Trångt på mänsklighetens platå
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2001-06-17
Den 49:e Venedigbiennalen är större än någonsin. Fler konstnärer, fler konstverk, fler utställningsplatser över hela Venedig. Och fler besökare. Köerna är evighetslånga utanför de också alltfler förekommande videopresentationerna. Och irritationen sprids, någonting som ger en överraskande relief till biennalenchefen Harald Szeemans tema för huvudutställningen: Mänsklighetens platå.
Nej tack, inga fler videoverk!
Det är en intressant utveckling som just videokonsten går igenom. Tack vare billigare teknik övergår många konstnärer till att arbeta med video. Varför? Jag misstänker att videomediet i sig självt är fullt av nya experimenterande möjligheter som till exempel traditionellt måleri har svårt att erbjuda. Och tillsammans med den digitala revolutionen skapas en ny palett; masskommunikations- och IT-samhället har satt tid och rum ur spel, vi surfar mellan länder och kulturer i lika hög grad som vi surfar mellan tv-kanaler och websites. Videomediet reflekterar denna samtid på ett nytt sätt.
Därför är det egentligen inte videoverken som sådana jag ondgör mig över. Snarare är det själva presentationen som är besvärlig. Cirka 120 konstnärer deltar i huvudutställningen som pågår på två platser (sedan tillkommer paviljongerna samt närmare tio satellitutställningar) och ungefär en tredjedel av dessa visar videoverk (ibland två eller tre stycken per konstnär).
Om man betänker vad flertalet av dessa verk tar i tid att se så kan man förstå att det är omöjligt att kunna ta del av allt som visas. Det är frustrerande, det kräver minst en vecka att i lugn och ro överhuvudtaget se allt. Men vem har tid med det? De flesta besökarna kommer en eller två dagar. Det är som om biennalen som sådan har blivit viktigare än konsten som visas i den.
Harald Szeemans tema är dock intressant. Förmodligen är det den legendariske utställningsmakarens sista stora utställning (han närmar sig pensionsåldern). I sitt katalogförord skriver han: ”Varje dag föds nya konflikter – av etniska, religiösa eller politiska skäl – som skapar krig. Dagens konstnärer reagerar annorlunda gentemot detta än för tio år sedan: de gör inte längre sporadiska antaganden kring deras egen identitet utan appellerar i stället till vad som är evigt i människan på basis av hennes lokala tillhörighet, något som är det enda som ger tyngd till en sådan vädjan.”
Szeeman skissar ett slags mikro-utopi om en bättre värld i sitt förord. Men hur ser denna vädjan ut i utställningen? Som sagt, det är väldigt svårt att överblicka. Utställningen är alldeles för omfattande. Man får se temat som en löst hållen inramning för att i stället koncentrera sig på enstaka konstnärskap. Och överraskande nog är det den minimalistiske ”gamlingen” Richard Serra som det talas mest om (kanske för att man slipper köa för att se hans verk!?).
Serra visar två enorma spiralformade skulpturer i tjock järnplåt som man kan gå in i. Järnväggarna (ca 3 cm tjocka) är omväxlande konkava och konvexa, vilket innebär att en besynnerlig svindelkänsla infinner sig. Sa någon Lustiga Huset? Konstigt nog infinner sig inte någon sådan koppling. På ett metafysiskt sätt blir jag medveten om min egen närvaro, min egen kroppslighet – här och nu.
Okej, det är kring det kroppsliga som mycket av konsten kretsar på huvudutställningen. Med lite god vilja kan man skymta en tråd i urvalet av konstnärerna: människans fysik och/eller psyke i relation till samhället. Och svaret? Människans tillstånd enligt den 49:e Venedigbiennalen är sorglustigt. Många konstnärer pendlar mellan djup förtvivlan och hysteriska skratt. De är nyfikna och blasé – samtidigt.
De båda svenskarna på huvudutställningen, Magnus Wallin och Lars Stiltberg, gör båda ett starkt intryck. Wallin visar två videoinstallationer, Exit och Skyline, och Stiltberg videotriptyken Man With Balls On Hands and Feet. I Stiltbergs fall ser vi en man som försöker göra det omöjliga, att besegra gravitationskrafterna i en eller annan mening. Men han lyckas inte. Fåfängt försöker han dock om och om igen. Det är hopp och förtvivlan, sida vid sida. I sina datoranimerade filmer påpekar Wallin hur drömmar om den ideala kroppen kan förvandlas till maktinstrument. Hans iscensättningar är brutala, han lånar såväl från skräckfilmer och dataspel som ur konsthistorien. Det är som om han vill säga: visst, vi kan drömma om paradiset men för att göra det måste vi lära oss att se helvetet.
Kanske är det inte konstigt att Szeeman valt att plocka med ett äldre samarbetsprojekt mellan Samuel Beckett och rumänen Marin Karmitz från 1966, filmen Comédie som är fylld med en typisk beckettsk svart humor. Kanske är det just livets absurditeter som Szeeman anser är viktigt i samtidskonsten? För ser man på utställningens höjdpunkter finns det just en stark absurd resonansbotten i verken.
Det gäller även italienaren Massimo Vitalis fotografier av människans rädsla att avvika ur massan, amerikanen John Pilsons video med sin faktiske pappa som i sitt advokatkontor i New York utför bisarrt meningslösa handlingar eller bulgaren Nedko Solakovs iscensättning av två personer som under fem månader kommer att måla ett rum växelvis med svart och vit färg. Man kan skratta åt de absurda dumheterna, men som Solakov skriver om sitt verk: ”Precis som i våra liv – vitt ersätter svart, svart ersätter vitt, lite grått i slutet av dagen (för färgen går inte att torka till 100% under dagen, men kontrasten vill vara perfekt igen nästa morgon)”.
Det är ett slags milt, knasigt vansinne som förefaller finnas på mänsklighetens platå just nu. Till exempel tyskan Ingeborg Lüscher som visar en video där två kostymklädda fotbollslag spelar mot varandra och efter varje mål överdrivs glädjen så att kostymerna ryker. Eller amerikanen Paul Pfeiffer som iscensätter en tredimensionell bild av den berömda duschsekvensen i filmen Psycho och italienaren Fransesco Vezzoli som dels visar porträtt på kända glamour-flickor med växelvis handbroderade glittrande ögonbryn och rinnande tårar och dels en performance under öppningsdagarna med den äldre berömda fotomodellen Verouschka som satt omgiven av porträtten och handbroderade själv – i båda fallen kommenterar konstnärerna vad som är evigt i media (snarare än i människan). Det är som om filmscener eller glamourporträtt inte bara är dagens ikoner utan dyrkan av dem är också ett slags terapi i väntan på någonting annat.
Det finns en hel del finska konstnärer med på huvudutställningen (och dessutom presenterar den finska konstorganisationen Frame en omfattande och mycket lyckad video- och performancepresentation på olika barer och restauranger runt Campo Santa Margherita; Rock the Campo!). I synnerhet Salla Tykkä imponerar. I hennes video Lasso ser man en ung tonårsflicka närma sig en helt vanlig förortsvilla. Hon ringer på dörren men ingen öppnar, långsamt går hon till baksidan och kikar in genom fönstret och där står en ung tonårspojke och gör konster med lasso. Det växer stolta tårar i den unga flickans ögon. Med ömhet ser hon sin älskade göra sina tricks omedveten om hennes närvaro.
Det är en vacker och oskuldsfull bild av hur tillvaron också kan se ut. Den behöver inte alltid vara fylld av draman. Och det är en vision som också koreanen Do-Ho Suh delar. Hans installationer Floor och Who are We? är biennalens absoluta höjdpunkter. På väggarna finns en tapet som i förstone ser ut som prickar. Men tittar man nära ser man att det är små, små ansikten. Golvet består av en glasskiva som också ser ut att bäras upp av runda, geometriska former. Det är tusentals små människofigurer som med höjda armar håller upp golvet – en underbart enkel bild av vad mänskligheten kan representera. En mänsklig platå som vi gemensamt och solidariskt bär upp och delar.
Det visas mycket bra konst på årets biennal. Men slutintrycket är – utmattat. Jag kan räkna upp minst 50 konstnärer till som borde omnämnas. Och då har jag inte ens tagit in alla utställningar runt om i staden. Till exempel IASPIS som presenterar en mycket intressant utställning, Sets – Performing Surfaces, i vilken Elmgreen & Dragset konstruerat en labyrintisk byggnad där Annika Larsson och Anneè Olofsson visar videoverk. Eller tidskriften TRANS> som inbjudit konstnärer att skapa rökskulpturer på himlen över Venedig. Eller Maurizio Cattelans Hollywood som jag inte ens hittade?
Mänsklighetens platå är överbefolkad. Det är för mycket av allt.
Biennalen i Venedig
John Peter Nilsson ( )
