Festlig gala kunde inte dölja krisen och kritiken
När Pallas påstår att Filminstitutets nuvarande politik lägger grunden för framtida patriotisk filmyra blir jag nyfiken
Svensk film tycks befinna sig i kris. Ingen ser den, inte ens kulturministern, och kvalitetsmässigt är 2019 ett år att glömma enligt Svenska Dagbladets filmskribent Elias Björkman.
Ska man tro Hynek Pallas (Expressen 22 jan) rullar svensk film också i en lång och brant backe ner mot ett totalitärt tillstånd. Om Filminstitutet fortsätter med sin hårda jämställdhetssatsning öppnas dörren för patriotiska filmer i händelse av Sverigedemokratiska valframgångar.
Jag håller helt med Pallas om att instrumentaliseringen av kulturen gått långt. Det har länge funnits ett desperat behov från alla inblandade att legitimera sin verksamhet i en alltmer ekonomistisk omvärld. Kultur blir en sorts medicin. I förpappringens tidevarv förvandlas den också till något som ska mätas, vägas, utvärderas in i kaklet.
Det finns också ett stödsystem som, något stelbent och byråkratiskt, arbetar enligt fastslagna jämställdhets- och mångfaldsmål. Så den statliga filmpolitiken kan beskrivas som ett olyckligt äktenskap mellan new public management och mångfaldsvilja.
Kanske var det bättre när vita medelklassmän fick göra film om sig och sitt, utan inblandning. Ingen som mätte och la sig i. Eller kanske kan och bör strukturer förändras.
Att hota med att dra in filmstöd till män, det utspel Anna Serner gjorde i Cannes för snart två år sedan, låter ju lite galet. Om man inte vet att det handlar om det omdiskuterade efterhandsstödet, det som av obegriplig anledning tillkommer redan kommersiellt framgångsrika filmer. Som oftast görs av män.
När Pallas påstår att Filminstitutets nuvarande politik lägger grunden för framtida patriotisk filmyra blir jag ändå nyfiken. Det vore roligt om någon ville berätta mer om hur ett radikalt och demokratiskt mångfalds- och jämställdhetsarbete föregick den ungerska omstöpningen till ett nationalistiskt, antisemitiskt och antifeministiskt samhälle.