Förintelsen efter Gaza

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Pankaj Mishra är en indisk författare och essäist, som skriver återkommande i bland annat The New York Times, The Guardian och New York Review of Books. I London Review of Books publicerade han tidigare i år en internationellt uppmärksammad essä, som Aftonbladet kultur här publicerar i svensk översättning.

Ett år innan han begick självmord 1977 kom den österrikiske författaren Jean Améry över nyhetsrapporter om systematisk tortyr av arabiska fångar i israeliska fängelser. Améry hade själv blivit gripen i Belgien 1943 när han delade ut antinazistiska pamfletter, och torterades brutalt av Gestapo innan han deporterades till Auschwitz. Han överlevde, men kunde aldrig se de plågor han utsatts för som något som tillhörde det förflutna. Han framhärdade i att de som torteras förblir torterade och att deras trauma är bestående.

Liksom många andra överlevande från nazisternas dödsläger kom Améry under 60-talet att känna en ”existentiell koppling” till Israel. Han attackerade närmast besatt den judiska statens vänsterkritiker, kallade dem ”tanklösa och skrupelfria”, och han kan ha varit en av de första att komma med påståendet – som i dag används rutinmässigt av Israels ledare och anhängare – att bakom dygdiga antiimperialisters och antisionisters masker döljer sig giftiga antisemiter. Ändå fick de ”förvisso skissartade” rapporterna om tortyr i israeliska fängelser Améry att fundera över gränserna för sin solidaritet med den judiska staten. I en av de sista essäerna han publicerade skrev han: ”Jag uppmanar alla judar som vill bevara sin mänsklighet att ansluta sig till mitt absoluta fördömande av systematisk tortyr. Där barbariet börjar måste även existentiella band upphöra”.

Améry var särskilt upprörd över upphöjelsen av Menachem Begin till Israels premiärminister 1977. Begin, som var med och planerade terrorattacken 1946 mot King David Hotel i Jerusalem där 91 personer dödades, var den första tydliga förespråkaren för den idé om judisk överhöghet som än i dag råder i Israel. Han var också den förste som återkommande åberopade Hitler, Förintelsen och Bibeln när han angrep araber och byggde bosättningar i de ockuperade områdena.

Under sina första år hade staten Israel ett ambivalent förhållande till Förintelsen och dess offer. Israels första premiärminister, David Ben-Gurion, såg till en början de överlevande som ”mänskliga spillror” och hävdade att de hade överlevt bara för att de hade varit ”dåliga, hårda och egoistiska”. Det var Ben-Gurions rival Begin, en demagog från Polen, som gjorde mordet på sex miljoner judar till en nationell angelägenhet och en ny grundval för Israels identitet. Det israeliska etablissemanget började producera och sprida en särskild version av Förintelsen, som kunde användas för att legitimera en militant och expansionistisk sionism.

Améry noterade den nya retoriken och hade en bestämd uppfattning om dess destruktiva konsekvenser för judar som levde utanför Israel. Att Begin, ”med Toran i famnen och med hänvisning till bibliska löften”, öppet talade om att stjäla palestinsk mark ”skulle i sig vara skäl nog”, skrev han, ”för judar i diasporan att ompröva sitt förhållande till Israel”. Améry vädjade till Israels ledare att ”erkänna att er frihet endast kan uppnås tillsammans med er palestinske kusin, inte på hans bekostnad”.

Fem år senare angrep Begin Libanon och hävdade att araberna var de nya nazisterna och Yassir Arafat den nya Hitler. När Ronald Reagan anklagade Begin för att ha utfört en ”förintelse” och beordrade honom att sätta stopp för den, hade Israels försvarsmakt (IDF) redan dödat tiotusentals palestinier och libaneser och utplånat stora delar av Beirut. I sin roman ”Kapo” (1993) fångar den serbisk-judiske författaren Aleksandar Tišma den avsky som många överlevande från Förintelsen kände inför de bilder som nådde dem från kriget i från Libanon: ”Judar, hans eget folk, söner och barnbarn till de som varit fångar i lägren, stod i stridsvagnstorn och körde med vajande flaggor genom försvarslösa bosättningar, genom människokött, slet sönder det med kulor från kulsprutor, samlade ihop de överlevande i läger inhägnade med taggtråd.”

Primo Levi, som hade upplevt fasorna i Auschwitz samtidigt som Améry och som också hade en känslomässig samhörighet med den nya judiska staten, organiserade snabbt ett öppet protestbrev. Han gav en intervju där han sade att ”Israel håller snabbt på att bli total isolerat ... Vi måste kväva våra impulser till känslomässig solidaritet med Israel för att kyligt kunna se de misstag landets nuvarande härskarklass begår. Gör er av med den härskarklassen”. I flera skönlitterära och icke-fiktiva verk hade Levi grubblat inte bara över sin tid i dödslägret och dess fruktansvärda arv, utan också över de ständigt närvarande hoten mot mänsklig anständighet och värdighet. Han var särskilt upprörd över hur Begins utnyttjade Förintelsen för sina ändamål. Två år senare hävdade han att ”den judiska världens tyngdpunkt måste vända tillbaka, måste flytta ut ur Israel och tillbaka till diasporan”.

Den sorts betänkligheter som Améry och Levi gav uttryck för fördöms idag som grovt antisemitiska. Men det är värt att komma ihåg att bland överlevande från och vittnen till Förintelsen så ledde Israels ockupation av palestinskt territorium och dess manipulativa nya mytologi till många sådana omprövningar av sionismen, och en oro över hur judar uppfattas i världen. Yeshayahu Leibowitz, en teolog som vann Israelpriset 1993, varnade redan 1969 för ”nazifieringen” av Israel. År 1980 beskrev den israeliske kolumnisten Boaz Evron noggrant de olika stadierna i denna moraliska nedbrytning: taktiken att blanda ihop palestinier med nazister och ropa att en ny Förintelse är nära förestående var, befarade han, att befria vanliga israeler från ”alla moraliska restriktioner, eftersom den som hotas av förintelse anser sig befriad från hänsyn som skulle kunna begränsa hans ansträngningar att rädda sig”. Judar, skrev Evron, kunde till slut komma att behandla ”icke-judar som undermänniskor” och återskapa ”rasistiska nazistiska attityder”.

Evron manade också till försiktighet angående Israels (då nya och ivriga) anhängare i den judiska gruppen i USA. För dem, hävdade han, hade försvaret av Israel blivit ”nödvändigt på grund av förlusten av andra fokus för sin judiska identitet” – ja, deras existentiella brist var så stor, enligt Evron, att de inte ville att Israel skulle frigöra sig från sitt växande beroende av judisk-amerikanskt stöd.

”De behöver känna sig behövda. De behöver också den ’israeliske hjälten’, som en social och emotionell kompensation i ett samhälle där juden vanligtvis inte förknippas med den tuffa, manliga kämpens egenskaper. Israelen förser alltså den amerikanske juden med en dubbel och motsägelsefull bild – den virile supermannen och det potentiella förintelseoffret – båda långt från verkligheten.”

Zygmunt Bauman, den polskfödde judiske filosofen och flykting från nazismen, tillbringade tre år i Israel på 1970-talet innan han flydde från landets till följd av det han uppfattade som en stämning av stridslysten rättfärdighet. Han förtvivlade över vad han såg som Israels ”privatisering” av Förintelsen. Den har kommit att bli ihågkommen, skrev han 1988, ”som en privat erfarenhet för judar, som en fråga mellan judar och deras förföljare”, trots att de förhållanden som gjorde den möjlig åter uppstod runt om i världen. Förintelseöverlevare som han själv, som hade ryckts från en tro på sekulär humanism ner i en kollektiv galenskap, insåg att det våld de hade överlevt – som saknade motstycke i sin omfattning – inte bara var en avvikelse från en i grunden sund, modern civilisation. Inte heller kunde det som hänt enbart bara förklaras med fördomar mot judar. Modern teknik och rationell arbetsfördelning hade gjort det möjligt för vanliga människor att med gott samvete, till och med med en känsla av dygd, bidra till massutrotning. Att förebygga att något sådant skulle kunna hända igen krävde mer än bara vaksamhet mot antisemitism.

När jag nyligen bläddrade i mina böcker för att förbereda denna text, upptäckte jag att jag redan hade strukit under många av de avsnitt som jag citerar här. I min dagbok finns meningar kopierade från George Steiner (”Nationalstaten med alla sina vapen är en bitter kvarleva, en absurditet i de trängda människornas århundrade”) och Abba Eban (”Det är hög tid att vi står på egna ben och inte på de sex miljoner dödas”). De flesta anteckningar härrör från mitt första besök i Israel och de ockuperade områdena, då jag i min oskuld försökte besvara två frågor: hur hade Israel kunnat komma att utöva en sådan fruktansvärd makt över liv och död hos en flyktingbefolkning? Och hur kan mainstream i västerländsk politik och journalistik ignorera, till och med rättfärdiga, Israels uppenbart systematiska grymheter och orättvisor?

Jag växte själv upp i en miljö präglad av vördnad för sionism, som del av en familj i de hindunationalistiska övre kasten i Indien. Både sionismen och hindunationalismen växte fram i slutet av 1800-talet ur en erfarenhet av förödmjukelse. Flera av deras ideologer önskade råda bot på vad de uppfattade som en skamlig brist på manlighet bland judar och hinduer. För hindunationalister på 1970-talet – veka motståndare till det då styrande pro-palestinska Kongresspartiet – framstod kompromisslösa sionister som Begin, Ariel Sharon och Yitzhak Shamir som segrare och skapare av sin kraftfulla nation (den avunden luftas nu öppet: hinduiska nättroll utgör Benjamin Netanyahus största fanclub). Jag minns att jag hade en bild av Moshe Dayan på väggen, IDF:s stabschef och försvarsminister under sexdagarskriget. Även långt efter att min barnsliga förälskelse i rå styrka bleknat så fortsatte jag att se Israel på det sätt som dess ledare på 1960-talet hade börjat framställa landet: som en försoning för Förintelsens offer, och en oförstörbar garanti mot Förintelsens upprepning.

Jag var väl medveten om hur lite de västeuropeiska och amerikanska ledarna hade brytt sig om de judar som gjordes till syndabockar under Tysklands sociala och ekonomiska sammanbrott på 1920- och 1930-talen. Jag visste också att förintelseöverlevare hade mötts av svalt ointresse och, i Östeuropa, av nya pogromer. Även om jag var övertygad om att den palestinska frågan var rättfärdig, hade jag svårt att invända mot den sionistiska logiken: att judar inte kan överleva i icke-judiska länder och måste ha en egen stat. Jag tyckte till och med att det var orättvist att Israel, ensamt bland alla länder i världen, behövde motivera sin rätt att existera.

Jag var inte naiv nog att tro att lidande förädlar, eller att offer för en stor grymhet med nödvändighet kommer att agera moraliskt. Att gårdagens offer med stor sannolikhet blir dagens förövare är en lärdom från ex-Jugoslavien, Sudan, Kongo, Rwanda, Sri Lanka, Afghanistan och alltför många andra platser. Jag var fortfarande chockad över de mörka slutsatser den israeliska staten hade dragit av Förintelsen, och institutionaliserat i ett förtryckarmaskineri. De riktade morden på palestinier, checkpoints, husrivningar, markstölder, godtyckliga och obegränsade fängslanden och utbredd tortyr i fängelser verkade förkunna en skoningslös nationell moral: mänskligheten är uppdelad i de som är starka och de som är svaga, och därför bör de som har varit eller förväntar sig att bli offer i förebyggande syfte krossa sina uppfattade fiender.

Jag hade läst Edward Said men blev ändå chockad över att själv inse hur försåtligt Israels högt uppsatta anhängare i väst döljer sin nihilistiska ideologi om den starkares överlevnad, reproducerad av alla israeliska regeringar sedan Begins. Det ligger i deras eget intresse att bry sig om ockupanternas brott, om inte lidandet hos de fördrivna och avhumaniserade räcker; båda har pågått utan någon större granskning i den respektabla pressen i västvärlden. Alla som uppmärksammar Washingtons blinda engagemang för Israel anklagas för antisemitism och för att ignorera lärdomarna från Förintelsen. Och en förvrängd medvetenhet om Förintelsen garanterar att närhelst Israels offer inte längre kan uthärda sitt lidande utan reser sig mot sina förtryckare – med en förutsägbar våldsamhet – fördöms de som nazister, fast beslutna att begå en ny Förintelse.

När jag läste och kommenterade Amérys, Levis och andras skrifter försökte jag mildra den tyngande känsla av hur i grunden fel det var som jag kände efter att ha exponerats för Israels mörka användning av Förintelsen, och de intyg på hög moralisk förtjänst som landet tilldelats av sina västliga allierade. Jag sökte stöd hos människor som i sina egna kroppar hade upplevt den monstruösa terror som en förment civiliserad europeisk nationalstat utövat, och som hade beslutat sig för att ständigt vara på sin vakt mot deformeringen av Förintelsens innebörd och missbruket av dess minne.

Trots allt större reservationer mot Israel har en politisk och medial klass i väst hela tiden förskönat uppenbara fakta om militär ockupation och etnonationlistiska demagogers okontrollerade annektering. Israel, lyder refrängen, har som Mellanösterns enda demokrati rätt att försvara sig, särskilt mot folkmördande odjur. Som följd av detta kan västerländska eliter i dag inte ens erkänna de plågor offren för israeliskt barbari i Gaza utsätts för, än mindre undsätta dem. Under de senaste månaderna har miljarder människor världen över bevittnat ett extraordinärt angrepp vars offer, som Blinne Ní Ghrálaigh, den irländska advokat som är Sydafrikas representant vid Internationella domstolen i Haag, uttryckte det, ”direktsänder sin egen undergång med det desperata, hittills fåfänga, hoppet att världen ska göra något”.

Men världen, eller mer specifikt västvärlden, gör ingenting. Värre än så, likvideringen av Gaza, trots att den beskrivs och direktsänds av förövarna, fördunklas, om inte förnekas, av språkrören för västs militära och kulturella hegemoni. Från den amerikanske presidenten, som hävdar att palestinierna är lögnare, och europeiska politiker som mässar om Israels rätt att försvara sig, till de tunga nyhetsredaktionerna som i passiv form berättar om massakrerna som utförts i Gaza. Vi befinner oss i ett läge utan motstycke. Aldrig tidigare har så många bevittnat en slakt i industriell skala i realtid. Men den rådande känslolösheten, det återhållna tonläget och censuren nekar oss, till och med gör narr av, vår chock och sorg. Många av oss som har sett bilder och videor som kommer från Gaza – dessa helvetesskildringar av förvridna kroppar som lagts i massgravar, små kroppar som famnas av sörjande föräldrar eller som ligger i prydliga rader – har under de senaste månaderna långsamt blivit galna. Varje dag förgiftas av medvetenheten om att hundratals vanliga människor, människor precis som vi, mördas eller tvingas se på när deras barn mördas, medan vi lever våra liv som vanligt.

Den som söker efter tecken på barmhärtighet i Joe Bidens ansikte, eller efter tecken på ett slut på blodsutgjutelsen, möts av en kuslig, jämn hårdhet. Den bryts bara av ett nervöst litet leende när han häver ur sig israeliska lögner om halshuggna spädbarn. Bidens hätskhet och grymhet gentemot palestinierna är bara en av många ohyggliga gåtor som västerländska politiker och journalister ställer oss inför.

Förintelsen traumatiserade minst två judiska generationer, och Hamas och andra palestinska gruppers massakrer och gisslantagande i Israel den 7 oktober väckte på nytt rädslan för kollektiv utrotning hos många judar. Det stod också klart redan från början att det israeliska ledarskapet – landets mest fanatiska någonsin – inte skulle dra sig för att utnyttja denna utbredda känsla av kränkning, förlust och skräck. Det hade varit varit lätt för västvärldens ledare att hålla tillbaka impulsen till ovillkorlig solidaritet med en extremistregim, och ändå erkänna det helt nödvändiga i att hitta och döma de som utförde dåden den 7 oktober.

Så varför hävdade den engelska Labour-ledaren Keir Starmer, tidigare människorättsjurist, att Israel har rätt att ”stänga av el och vatten” för palestinierna? Varför började Tyskland febrilt sälja mer vapen till Israel (och med sina lögnaktiga medier och hänsynslösa officiella tillslag, särskilt mot judiska konstnärer och tänkare, ge världen en ny lektion i den mordiska etnonationalismens snabba uppgång)? Vad kan förklara rubriksättningen hos BBC och i New York Times, som ”Hind Rajab, 6, hittades död i Gaza dagar efter telefonsamtal om hjälp”, ”Tårar hos Gazafadern som förlorade 103 släktingar” och ”Man död efter att ha satt eld på sig själv utanför Israels ambassad i Washington, säger polisen”? Varför har västerländska politiker och journalister fortsatt att framställa tiotusentals döda och lemlästade palestinier som oavsiktliga skador i ett självförsvarskrig som tvingats på världens mest moraliska armé, som IDF påstår sig vara?

För många människor runt om i världen färgas svaren på dessa frågor av en kvardröjande känsla av bitterhet som handlar om ras. Palestina, påpekade George Orwell 1945, är en ”fråga om hudfärg”. Det var också så Gandhi betraktade den, när han vädjade till ledande sionister att inte använda terror mot araber med hjälp av västerländska vapen, liksom de postkoloniala länder som nästan alla vägrade att erkänna staten Israel. Det som W.E.B. Du Bois kallade det centrala problemet i internationell politik – ”the colour line” – var skälet till att Nelson Mandela sa att Sydafrikas frihet från apartheid är ”ofullständig utan palestiniernas frihet”. James Baldwin försökte sticka hål på vad han kallade en ”from tystnad” kring Israels agerande när han hävdade att den judiska staten, som sålde vapen till apartheidregimen i Sydafrika, förkroppsligade vit överhöghet och inte demokrati. Muhammad Ali såg Palestina som ett exempel på grov rasmässig orättvisa. Det gör i dag även ledarna för USA:s äldsta och mest framträdande svarta kristna samfund, som har anklagat Israel för folkmord och bett Biden att upphöra med allt ekonomiskt och militärt stöd till landet.

År 1967 var Baldwin taktlös nog att säga att det judiska folkets lidande ”erkänns som en del av världens moraliska historia” men att ”detta är inte sant för de svarta”. År 2024 kan många fler se att jämfört med nazismens judiska offer, så minns man knappat de oräkneliga miljoner som slukades av slaveriet, av de många förintelserna i Asien och Afrika under den senviktorianska tiden och av kärnvapenattackerna mot Hiroshima och Nagasaki. Miljarder icke-västerlänningar har under de senaste åren blivit ursinnigt politiserade av västvärldens katastrofala krig mot terrorismen, ”vaccinapartheid” under pandemin och det skamlösa hyckleriet om ukrainarnas och palestiniernas svåra situation. De kan knappast heller undgå att notera en sorts ”förintelseförnekelse” bland eliter i tidigare imperialistiska länder, som vägrar att adressera sina länders historia av brutala folkmord och utplundring och som försöker ”avlegitimera” varje diskussion om detta genom att stämpla det som förvirrad ”wokeness”. Den dominerande väst är bäst-berättelsen om totalitarism fortsätter att bortse från de tydliga beskrivningarna av nazismen (av Jawaharlal Nehru och Aimé Césaire, bland andra imperieundersåtar) som den västerländska imperialismens radikala tvilling. De undviker att utforska det uppenbara sambandet mellan imperiers slakt av infödda i kolonierna och den folkmordsterror som begicks mot judar i Europa.

En av de stora farorna i dag är att denna fråga om hudfärg stelnar till en ny Maginotlinje. För de flesta människor utanför västvärlden, vars första erfarenhet av den europeiska civilisationen var att bli brutalt koloniserad, framstod inte Förintelsen som en grymhet utan motstycke. Medan dessa folk återhämtade sig från imperialismens härjningar hade de svårt att ta in omfattningen av den fasa som imperialismen radikala tvilling utsatte judarna i Europa för. Så när Israels ledare jämför Hamas med nazister, och israeliska diplomater bär gula stjärnor i FN, är deras publik nästan uteslutande västerländsk. Större delen av världen bär inte på det kristna Europas skuldbörda över Förintelsen, och ser inte skapandet av Israel som en moralisk nödvändighet för att befria 1900-talets européer från deras synder. I över sju decennier har diskussionen bland de ”mörkare folken” varit detsamma: varför ska palestinierna fördrivas och straffas för brott som bara européer var delaktiga i? De ryggar tillbaka i avsky inför det underförstådda påståendet att Israel har rätt att slakta 13 000 barn, inte bara som en fråga om självförsvar utan för att det är en stat som har fötts ur Förintelsen.

Redan 2006 varnade Tony Judt för att ”Förintelsen inte längre kan instrumentaliseras för att ursäkta Israels beteende” eftersom ett växande antal människor ”helt enkelt inte förstår hur fasorna från det senaste europeiska kriget kan åberopas för att legitimera eller tolerera oacceptabelt beteende i en annan tid och på en annan plats”. Israels ”länge odlade förföljelsemani – ’alla är ute efter oss’ – väcker inte längre sympati”, varnade han, och profetior om universell antisemitism riskerar ”att bli ett självuppfyllande påstående”: ”Israels hänsynslösa beteende, och envisa stämpling av all kritik som antisemitism, är nu den främsta källan till antijudiska känslor i Västeuropa och stora delar av Asien”.

Israels mest hängivna vänner eldar i dag på denna situation. Som den israeliske journalisten och dokumentärfilmaren Yuval Abraham uttryckt det så tömmer Tysklands ”skrämmande missbruk” av anklagelser om antisemitism ordet på mening och ”utsätter därmed judar över hela världen för fara”. Biden fortsätter att föra fram det försåtliga argumentet att säkerheten för den judiska befolkningen i hela världen är beroende av Israel. Som New York Times-kolumnisten Ezra Klein nyligen uttryckte det: ”Jag är en judisk person. Känner jag mig säkrare? Känner jag att det finns mindre antisemitism i världen just nu på grund av det som händer där, eller verkar det tvärtom som om antisemitism ökar kraftigt, och att även judar på platser som inte är Israel är mer utsatta på grund av det som händer i Israel?”

Detta förödande scenario förutsågs tydligt av de överlevande från Förintelsen som jag citerat ovan, som varnade för den skada som en instrumentalisering av minnet av Förintelsen skulle åsamka. Bauman varnade upprepade gånger efter 1980-talet för att sådana taktiker från skrupelfria politiker som Begin och Netanyahu säkrade ”en post mortem-triumf för Hitler, som drömde om att skapa konflikt mellan judar och hela världen” och ”hindrade judar från att någonsin ha en fredlig samexistens med andra”. Améry, som under sina sista år blev desperat på grund av den ”spirande antisemitismen”, vädjade till israelerna att behandla även palestinska terrorister humant, så att solidariteten mellan sionister i diasporan som han själv och Israel inte ”blir grunden för en gemenskap mellan två dödsdömda parter inför en katastrof”.

Det finns inte mycket att hoppas på i detta avseende från Israels nuvarande ledare. Insikten om landets extrema sårbarhet gentemot såväl Hizbollah som Hamas borde ha gjort dem villigare att ta risken med en fredskompromiss. Men vansinnigt nog försöker de istället, med alla de bomber som Biden har skänkt dem, ytterligare militarisera ockupationen av Västbanken och Gaza. Ett sådant självskadebeteende är den långsiktiga effekt som Boaz Evron fruktade när han varnade för ”det ständiga omnämnandet av Förintelsen, antisemitismen och hatet mot judar i alla generationer”. ”Ett ledarskap kan inte skiljas från sin egen propaganda”, skrev han, och Israels härskande klass agerar som hövdingarna i en ”sekt” som verkar ”i en värld av myter och monster som de själva har skapat”, ”utan att längre kunna förstå vad som händer i den verkliga världen” eller de ”historiska processer som staten är fångad i”.

44 år efter att Evron skrev detta är det också tydligare att Israels beskyddare i väst har visat sig vara landets värsta fiender, som för sin skyddsling allt djupare in i villfarelser. Som Evron sade agerar västmakterna mot sina ”egna intressen och tillämpar en särbehandling gentemot Israel, utan att Israel ser sig skyldig att återgälda detta”. Följaktligen har ”den särbehandling som ges Israel, uttryckt i ovillkorat ekonomiskt och politiskt stöd, skapat en ekonomiskt och politisk bubbla runt Israel som avskärmar landet från globala ekonomiska och politiska realiteter”.

Netanyahu och hans skara hotar grunden för den globala ordning som återuppbyggdes efter nazisternas brott. Redan före Gaza höll Förintelsen på att förlora sin centrala plats i vår föreställning om det förflutna och framtiden. Det är sant att ingen historisk grymhet har uppmärksammats på ett så brett och omfattande sätt. Men minneskulturen kring Förintelsen har nu en egen lång historia. Den visar att minnet av Förintelsen inte bara växte fram organiskt ur det som hände mellan 1939 och 1945; det konstruerades, ofta mycket medvetet, och med specifika politiska syften. Faktum är att det helt nödvändiga samförståndet om Förintelsens universella betydelse hotas av de allt tydligare ideologiska påtryckningarna mot detta minne.

Att Tysklands nazistregim och dess europeiska medlöpare hade mördat sex miljoner judar var allmänt känt efter 1945. Men under många år hade detta monstruösa faktum liten politisk och intellektuell resonans. Under 1940- och 1950-talen sågs inte Förintelsen som ett illdåd skilt från andra illdåd under kriget: försöken att utrota slaviska folkgrupper, romer, funktionsnedsatta och homosexuella. De flesta europeiska folk hade sina egna skäl att inte uppehålla sig vid morden på judar. Tyskarna var besatta av sitt eget trauma av de allierades bombningar och ockupation, och massfördrivning av tyskar från Östeuropa. Frankrike, Polen, Österrike och Nederländerna, som ivrigt hade samarbetat med nazisterna, ville framställa sig själva som en del av ett tappert ”motstånd” mot hitlerismen.

Fortfarande långt efter krigsslutet fanns alltför många, oanständiga, påminnelser om medbrottslighet kvar. I Tyskland innehade före detta nazister posterna som både förbundskansler och president efter kriget. Den franske presidenten François Mitterrand hade varit en apparatchik i Vichyregimen. Så sent som 1992 var Kurt Waldheim Österrikes president, trots bevis för att han varit inblandad i nazistiska grymheter.

Även i USA rådde ”offentlig tystnad och någon form av statligt förnekande av Förintelsen”, som Idith Zertal skriver i ”Israel's Holocaust and the Politics of Nationhood” (2005). Det var långt efter 1945 som Förintelsen började bli offentligt ihågkommen. I själva Israel var medvetenheten om Förintelsen under många år begränsad till dess överlevande, som – vilket är häpnadsväckande att tänka sig idag – möttes av förakt från ledarna för den sionistiska rörelsen. Ben-Gurion hade inledningsvis sett Hitlers maktövertagande som ”ett enormt politiskt och ekonomiskt uppsving för det sionistiska projektet”, men han ansåg inte att de mänskliga spillrorna från Hitlers dödsläger var lämpligt material för byggandet av en ny stark judisk stat. ”Allt de utstod”, sade Ben-Gurion, ”tömde deras själar på allt som var gott”. Saul Friedlander, den främste historikern om Förintelsen, och som lämnade Israel delvis för att han inte stod ut med att Förintelsen användes ”som en ursäkt för hårda anti-palestinska åtgärder”, minns i sina memoarer, ”Where Memory Leads” (2016) hur akademiker till en början föraktade ämnet och överlät det till minnes- och dokumentationscentret Yad Vashem.

Attityderna började förändras först i och med rättegången mot Adolf Eichmann 1961. I ”The Seventh Million” (1993) berättar den israeliske historikern Tom Segev att Ben-Gurion, som av Begin och andra politiska rivaler anklagades för okänslighet gentemot förintelseöverlevande, beslutade att iscensätta en ”nationell katarsis” genom att hålla rättegången mot en nazistisk krigsförbrytare. Han hoppades kunna utbilda judar från arabländerna om Förintelsen och om den europeiska antisemitismen (som de inte var bekanta med), och därigenom knyta dem närmare judar av europeisk härkomst i det som tydligt framstod som en konstruerad gemenskap. Segev beskriver hur Begin främjade processen att skapa ett Förintelse-medvetande bland de mörkhyade judar, som länge hade varit måltavlor för rasistiska förödmjukelser från landets vita etablissemang. De sår som hade åsamkats dem av klass och ras, läkte Begin genom att lova dem stulen palestinsk mark och en socioekonomisk ställning över fördrivna och utblottade araber.

Dessa belöningar för israeliskhet sammanföll i tid med ett utbrott av identitetspolitik hos en välbärgad minoritet i USA. Som Peter Novick redogör för i häpnadsväckande detalj i ”The Holocaust in American Life” (1999), spelade Förintelsen ”inte så stor roll” i amerikanska judars liv förrän i slutet av 1960-talet. Endast ett fåtal böcker och filmer berörde ämnet. I filmen ”Dom i Nürnberg” (1961) sorteras massmordet på judar in i den större kategorin nazismens brott. I sin essä ”The Intellectual and Jewish Fate”, som publicerades i den judiska tidskriften Commentary 1957, nämnde Norman Podhoretz, de neokonservativa sionisternas skyddshelgon på 1980-talet, ingenting alls om Förintelsen.

Judiska organisationer som med tiden blev ökända för att noga bevaka människors åsikter om sionismen avrådde till en början från uppmärksamma minnet av Europas judiska offer. De kämpade då med att förstå de nya reglerna i det geopolitiska spelet. Under det tidiga kalla krigets kameleontartade skiftningar gick Sovjetunionen från att vara en stark allierad mot Nazityskland till att bli en totalitär ondska, medan Tyskland gick från att vara en totalitär ondska till att bli en stark demokratisk allierad mot totalitär ondska. Följaktligen uppmanade redaktören för Commentary amerikanska judar att inta en ”realistisk snarare än en straffande och dömande attityd” gentemot Tyskland, nu en pelare i den ”västerländska demokratiska civilisationen”.

Denna omfattande gaslighting från den fria världens politiska och intellektuella ledare chockade och förbittrade många Förintelseöverlevande. Men då betraktades de ännu inte som vittnen med en unik position i den moderna världen. Améry, som avskydde den ”påträngande filosemitismen” i efterkrigstidens Tyskland, fick nöja sig med att odla sina privata ressentiment i essäer som syftade till att aktivera de tyska läsarnas dåliga samveten. I en av dem beskriver han en resa genom Tyskland i mitten av 1960-talet. Medan han diskuterade Saul Bellows senaste roman med landets nya ”förfinade” intellektuella, kunde han inte glömma vanliga tyskars stenansikten inför högar av lik, och upptäckte att han bar på ett nytt agg mot tyskarna och deras upphöjda plats i ”västerlandets majestätiska salar”. Amérys upplevelse av ”en total ensamhet” inför Gestapos torterare hade förstört hans tillit till världen. Efter befrielsen hade han åter känt en ömsesidig förståelse med den övriga mänskligheten eftersom ”de som hade torterat mig och gjort mig till en insekt” tycktes mötas av förakt – men hans läkande tro på ”världsmoralens jämvikt” hade snabbt krossats av västvärldens omfamning av Tyskland och den fria världens rekrytering av före detta nazister till sitt nya maktspel.

Améry skulle ha känt sig ännu mer förrådd om han hade sett The American Jewish Committees promemoria från 1951, där man beklagade att ”för de flesta judar är uppfattningen om Tyskland och tyskar fortfarande fördunklad av starka känslor”. Novick förklarar att amerikanska judar, liksom andra etniska grupper, var angelägna om att undvika anklagelsen om dubbel lojalitet och av att dra fördel av de expansiva möjligheter efterkrigstidens Amerika erbjöd. De blev mer uppmärksamma på Israel under den mycket omskrivna och kontroversiella Eichmannrättegången, som gjorde det tydligt att judar hade varit Hitlers främsta måltavlor och offer.

Men det var först efter sexdagarskriget 1967 och Yom Kippur-kriget 1973, då Israel tycktes vara existentiellt hotat av sina arabiska fiender, som Förintelsen i både Israel och USA kom att uppfattas som en symbol för judarnas utsatthet i en evigt fientlig värld. Judiska organisationer började använda orden ”Aldrig mer” för att öka stödet för en amerikansk politik som gynnade Israel. USA, som stod inför ett förödmjukande nederlag i Sydostasien, började se ett till synes oövervinneligt Israel som ett användbart ombud i Mellanöstern, och inledde sitt frikostiga stöd till den judiska staten. De israeliska ledarnas och de amerikanska sionistgruppernas berättelse om att Förintelsen var en förestående och överhängande fara för judar började i sin tur fungera som en grund för kollektiv självidentifikation för många judiska amerikaner på 1970-talet.

Amerikanska judar var vid denna tid den mest välutbildade och välmående minoritetsgruppen i USA, och de blev allt mindre religiösa. Men i skarven mellan 1960-tal och 1970-tal fanns i det amerikanska samhället en stark känsla av oordning och osäkerhet vilket fick grupper att isolera sig efter etnicitet och ras, och göra historisk utsatthet till en identitet. Allt fler assimilerade judar knöt då an till minnet av Förintelsen. De skapade ett eget band till ett Israel som de menade var hotat av antisemiter med folkmordsambitioner. Den judiska politiska traditionen – dominerad av frågor som ojämlikhet, fattigdom, medborgerliga rättigheter, miljöfrågor, kärnvapennedrustning och antiimperialism – muterade till en som kännetecknades främst av en hyperuppmärksamhet på Mellanösterns enda demokrati.

I de dagböcker litteraturkritikern Alfred Kazin förde från 1960-talet och framåt växlar han mellan förvåning och förakt när han kartlägger de psykodramer om personlig identitet som bidrog till att skapa Israels mest lojala väljarkår utomlands: ”Den innevarande perioden av judisk ’framgång’ kommer en dag att bli ihågkommen som en av de största ironierna ... Judarna fångade i en fälla, judarna mördade, och bango! Ur askan av denna ständiga klagan och exploatering av Förintelsen ... Israel som judarnas ’beskyddare’; Förintelsen som vår nya bibel, snarare än Klagovisorna.”

Kazin var allergisk mot den amerikanska kulten av Elie Wiesel, som hävdade att Förintelsen var obegriplig och ojämförlig och att palestinierna inte hade någon rätt till Jerusalem. Enligt Kazin hade ”den amerikanska judiska medelklassen” i Wiesel funnit en ”Förintelsens Jesus”, ”ett surrogat för deras egen religiösa tomhet”.

Den amerikanska minoritetens starka identitetspolitik gick heller inte Primo Levi förbi under hans enda besök i landet 1985, två år innan han tog livet av sig. Han hade blivit djupt störd av den kultur av iögonfallande ”förintelsekonsumtion” som omgav Wiesel (som påstod sig ha varit Levis gode vän i Auschwitz; Levi mindes inte att han någonsin träffat honom) och var förbryllad över sina amerikanska värdars voyeuristiska besatthet av hans judiskhet. När han skrev till vänner i Turin klagade han över att amerikanerna hade ”fäst en Davidsstjärna” på honom. Vid ett föredrag i Brooklyn tillfrågades Levi om sin åsikt om Mellanösternpolitiken och inledde med att säga att ”Israel var i historiskt hänseende ett misstag ”. Tumult uppstod och samtalsledaren var tvungen att avbryta mötet. Senare samma år gav Commentary, som vid det här laget var våldsamt pro-israelisk, en 24-årig wannabe-neocon i uppdrag att gå till giftiga angrepp mot Levi. Enligt Levis egen utsago bidrog denna brutala intellektuella provokation (som den nu antisionistiske författaren bittert ångrar) till att släcka hans livsvilja.

Mer samtida amerikanska litteratur är ett tydligt uttryck för paradoxen att ju mer avlägsen Förintelsen blir i tiden, desto mer intensivt vårdas dess minne av senare generationer av judiska amerikaner. Själv chockades jag av den respektlöshet med vilken Isaac Bashevis Singer, född 1904 i Polen och på många sätt 1900-talets främsta judiska författare, skildrade förintelseöverlevande i sina böcker och hur han hånade såväl staten Israel som filosemitismen hos amerikanska icke-judar. En roman som ”Skuggor över Hudsonfloden” (1957) verkar nästan skriven enbart för att visa att förtryck inte leder till högre moral.

Men yngre och mer sekulariserade judiska författare verkar vara alltför marinerade i vad Gillian Rose i sin svidande essä om filmen ”Schindler’s list” kallade ”Förintelse-pietism”. I en recension i LRB av ”Kärlekens historia” (2005), en roman av Nicole Krauss som utspelar sig i Israel, Europa och USA, påpekade James Wood att författaren, född 1974, ”skriver som om Förintelsen skedde igår”. Romanens judiskhet hade, skrev Wood, ”förvrängts till bedrägeri och skenhelighet genom Krauss starka identifikation med den”. En sådan ”judisk glöd” stod i skarp kontrast till Bellow, Norman Mailer och Philip Roth, som ”inte hade visat något större intresse för Förintelsens skugga”.

En tillkämpad tillhörighet till Förintelsen har också präglat och försämrat mycket av den amerikanska journalistiken om Israel. Följdriktigt har också den sekulära politiska religion som Förintelsen utgör, och överidentifieringen med Israel, sedan 1970-talet på ett fatalt sätt snedvridit utrikespolitiken hos Israels huvudsponsor, USA. År 1982, strax innan Reagan utan omsvep beordrade Begin att upphöra med sin ”förintelse” i Libanon, träffade en ung amerikansk senator – som höll Elie Wiesel som sin store läromästare – den israeliske premiärministern. Enligt Begins egen förbluffade redogörelse berömde senatorn den israeliska krigsföringen och skröt om att han skulle ha gått ännu längre, även om det innebar att kvinnor och barn dödades. Begin själv blev förvånad över orden från den blivande amerikanske presidenten Joe Biden. ”Nej, sir”, insisterade Begin. ”Enligt våra värderingar är det förbjudet att skada kvinnor och barn, även i krig ... Det är en måttstock för mänsklig civilisation, att inte skada civila.”

En lång period av relativ fred har gjort att de flesta av oss har glömt de katastrofer som föregick den. Bara några få i dag levande människor minns de totala krig som präglade 1900-talets första hälft, de imperialistiska och nationella striderna inom och utanför Europa, den ideologiska massmobiliseringen, fascismens och militarismens utbrott. Nästan ett halvt sekel av historiens mest brutala konflikter och värsta moraliska sammanbrott visade faran med en värld där inga religiösa eller etiska begränsningar fanns för vad människor kunde eller vågade göra. Det sekulära förnuftet och den moderna vetenskapen, som trängde undan och ersatte traditionell religion, hade inte bara visat sin oförmåga att sätta ramar för människans beteende; de var medskyldiga till de nya och effektiva slaktmetoder som Auschwitz och Hiroshima visade prov på.

Under decennierna av återuppbyggnad efter 1945 blev det långsamt möjligt att åter tro på det moderna samhället, på dess institutioner som en civiliserande kraft, på dess lagar som ett försvar mot onda underströmmar. Denna trevande tro förankrades och bekräftades av en negativ sekulär teologi som härrörde från nazisternas brott: Aldrig mer. Efterkrigstidens eget kategoriska imperativ institutionaliserades gradvis genom inrättandet av organisationer som Internationella domstolen och Internationella brottmålsdomstolen, och människorättsorganisationer som Amnesty International och Human Rights Watch. Inledningen till den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna från 1948, ett av efterkrigstidens viktigaste dokument, genomsyras av rädslan för att upprepa Europas förflutna med dess rasapokalypser. Under de senaste decennierna, när utopiska föreställningar om en bättre socioekonomisk ordning bleknat, fick idealet om mänskliga rättigheter ännu mer tyngd av minnet av den stora ondska som begicks under Förintelsen.

Från spanjorer som kämpade för upprättelse efter många år av brutal diktatur, latinamerikaner som agiterade för sina ”försvunna” och bosnier som vädjade om skydd mot Serbiens etniska rensning, till koreaners vädjan om upprättelse för de ”tröstekvinnor” som förslavades av japanerna under andra världskriget – för alla dessa är judarnas lidande under nazisterna utgångspunkten när man ska beskriva ideologisk extremism och grymhet, och för kraven om erkännande och upprättelse för offren.

Minnet av judarnas lidande har bidragit till att definiera begrepp som ansvar, kollektiv skuld och brott mot mänskligheten. Det är sant att det ständigt har missbrukats av de som reducerar de mänskliga rättigheterna till rätten att inte bli brutalt mördad, och att cynismen frodas när mekaniska sätt att minnas Förintelsen – högtidliga resor till Auschwitz, följt av översvallande umgänge med Netanyahu i Jerusalem – blir den billiga biljetten till respektabilitet för antisemitiska politiker, islamofobiska agitatorer och Elon Musk. Eller när Netanyahu i utbyte mot stöd ger syndernas förlåtelse till antisemitiska politiker i Östeuropa, som samtidigt arbetar för att rehabilitera sina lokala bödlar under Förintelsen.

Men i brist på något mer effektivt är Förintelsen fortfarande oumbärlig som en måttstock för samhällens politiska och moraliska hälsa. Dess minne, även om det emellanåt missbrukas, kan fortfarande användas för att avslöja mer försåtliga orättvisor. När jag tittar på vad jag själv har skrivit om Hitlers antimuslimska beundrare, och deras skadliga inflytande över dagens Indien, slås jag av hur ofta jag har citerat den judiska erfarenheten av fördomar för att varna för det barbari som blir möjligt när vissa tabun bryts.

Dessa universella referenspunkter – Förintelsen som måttstock för alla brott, antisemitism som den mest dödliga formen av intolerans – riskerar att försvinna när den israeliska militären massakrerar och svälter ut palestinier, raserar deras hem, skolor, sjukhus, moskéer, kyrkor, bombar dem till mindre och mindre läger, samtidigt som den fördömer alla som vädjar till den att upphöra med detta – från FN, Amnesty International och Human Rights Watch till de spanska, irländska, brasilianska och sydafrikanska regeringarna och Vatikanen – som antisemiter eller Hamassympatisörer. Det stora bygge av globala normer som kom på plats efter 1945 har vacklat sen det katastrofala och ännu ostraffade ’kriget mot terrorismen’ och Putins revanschistiska krig i Ukraina – och nu sätter Israel dynamit under det. Den avgrund vi i dag upplever mellan det förflutna och nuet är ett brott med världens moraliska historia sedan nollpunkten 1945 – den historia där Förintelsen under många år har varit den centrala händelsen och den universella referensen.

Det kommer fler jordbävningar framöver. Israeliska politiker har bestämt sig för att sätta stopp för en palestinsk stat. Enligt en färsk opinionsundersökning anser en absolut majoritet (88 procent) av de israeliska judarna att de palestinska förlusterna är försvarbara. Den israeliska regeringen blockerar humanitärt bistånd till Gaza. Joe Biden medger nu att hans israeliska skyddsling är skyldig till ”urskillningslösa bombningar”, men ger den ändå tvångsmässigt mer och mer militär utrustning. Den 20 februari avfärdade USA för tredje gången i FN större delen av världens desperata önskan om ett slut på blodbadet i Gaza. Den 26 februari, medan han slickade på en glasstrut, lanserade Joe Biden en egen fantasi om en tillfällig vapenvila som snabbt sköts ned av både Israel och Hamas. I Storbritannien söker såväl Labour- som Torypolitiker efter rätt ord att säga för att blidka den allmänna opinionen samtidigt som de ger sitt moraliska skydd till blodbadet i Gaza. Man kan knappt tro det men bevisen är överväldigande: vi bevittnar någon slags kollaps i den fria världen. [Den 24 mars lade USA ned sitt veto, vilket gjorde att FN:s säkerhetsråd röstade för krav på omedelbar vapenvila. Övers anm.]

Samtidigt har Gaza för otaliga maktlösa människor blivit en grundläggande byggsten för ett politiskt och etiskt medvetande på 2000-talet, precis som första världskriget var för en generation i väst. Det verkar som om bara de som nu skakas till medvetande av katastrofen i Gaza kan rädda Förintelsen från Netanyahu, Biden, Scholz och Sunak, och åter göra dess moraliska betydelse universell. Bara de kan anförtros att återställa vad Améry kallade världsmoralens jämvikt.

Många av de demonstranter som vecka efter vecka fyller städernas gator saknar en självklar relation till Förintelsens roll i Europas förflutna. De dömer Israel efter landets handlingar i Gaza snarare än efter dess Förintelse-sanktionerade krav på total och permanent säkerhet. Oavsett om de känner till Förintelsen eller inte så förkastar de den socialdarwinistiska lärdom som Israel drar av den: att en grupp människor överlever på bekostnad av en annan. De drivs av den enkla önskan att upprätthålla de ideal som verkade allmänt eftersträvansvärda efter 1945: respekt för frihet, tolerans för andra trosuppfattningar och levnadssätt, solidaritet med mänskligt lidande och en känsla av moraliskt ansvar för de svaga och förföljda. Dessa män och kvinnor vet att om det är något man kan lära sig av Förintelsen så är det ”Aldrig mer för någon”, den slogan de modiga unga aktivisterna i Jewish Voice for Peace använder.

Det är möjligt att de kommer att förlora. Kanske är Israel, med sin överlevnadspsykos, inte den ”bittra kvarleva” som George Steiner kallade det – kanske är landet istället ett förebud från framtiden i en bankrutt och utmattad värld. Det helhjärtade stödet för Israel från högerextrema personer som Javier Milei i Argentina och Jair Bolsonaro i Brasilien, och det beskydd landet får från länder där vita nationalister infekterat det politiska livet – USA, Storbritannien, Frankrike, Tyskland, Italien – antyder att en värld av individuella rättigheter, öppna gränser och internationell rätt är på tillbakagång. Det är möjligt att Israel kommer att lyckas med den etniska rensningen av Gaza, och av Västbanken. Alltför mycket talar för att det moraliska universums båge inte leder mot rättvisa. Mäktiga män kan få sina massakrer att verka nödvändiga och rättfärdiga. Det är inte alls svårt att föreställa sig ett triumferande slut på det israeliska angreppet.

Det är rädslan för ett katastrofalt nederlag som tynger de demonstranter som stör Bidens kampanjtal, och som kastas ut från hans möten till en kör av ”fyra år till”. Vanmakt inför vad de varje dag ser i filmer från Gaza, och rädsla för en mer otyglad brutalitet, hemsöker de oliktänkande på nätet som dagligen kritiserar den fjärde statsmakten i väst för dess närhet till den råa makten. De anklagar Israel för folkmord och verkar medvetet bryta mot den ”moderata” och ”förnuftiga” åsikt som placerar landet, liksom Förintelsen, utanför den moderna historien om rasistisk expansionism. Och de övertygar förmodligen ingen i en förhärdad västerländsk politisk mittfåra.

Men Améry själv, när han riktade sin vrede mot sin tids dåliga samveten, ”talade inte alls i avsikt att övertyga; jag kastar bara blint mina ord på vågen, vad än de må väga”. Han kände sig lurad och övergiven av den fria världen och vädrade sin vrede ”för att brottet skall bli en moralisk verklighet för brottslingen, för att han skall svepas in i sanningen om sin grymhet”. De som idag högljutt anklagar Israel verkar inte sikta högre. Mot de grymma handlingarna, mot utelämnandets och fördunklingens propaganda, visar nu otaliga miljoner människor på offentliga platser och i digitala medier sin rasande vrede. I processen riskerar de att permanent förbittra sina liv. Men kanske är det bara deras vrede som just nu kan lindra den palestinska känslan av absolut ensamhet, och som något litet kan bidra till att gottgöra minnet av Förintelsen.

Pankaj Mishra (f. −69) har skrivit flera fackböcker och essäer, bland dem ”From the Ruins of Empire: The Intellectuals Who Remade Asia” (2012) och ”Age of Anger: A History of the Present” (2017). Han har också skrivit två romaner, ”The Romantics” (1999) och ”Run and hide (2022). Här finns ”The Shoah after Gaza” i LRB.

Översättning: Anna Andersson.