre positioner är de som håller nere kostnader, inte de som gör flest friska eller räddar livet på så många som möjligt. Ren logik som i slutändan blir barbari, lidande, död, fastän alla de tekniska och medicinska möjligheterna att operera, behandla, lindra och bota finns på varje sjukhus.
När Moore följer en ung cancerdrabbad kvinna som nekats kemoterapi av försäkringsbolaget över gränsen till Kanada (där hon påstår sig vara nyinflyttad och får gratis vård) så skrattar kanadensarna som väntar på akutmottagningen när han frågar vad det kostar att gå till doktorn. Moore besöker akuten både i Storbritannien och i Frankrike och får veta att det inte kostar något där heller. England införde allmän sjuk och tandvård efter kriget, när landet var utfattigt, men då känslan av gemensamt ansvar och offervilja var stark. I Frankrike vågar de styrande inte röra den fria sjukvården, de fria universiteten – då skulle folk bli för arga.
Michael Moore är ett polemiskt geni. Han får offentlig välfärd att framstå som en ny fräsch idé, rena hälsoreceptet. Varför, frågar han sig, tvingar inte de fattiga fram rättvisa och solidaritet i varje demokrati?
Moore tror att det handlar om hoppet. Hoppet och tron att förändring är möjlig. Skuldsatta, nedtryckta människor utan hopp tycker inte ens att det är någon idé att rösta.
