Nya filmstödet – en jävla cirkus
Jon Asp om miljonregn över usla komedier – och suget efter kvalitetsfilm
Regissören Helena Bergström tog Bio-Sverige med storm med En underbar jävla jul 2015. Eller rättare: Robert Gustafsson drog fulla hus med spott och floskler närda av olika fobier. Arbetstiteln ”Härlig är jorden” var mindre att betrakta som en blinkning till Roy Anderssons storverk från 1991, mer i ljuset av Kay Pollaks populära filmevangelier.
Filmen fick ett genomsnittligt mottagande av kritikerna, men i takt med att publiken strömmade till tog filmeliten, inräknat Filminstitutets vd Anna Serner, Bergströms film som ett bevis inte bara på ”god publikfilm” utan rent av som ”normbrytande kvalitetskonst”, i stället för att se filmen som den fördomsfest den faktiskt var.
Folkets val och nämnda normbrott tycktes också ha haft effekt när Helena Bergström något år senare sökte pengar till sin nästa film, då tillsammans med sin producent och make Colin Nutley. Med det ogenerat marknadsvänliga och hårt kritiserade automatstödet slopat anhöll filmparet om det kvalitativa produktionsstödet. Med arbetstiteln ”Vilken cirkus” fick filmen 6,5 miljoner i stöd.
Trots att den färdiga filmen åter tryfferats med en svordom – Vilken jävla cirkus – har den fått ett iskallt mottagande. Noterbart är att också recensenter som normalt säger sig gilla Bergströms filmer talar om haveri och utfärdar kalkonvarning. En kritiker hävdar att man ”förstår först i nästa scen vad som hände i förra” medan denna tidnings recensent ordinerar filmskaparen ett ”tolvstegsprogram” för ”missbruket av helt onödiga flashbacks”.
Publiken tycks också utebli, första helgens biosiffror visade ett snitt på rekordlåga 57 personer per kopia. Den valda titeln var kanske inte bara ett försök att snabbt kapitalisera på förra succén, utan också en indikation om en ogenomtänkt inspelning som aldrig borde ha blivit av.
Alla har förstås rätt att misslyckas – så också Bergström – men frågan är om det ska ske med pengar öronmärkta ”för film med så god kvalitet att den når ut internationellt, får genomslag hos en professionell kritikerkår och lockar en stor svensk publik som bidrar till en hög marknadsandel”. Och det handlar inte bara om Bergström, mönstret går igen. I september var det premiär för Becker – kungen av Tingsryd, utan synbar bäring för sina 5,5 miljoner i produktionsstöd. Filmen mottogs också svalt, sågs av bara några tusen biobesökare.
Frågor att ställa sig: är det rätt att Filminstitutet delar ut sina eftertraktade miljoner till simpla komediövningar utan mer kreativ drivkraft? Och är det verkligen konsulenternas syn på kvalitet som ligger till grund för besluten, eller finns det andra faktorer som är viktigare?
Snart är det premiär för komedier med ännu större produktionsstöd, All inclusive (9 miljoner) och Monky (11 miljoner). Samtidigt har ett marknadsstöd om åtta miljoner utdelats till Solsidan, likaså på bio snart. Vad är egentligen skillnaden mellan stöden? Vad är det som säger att Solsidan har mindre kvalitet än de övriga? Och kan man med gott samvete hävda att automatstödet försvunnit? Är det inte bara olika namn för i praktiken samma stöd – som i allt väsentligt bygger på meritokrati, upparbetade kontakter och med en uttalad vilja att bli en ny ”Ove”?
Samtidigt får allt fler mer konstnärligt drivna filmare, etablerade och mindre etablerade, nej av Filminstitutet. Däribland några filmer från i år, biodebuterna Måste gitt och Ex-frun som kunnat färdigställas med låg budget och sedermera tagits emot väl av kritiker och festivalvärld. Måste gitt fick pengar av Filminstitutet efter inspelning och nådde en stor biopublik, 75 000, medan Ex-frun fick nobben i alla led, trots att den utöver eget tonfall var en både bejakande och underhållande film om destruktiva relationer mellan kvinnor och män.
Medan konkurrensen hårdnar och nålsögat blir allt mindre växer sig tysthetskulturen allt starkare. Debatten uteblir. Efter uppsagt filmavtal håller den helstatliga filmpolitiken som bäst på att ta form, bland annat med rådgivande personer handplockade ur branschen. Under tiden fortsätter pengar fördelas i redan upptrampade spår. Men den kortsiktiga filmpolitik som råder i dag kommer inte motivera skattemedlen i framtiden.
Det talas ofta om kvalitetsfilmens oförmåga att nå ut i salongerna. I själva verket är det främst den kommersiella filmen, bortom ”Ove” och 100-åringar, som står för de stora tappen.
Årets publiksuccéer är snarare Sameblod, som trots få kopior initialt nått uppåt 200 000 biobesökare, och The square som med en speltid på två och en halv timmar närmar sig samma siffror, och andra kvalitetsfilmer som hittar sin publik både i Sverige och utomlands.
Hade biosituation bara varit något sundare, med ett par aktörer av vikt, hade trenden förstås varit betydligt starkare. Men budskapet är ändå tydligt: för att folk ska lämna hemmets filmfåtölj krävs inte fler löst mallade komediförsök. I stället fler filmer som vill berätta något nytt, något eget eller något som betyder något – i alla fall om Film-Sverige vill vara något mer än en jävla cirkus.
