Coppolas nya är en dyr och kitschig feberdröm
Gudfadern-trilogin framstår som en lågmäld uppvärmning
Undergången kommer att inträffa när vi slutar tro på den värld vi lever i. På sätt och vis är den redan här. Detta är utgångspunkten i Francis Ford Coppolas nya film ”Megalopolis” som inledde Cannes filmfestival förra veckan och också kan ses som en profetia om filmmediets undergång.
Kritikerna har inte varit nådiga mot denna spektakulära feberdröm om kärlek, makt, galna vetenskapsmän, imperiers uppgång och fall, fake news och kampen om vem som får skapa framtiden; ett grepp så ambitiöst att Gudfadern-trilogin framstår som en lågmäld uppvärmningsakt.
Handlingen utspelar sig i ett retrofuturistiskt art deco-New York, det nya Rom där magnater härskar som moderna kejsare med gladiatorspel i Madison Square Garden. Estetiken flörtar med såväl Fritz Langs ”Metropolis” som Fellinis groteska makthaveri i ”Satyricon” och ”Matrix” filosofiska frågeställningar, för att bara nämna några uppenbara referenser i denna metafilm om människans storhetsvansinne. Personligen har jag sällan sett en film som expanderar filmmediet med sådan kraft och lekfullhet. Den känns som en drogtripp, den dyraste experimentfilmen någonsin med sina 1,2 miljarder kronor.
Vad som står på spel i denna galna science fiction-saga är tron på framtiden. Om Coppolas ”Apocalypse now” etablerade sig som den definitiva filmen om Vietnamkriget så är ”Megalopolis” den definitiva filmen om post-apokalypsen. Coppola lyckas leverera både en dystopi och en utopi, både giftet och läkemedlet.
I filmen står Cesar, en storhetsvansinnig arkitekt spelad av Adam Driver, och svajar på Chrysler Buildings tak, i en klassisk självmordsscen. Men han ångrar sig och ber tiden stanna. Allt fryser till förutom han själv som häver sig tillbaka till utgångspunkten. Melankolin övergår i megalomani. Cesar börjar agera som en Elon Musk-liknande övermänniska som vill rädda världen genom att utvinna ett nytt material, megalon, ur sin frus döda kropp, för att med detta nya material återuppbygga staden.
Kampen mellan materiella och immateriella värden tar form i en kamp mellan konsten, staten och finansvärlden, inkarnerade av den demiurgiske konstnären Cesar, den populistiske borgmästaren Cicero (Giancarlo Esposito) och Hamilton Crassus – Jon Voight – en sexgalen, hämndgirig pengamogul som har stora likheter med Trump. Det må låta kitschigt och redan gjort men jag tror att det sanna budskapet ligger i kritiken av megalomanin, i en mycket skarp spegelbild av vår tid.
Filmen handlar indirekt även om undergången för den världsförklarande och världsskapande manliga heroismen. Vi behöver nya kvinnliga filmhjältar, som till exempel Selena Gomez i Jacques Audiards ”Emilia Perez”, som förtjänar att få priset för bästa kvinnliga huvudroll här i Cannes.
För en sak är säker, kvinnorna är på väg att ta makten i filmindustrin. På sätt och vis har de redan gjort det i och med den Metoovåg som sköljer över den franska filmvärlden sedan några månader tillbaka. På Cannes filmfestival är det i år kvinnorna som glänser mest, både juryns ordförande Greta Gerwig, artisten Zaho de Sagazan som gjorde en fantastiskt uppfriskande omtolkning av Bowies ”Modern love” och Meryl Streep som gav en mycket uppskattad masterclass.
Jag väntar fortfarande på en feministisk science fiction-megalomani där kvinnorna får vara vid rodret, på alla plan. Till dess får den aktuella världen gå under både en och två gånger.
