Allt för svepande, Jan Scherman!

Hela högern vill faktiskt inte lägga ner Public service – möjligen bara P3

Relationen mellan högern och public service är komplicerad. Begreppet ”höger” är inte entydigt, men används ofta schablonmässigt. Public service är en disparat tjänst som täcker en mängd genrer och innehåller såväl program i världsklass som annat som inte borde sändas.

Att public service är under attack från höger är därför ett påstående som kräver sortering.

Det finns en falang, som vänstern kallar höger, men som står på vänsterns sida i en mängd frågor. Den avgörande skillnaden är att denna höger vill överföra varje relation mellan producent och konsument till marknaden, vilket är en legitim syn på public service, liksom på andra kulturinstitutioner i landet.

Jag delar den inte. Om vi tänker oss en sådan värld är det svårt att inte se framför sig ett radio- och tv-utbud som ständigt befinner sig på fel sida om TV4. På samma sätt skulle förmodligen länsmuseer och länsteatrar försvinna, liksom scener och museer av nationell betydelse. Det vore förödande.

Ingen kan lyssna på kanalen utan att höra en underliggande politisk ton som ansluter sig till vänsterns världsbild. Ingen kan lyssna på kanalen utan att då och då höra strunt som är ovärdigt public service.

En annan falang som vänstern kallar höger är den populism som visserligen under senare år alltmer närmat sig en reell politisk höger, men fortfarande inte på ett enkelt sätt låter sig placeras på skalan från vänster till höger.

Jag är ganska säker på att Sverigedemokraterna, som såklart är vad som avses, inte vill avskaffa public service. Snarare handlar det om att, för det första, förändra public service genom att sortera bort exempelvis en del av P3:s utbud – ingen kan lyssna på kanalen utan att höra en underliggande politisk ton som ansluter sig till vänsterns världsbild. Ingen kan lyssna på kanalen utan att då och då höra strunt som är ovärdigt public service.

För det andra, motståndet motiveras av en generell antipati mot SVT:s och Sveriges Radios nyhetsbevakning och samhällsjournalistik. I det avseendet är det inte lika enkelt att beskylla utbudet för att vara vänstervridet. Det var – ingen kan på allvar säga emot – självklart på det viset för något decennium sedan, men i dag präglas företagen av yrkesskicklighet på högre nivå.

Lutar de fortfarande åt vänster? Ja, en smula, och så kommer det alltid att vara. Journalistikens rekryteringsbas utgörs inte av studenter som väljer mellan att bli finansmäklare eller journalister. Jag har suttit på tillräckligt många krogar med vänner inom kulturvänstern för att veta att journalister trivs bättre där än på Stockholmsveckan i Visby.

Kanske – bara kanske – är detta inte dåligt. Varje fritt samhälles maktcentrum befolkas av ett borgerligt-ekonomistiskt etablissemang. Det är inte otänkbart att det är bra för demokratin att dess granskare ser samhället ur ett annat perspektiv.


Med det sagt måste givetvis varje journalists grundläggande ambition vara objektivitet också i politiskt avseende, men eftersom detta bara kan vara ett mål att eftersträva, ingen når någonsin dit, så … nå, om man inte får den man älskar får man älska den man får.

Förutom att yrkesskickligheten har höjts betydligt inom public service nyhets- och samhällsbevakning är ytterligare ett faktum svårt att kringgå: man drar sig inte för kritisk granskning också av vänstern.

Är urvalet snett vad gäller dem som tillåts uttala sig? Jag vet inte. Jag har inte räknat. Ibland får jag frågan hur det känns att marginaliseras av public service på grund av mina åsikter (konservativ katolik, och så vidare) och mitt svar är alltid detsamma: om jag skulle kalla mig marginaliserad borde jag med rätta bli utskrattad. Jag har tackat nej till fler framträdanden i public service än vad jag erbjudits och min upplevelse är att jag alltid behandlats rättvist när jag deltagit.

Därmed kommer vi till den tredje högern, den jag själv möjligen tillhör (jag känner mig obekväm med varje form av politisk tillhörighet). Det är vi som saknar Hylands hörna.

Det är sant att varje nation mår bra av gemensamma referensramar. Ingen institution kan erbjuda dessa mera effektivt än public service. Sådana referensramar skapar band mellan skilda gemenskaper inom nationen. De skänker information som grundar ett demokratiskt samhälle. Varje medborgare som inte är konsument av public service tjänar indirekt på dess existens. Därför är det inte heller orimligt att varje medborgare bidrar till dess finansiering.


Ur detta följer också ett ansvar för public service: att ge varje gemenskap inom nationen en röst, att erkänna dess tolkningar av kultur- och samhällsfenomen. Det är detta ansvar som en del politiker i Europa i dag kräver att public service sviker. Det är detta ansvar som varje politisk schattering måste kräva – också högern äger sin fulla rätt att kräva det.

När jag av public service påstås vilja utrota feminister, kallas häxbrännare, jämförs med Hitler, då kan också jag känna en smula irritation, åtminstone i en halv minut.

Ur eventuell kritik från höger följer emellertid inte ett krav på public service avskaffande. Vad det handlar om är att kräva den standard som institutionen måste leva upp till för att inte bli sin egen värsta fiende.

När jag av public service påstås vilja utrota feminister, kallas häxbrännare, jämförs med Hitler, då kan också jag känna en smula irritation, åtminstone i en halv minut – mest över den talanglösa satiren, men också för att det är under public service värdighet. En institution jag finner viktig har gjort mig besviken. Den har underminerat sig själv.

Programmet friades av Granskningsnämnden (det var inte jag som anmälde) och det var ett riktigt beslut, däremot borde ledningen aldrig ha låtit det lämna idéstadiet. Det bejublades förmodligen av familj och några vänner, men jag skulle också kunna få 14 värmande twittringar genom att, exempelvis, kalla Jonas Sjöstedt för Stalin.

Det vore emellertid oförskämt och skulle underminera mig själv. Bevare mig för att Vänsterpartiet skulle få politisk makt i Sverige, men bara för att det är min åsikt behöver jag inte bete mig som en stolle.

Ja, ja, medier i vid mening är på väg mot avgrunden och låt mig i god konservativ anda påstå att den nya tiden dömt oss till undergång. Att hävda att jag är motståndare till public service är emellertid fullständigt fel. Jag är höger och tror att public service är en motkraft till den dynga i vilken vi vadar.

Jan Schermans och andras påstående, att public service är under attack från höger, är för svepande och tjänar förmodligen inte till något annat än att skapa polarisering och piska upp den minoritet som faktiskt ser public service som sin fiende.

Personligen tycker jag att konceptet är briljant, oundgängligt – men inte perfekt. Sådan kritik kan väl bara tjäna det offentliga samtalet?

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.