Kommunistiska knasbollar och radikala revolutionärer
Maos långa marsch runt hela jorden
Viljan till harmoni går djupt i oss. Sunda förnuftet säger att konflikter egentligen beror på missförstånd. Att om vi bara kan slå oss ner och resonera med varann så ska vi nog komma överens. Eller också försäkrar oss sunda förnuftet att vi är ensamma, okunniga och splittrade. Att övermakten är så stark, så rik, så mäktig, att ingenting någonsin går att förändra.
Så händer det. I Tunisien sätter en torghandlare eld på sig själv sedan polisen beslagtagit hans grönsakskärra. En prishöjning på bensin i Frankrike. En lagändring i Hongkong. En prishöjning på tunnelbanan i Santiago. Folk samlas i kyrkor eller moskéer, strejkar, spärrar trafiken, trotsar utegångsförbud. Polisen svarar med tårgas, gummikulor och skarpa skott.
Fasaden spricker. Under ytan är alla samhällen sprängfyllda av konflikter, så även vårt svenska. Om man försöker lägga locket på och låtsas att en viss konflikt inte existerar, så innebär det bara att man överlåter åt sina motståndare att formulera den.
Jag vet inte om Boris Johnsons kampanjstab har studerat maoistisk strategi. Det är inte omöjligt. I så fall har den värderat de olösta motsättningarna i det brittiska samhället: underbetalda jobb, sjukvård i fritt fall, främlingsfientlighet, skotsk separatism – och kommit fram till att huvudmotsättningen i denna valrörelse handlade om nationens självständighet och respekten för resultatet i folkomröstningen 2016. Det skulle inte gå att ta itu med de andra motsättningarna i samhället utan att ha åtgärdat frågan om brexit.
Tories formulerade huvudmotsättningen, satsade allt på parollen ”Get brexit done” och vann. Labour satsade på tunga, långsiktiga frågor som angick partiets väljare på djupet – utbildning, sjukvård, medbestämmande – och förlorade. Som vänstern i bred mening förlorar runtom i Europa.
Fyra decennier av var-och-en-är-sig-själv-närmast sätter spår i oss alla.
Hur det kom sig att så många av oss, i ett av världens modernaste länder, på 1970-talet sökte politiska förebilder i gamla kinesiska bondeuppror kan vara knepigt att förklara för en välvillig men stressad it-konsult mitt i bostadskarriären. Det kan också vara knepigt att förklara det för sig själv.
Såvitt jag vet är Maoism – a global history av den brittiska Kinakännaren Julia Lovell den första bok som försöker ta ett grepp om maoismen i världsomfattande skala. Det är ett väldigt ämne och ett ambitiöst försök.
Lovell är noga med att markera hur främmande maoismen är för henne själv. Därför börjar hon försiktigtvis varje kapitel med att berätta om knasbollar och sektledare – inte sällsynta i maoistiska sammanhang – och bisarra episoder, som när Perus maoister hängde hundar i lyktstolparna i Lima för att visa sitt förakt för Deng Xiao-Ping.
Men för en gerillaflicka i Nepal – där 2000-talets maoister har vunnit ett inbördeskrig och suttit i flera regeringar – handlade revolutionen först och främst om att få en bit tvål, ett gevär och rätt att gifta sig med en man hon själv har valt. I flera indiska delstater fortsätter maoister år efter år att organisera kastlösa och urfolk i kamp mot jordägare, ockrare och multinationella företag.
I Nordeuropa påminde 1970-talets många små Kinainspirerade partier med sina oändliga möten och tappra försök att skapa en bas i arbetarklassen om protestantiska väckelserörelser. Nu är partierna upplösta sedan länge. Lovell ägnar dem bara en bisats. Men Socialisische Partij – Hollands motsvarighet till Vänsterpartiet, med nästan en miljon väljare – var en gång i tiden ett maoistiskt parti. Den oumbärliga norska dagstidningen Klassekampen började som maoistiskt självmordsprojekt på 1970-talet.
För somliga var han en senil anarkist som slog sönder kommunistpartiet och skickade eliten och dess välutbildade barn att vakta grisar på landet. För andra är han en sorts Gustav Vasa
När Kinas kommunistiska parti släppte lös privatkapitalismen och Kina blev lågprisfabrik för västvärlden var det många som väntade på att Maos kropp snart skulle lyftas ut ur mausoleet vid Himmelska fridens torg och kremeras, så som han själv önskat. I stället fortsätter Mao att spela en motsägelsefull roll i Kinas politik.
För somliga var han en senil anarkist som slog sönder kommunistpartiet och skickade eliten och dess välutbildade barn att vakta grisar på landet. För andra är han en sorts Gustav Vasa, som hårdhänt lyfte Kina till en världsmakt efter hundra förnedrande år av ockupation och inbördeskrig. Och i South China Morning Post såg jag nyligen ett reportage om lantarbetare som demonstrerar för rätten att bilda fria fackföreningar – med Maoporträtt i händerna.
Julia Lovell vet mycket om Kinas historia. När det gäller Maos förhållande till marxismen och den revolutionära traditionen är hon mera osäker. Enhetsfrontstaktiken var inte, som hon antyder, ett påfund av Mao. Den formulerades av Kommunistiska internationalen 1921. Parollen
”Djärvhet, djärvhet och åter djärvhet” myntades inte av den indonesiske kommunistledaren Aidit utan av Georges Danton redan 1792 (både Stalin och general Patton gillade citatet).
Maos dragningskraft på intellektuella i västvärlden handlar i icke ringa grad om hur han betonade dialektikens roll i den kommunistiska praktiken. Om dialektiken har Lovell rätt vaga föreställningar, vilket är vanligt i hennes brittiska kulturkrets; i mitt gamla engelsk-svenska lexikon översattes ”dialectics” med ”hårklyverier”.
Här är det inte plats för att redogöra för dialektiken som filosofiskt system. Men vi som har turen att behärska det svenska språket har tillgång till en utmärkt introduktion i Arnold Ljungdals Marxismens världsbild (hela den lilla boken finns på nätet).
I dag verkar det mest vara intellektuella långt ut på högerkanten som intresserar sig för marxismens klassiker
Bara några korta ord om den dialektiska tankemodellen: ”Rörelse är materiens existensform”, skriver Mao i ”Om motsättningar”. Harmonin är tillfällig. Vi har aldrig någon stabil grund att stå på. Tingens innersta väsen är två poler i ständig förvandling och i ständig konflikt med varandra.
Bejakandet av förändring och motsättningar är grunden till den gamle kinesens mest slitna citat: ”Det är rätt att göra uppror”. När 1960-talets kinesiska kulturrevolution höll på att urarta till inbördeskrig tvingades han precisera citatet: ”Det är rätt att göra uppror mot reaktionärer”.
I dag verkar det mest vara intellektuella långt ut på högerkanten som intresserar sig för marxismens klassiker Men när jag skriver detta stinker det tårgas på gatorna och fängelserna fylls i Chile, Frankrike, Katalonien, Irak, Hongkong, Bolivia, Libanon, Iran, Colombia, Sydafrika och Algeriet. Världen verkar vara på väg mot ett nytt 1968. Fast utan framtidstro den här gången.
Ett delar sig i två och det finns ingen stabil grund för makten, vad den än har för färg. Det betyder inte att vi går mot en ljusnande framtid. Det finns inget enat folk, utom i kampsångerna. Upproret kan fisa ut i intet, urarta i plundring och pogromer och sluta i desillusion och rop på en stark ledare.
Det vore synd att överlåta dialektiken till motståndarna och huka och blunda i rädsla för de nya konflikter som är på väg.
