”Trots sin kärvhet blev hon folkkär”
Birgitta Stenberg log aldrig på bild, flinade inte upp sig. Trots sin kärvhet blev hon folkkär, åtminstone i mogen ålder. Hon var en förebild för generationer av kvinnor och eftersom hon skrev om ”stora världen” lästes hon dessutom av män. I gayrörelsen har hon hyllats, bland annat för att hon redan på 50-talet skildrade lesbiska relationer. Hennes första roman Fritt förfall refuserades av Bonniers och gavs ut först 2006 på Normal förlag.
Birgitta Stenberg blev litteraturens dokumentärfotograf. Likt en Christer Strömholm drogs hon till subkulturer: narkomaner, prostituerade, raggare, tiggare, tjuvar. Den röda tråden var sexualiteten.
Traditionellt familjeliv kom aldrig på tal
Men Stenberg var en annan typ av frihetsapostel än Kerstin Thorvall som trotsade familjeplikterna och gav sig ut på frivola resor. Stenberg liftade ned i Europa redan som 16-åring och levde bohemliv i Paris, Rom och Capri. Något traditionellt familjeliv kom aldrig på tal.
Hennes bästa bok, den självbiografiska romanen Kärlek i Europa (1981), är flickornas Jack, kvinnornas On the road. Världen öppnar sig efter kriget, allt är återigen möjligt. Dock inte för kvinnor. Ironiskt skrev Birgitta Stenbergs hur kvinnor negligerades, hånades och deras kroppar användes.
Som strategi valde hon att ”tränga sig in i den riktiga, stora världen via männen”. Det blev flera självbiografiska verk: Apelsinmannen (1983), Spanska trappan (1987). På senare tid tog hon upp det självupplevda igen med Alla vilda (2004) och Eldar och is (2010), som skildrade kvinnoleden på mödernet.
Stenberg sökte spännande, farliga och ibland förnedrande situationer i en hunger efter erfarenheter, som sedan skulle omvandlas till litteratur. På den punkten fick hon en efterföljare i bland andra Carina Rydberg.
Skicklig på att odla sin myt
Birgitta Stenberg föddes 1932 och växte upp i Visby och på Östermalm i Stockholm, med ”dadda” och hembiträden. Fadern som var välbeställd apotekare dog när hon var tolv år och relationen till den socialt uppåtsträvande modern var problematisk. Birgitta kom att trotsa de flesta uppförandekoder för en flicka ur borgerligheten på 50-talet. Hon var skicklig på att odla sin myt, marknadsföra sina bekantskaper med ”alla vilda”, från författare som Paul Andersson och Lars Görling till kung Farouk. Få saker har hon skrutit så mycket om som ett förflutet som kungaälskarinna.
Hon debuterade 1956 med romanen Mikael och poeten. Genombrottet kom 1961 med den tredje romanen Chans, om 16-åriga raggarbruden Mari. Stenberg visste vad hon skrev om, hon mekade själv, testkörde sportbilar, hade en motorkrönika i Vecko-Journalen, ägde en Jaguar.
Ett femtiotal verk blev det, i skilda genrer: romaner, novellsamlingar, poesi, barnböcker översättningar. Också tv-serier och filmmanus, exempelvis om solochvåraren Raskenstam.
Cirkeln sluts i dokumentärfilmen
I Lisa Belfrages och Marianne Gustavssons dokumentärfilm Alla vilda sluts cirkeln. En åldrad författare – men med en ungdomligt intensiv blick – reser runt och träffar älskare och älskarinnor från sin ungdomstid. Ofta för att be om förlåtelse för svekfullhet, drogmissbruk var en av ursäkterna.
På 60-talet bosatte hon sig på Åstol i Bohuslän ”långt från knarket”. Några år senare, 1969, kom Rapport, en tidstypisk uppriktig skildring av missbrukarens både lockande och mardrömslika liv. Under många år levde hon med Håkan Lagergren. De yrkesfiskade tillsammans, drev biodling i Tiveden, han renskrev hennes manus. När han dog skrev hon en diktsamling om sin sorg, Mannen och havet.
Var en komplex person
Birgitta Stenberg var komplex. En frihetsrebell som var troende katolik. En urban femme fatale (hennes egna ord) som fann ro på landet. Hon skrev en mindre känd romansvit om avfolkningen av glesbygden: Tusenbröderna (1988), Detta med Doris (1989) och Arabesk (1994).
Litterära bedömare hade hon svårt för. I översiktsverk som Ingemar Algulins Litteraturens historia i Sverige fanns hon inte med. I Den svenska litteraturen var Stenberg omnämnd i en bildtext till ett avsnitt om Metamorfospoeten Paul Andersson.
Fått förtjänt utrymme som författare
I dag råder förändrat litterärt kanon, mycket tack vare genusforskningen och kvinnornas inträde i chefs- och i kritikerpositioner. I Nordisk kvinnolitteraturhistoria tilldelas Stenbergs författarskap välförtjänt utrymme.
I slutet av romanen Alla vilda tänker författaren på allt som finns kvar att skriva. Varför inte om strandraggare! Om unga kroppar och äldre i erotisk omfamning. Den åldrade kroppen, inte alls frånstötande. Inte som man lätt tror som ung.
Torde vara bästa sättet att avsluta livet på. Fortfarande nyfiket skapande och erotiskt utlevande.
