Historien om den uppätna babyn kan vara en myt
Fredrik Laurin varnar för att sprida rykten från krigszoner – DN:s artikel bär drag av vandringssägen
Vittnesmål från krig och konflikter ställer extra höga krav på källkritik och faktakontroll.
Om inte Dagens Nyheter kan belägga IS-offret Jamilas uppmärksammade berättelse bör de följa upp eller dra tillbaka sin artikel om övergreppen på den yazidiska kvinnan.
Trots debatten om ”fake news” och en affärsmodell i fritt fall fortsätter traditionella media att misslyckas med sitt huvuduppdrag: att konsekvent leverera nyheter på ett sätt som går att lita på genom transparens och faktakontroll.
Uppgifter som inte kan verifieras slår tillbaka, mot medierna, och i slutändan mot de drabbade. Att läsarna ska lita på vad journalisterna själva tror håller inte, vi måste kunna styrka vad vi säger.
Det kunde inte Dagens Nyheter när de en lördag i mars publicerade ett reportage som genererade reaktioner från flera ministrar och kom att prägla debatten om efterspelet till kriget i Syrien.
Att det är ett av de grymmaste krig vi sett på länge råder det inga tvivel om. Inte heller att yazidierna är en grupp som utsatts för vad FN definierar som folkmord. Detta handlar om hur Dagens Nyheters journalistik står sig i en så pass viktig fråga.
– Läs DN i dag, det är det mest vedervärdiga som jag tror att jag någonsin har läst. Det är så långt under det som kan kallas humana handlingar att det är obegripligt, kommenterade Stefan Löfven i Dagens Nyheter.
Intervjun han hänvisade till var gjord av Niklas Orrenius, en av DN:s mest framstående journalister. Med hjälp av en tolk intervjuade han en yazidisk flyktingkvinna som han kallar Jamila. Hon berättar om serievåldtäkter och mord som begåtts av IS-soldater under hennes fångenskap i Syrien. En berättelse det inte finns någon anledning att misstro, grymheter mot yazidier har trovärdigt rapporterats av många andra under IS regim i Syrien. Men en sak stod ut i Jamilas historia.
”Det jag inte kan glömma är mamman och barnet, upprepar hon, igen och igen”, enligt Orrenius artikel. Mamman var en medfånge med en nio månader gammal baby som ofta skrek av hunger, på grund av brist på bröstmjölk hos den undernärda mamman.
Mamman skällde på vakterna och en dag tog de plötsligt barnet ifrån henne.
“Sen kom de med ett stort fat med kött och ris och sa: Här är din son. Vi har tillagat honom åt dig. De sa till henne: Du sa ju att du var hungrig”.
Orrenius berättar att Jamila ylar av förtvivlan vid minnet av händelsen: ”De hade styckat hennes barn och… Jag kommer aldrig glömma det. Vem kan acceptera något sådant? Vem kan utstå något sådant?”
”Det har inte gått en dag utan att jag har tänkt på det här barnet och den mamman”, säger Jamila och berättar att mamman blev galen av sorg. "Hon tog köttbitarna från fatet, lyfte dem i sin famn och tryckte dem mot sitt bröst. Hon bara skrek."
”Var det verkligen kött från hennes barn, eller var det bara så som IS-männen sa för att plåga kvinnan?”, frågar Orrenius.”
”Det var hennes barn. Huvudet låg på fatet, det hade de inte gjort något med. De hade tillagat de andra delarna av barnet.”
Jamilas historia innehåller värsta tänkbara grymheter. Men det är inte första gången som liknande uppgifter förmedlats.
- Den 2 mars 2015 hävdade den brittiska tabloiden The Sun att IS-milisen hade lurat en kvinna att äta sin egen son. Den enda källan till berättelsen var en intervju som The Sun gjort med en andrahandskälla ”Yasir Abdullah, 36 från Yorkshire sa att kvinnan hade vädjat till IS att befria hennes son när de lurade henne. Abdulla berättar för The Sun att kvinnan bjöds in till IS högkvarter och gavs något att dricka tillsammans med kokat kött och ris. Först trodde hon att de var generösa, men när hon avslutade måltiden avslöjade de att det kokade köttet var hennes son, som de tidigare hade mördat.”
- Den 27 juni 2017 publicerade The Sun, ännu en liknande historia. Artikeln hade rubriken ”JIHADI SICKOS ISIS - butchers cooked the baby son of Yazidi sex slave and fed him to his unsuspecting mother, Iraqi MP reveals”. Den plockades upp och citerades av andra mindre välrenommerade medier, som The Washington Times och New York Post. Denna fruktansvärda historia har sitt ursprung i en intervju som den egyptiska TV-kanalen Extra News gjort med Vian Dakhil, yazidisk ledamot i det irakiska parlamentet. Ingen av tidningarna har själva talat med Dakhil. Fallet skiljer sig på några punkter från Jamilas. För det första säger sig Dakhil inte vara en förstahandskälla. Även vissa delar av berättelsen skiljer sig åt. Den här kvinnan åt av sin son innan hon fick veta vad det var. Och det fanns inget huvud.
Faktakontrollsajten Snopes har granskat – och avslöjat – vandringssägner och falsarier på nätet sedan 1994. De utvärderade The Suns artikel från 2015 och kom fram till slutsatsen att den var ”förmodligen falsk” med argumenten:
- Ursprunget är en ensam andrahandskälla, som inte har några bevis för att händelsen ägt rum och inte själv har bevittnat den.
- Inga namn, datum eller ytterligare detaljer ges som stöd för påståendet.
- Kvinnan beskrivs som modig när hon konfronterar sin sons fångvaktare, men trots att hon vet att IS fört bort honom accepterar hon ett mål mat från dem – ett scenario som trotsar logiken.
- Berättelser om hur människor luras att äta upp sina familjemedlemmar är vanligt förekommande sedan långt före den Islamiska staten.
För att värdera det han får höra hänvisar Orrenius till sin tolk, Delkhwaz Haciy, jurist och ordförande för Yazda Sweden, som arbetar med yazidier och andra utsatta minoriteter.
”Hennes berättelse är detaljerad och sammanhängande. Det finns ingen som helst anledning för mig att tvivla på hennes upplevelser. Det är uppenbart att händelsen med mamman och barnet har stannat kvar i henne och lämnat djupa spår”, säger Delkhwaz Haciy till DN efter den fem och en halv timma långa intervjun.
Orrenius hänvisar också till en forskarrapport från University of Oregon, ”Investigating Sexual and Gender-Based Violence as a Weapon of War and a Tool of Genocide against Indigenous Yazidi Women and Girls by ISIS in Iraq” av Suha Hazeem Hassen. Den innehåller många redogörelser för grymheter mot yasidiska kvinnor och barn, men ingenstans nämns kannibalism.
Att servera sina fiender deras mördade familjemedlemmar är ett välkänt motiv genom historien
Ur ett grundläggande källkritiskt perspektiv finns det flera punkter som sticker ut i DN:s publicering:
DN:s chefredaktör Peter Wolodarski säger, när han tillfrågas i Medierna, att han inte kände till de tidigare artiklarna i tabloider i Storbritannien och USA före DN:s publicering.
Jamila säger i artikeln att hon har berättat historien förut, för en svensk läkare när hon sökte hjälp för sina traumatiska upplevelser. Enligt Jamlia började doktorn gråta och hindrade henne från att fortsätta. "Läkaren sa att hon inte stod ut med att höra det jag hade att berätta", berättar Jamila för Orrenius. Ur ett allmänmänskligt perspektiv är läkarens reaktion möjligen begriplig, men en professionell läkare på en svensk vårdcentral som avvisar en patient med uppenbara psykologiska trauman måste anses osannolikt, och hade kunnat kollas av Orrenius utan större problem. Stämmer den är det så anmärkningsvärt att det förtjänat att utvecklas.
Jamlia är en pseudonym, hennes namn och var hon bor hålls hemligt med hänsyn till hennes säkerhet. Hon och hennes man uppger att de har hotats av pro-IS-personer på orten där de bor. Det innebär att ingen utomstående kan kontakta henne för förtydliganden eller ytterligare detaljer, vilket naturligtvis är problematiskt. Men även uppgiften att hon hotats av svenska IS-sympatisörer kunde och borde ha undersökts av DN. Om den stämmer förtjänar också den att utvecklas.
Det finns inga rapporter om mördade och uppätna barn, som jag kunnat finna, i den omfattande rapporteringen från välrenommerade organisationer
Det framgår inte hur DN har fått tag på Jamila. Om det är tolken, den yazidiska förkämpen Delkhwaz Haciy som introducerat henne för Orrenius, är det naturligtvis vanskligt att han låter just Haciy bedöma Jamilas trovärdighet.
Den enda version av berättelsen om den styckade bebisen där det finns en förstahandskälla är Jamilas, alla tidigare versioner är andrahandsuppgifter.
Enligt artikeln talar Jamila om ris och kött fram tills hon får en motfråga. Först då lägger hon till att även barnets avhuggna huvud låg på fatet. Det sänker berättelsens trovärdighet. Det är osannolikt att någon berättar om ris, kött, tankar om den egna sonen och mammans dramatiska reaktion utan att nämna att ett avhugget huvud också ligger på fatet. Enligt den vittnespsykologiska forskningen stjäl så signifikanta detaljer uppmärksamheten från mindre centrala.
Det finns inga rapporter om mördade och uppätna barn, som jag kunnat finna, i den omfattande rapporteringen från välrenommerade organisationer som Human Rights Watch och andra om övergreppen på yazidierna.
Att servera sina fiender deras mördade familjemedlemmar är ett välkänt motiv genom historien. Snopes nämner Shakespeares ”Titus Andronicus”, där goternas drottning Tamora av romarna serveras en paj bakad på blodet från hennes mördade söner. Ett mer nutida exempel finns i ett avsnitt av South Park, där en person matas med sina mördade föräldrar. Men redan i Matteus-evangeliet berättas om hur Herodes ger Johannes döparens huvud på ett fat till sin styvdotter Salome.
I Medierna, helgen efter publiceringen, säger Wolodarski att DN inte hade några skäl att betvivla tillförlitligheten i uppgifterna: ” I det här fallet tyckte jag att det var viktigast just att vi satt med vittnet själva. Vi satt väldigt länge med henne. För ett sådant vittne skall man komma ihåg att det ju är ett stort steg att orka prata med en journalist.”
Orrenius säger i Medierna att detta kan vara den viktigaste historia han någonsin stött på under sina 25 år som reporter.
Sammantaget kan konstateras att DN publicerade en historia som inte går att kontrollera för utomstående och bär starka drag av vandringssägen. DN tog inte heller hänsyn till möjligheten att delar av Jamilas historia är resultatet av välkända fenomen inom vittnespsykologi. Människor är notoriskt dåliga vittnen. Utan avsikt att ljuga läggs detaljer till, tider ändras, vad man hört av andra blir en del av det man själv uppfattar sig ha upplevt.
Att hålla korsförhör med en uppriven intervjuperson är naturligtvis att kräva mycket, men att hålla på en publicering tills frågor kunde ha ställts, och fakta kunde ha kontrollerats, är det inte.
Journalister är inte advokater eller poliser. De har ett annat ansvar gentemot intervjupersoner och publik och har därför andra metoder för att upptäcka missförhållanden. En metod är att förmedla uppgifter från personer som av olika skäl måste, eller vill, vara anonyma. Denna viktiga journalistiska metod måste användas med yttersta omsorg eftersom den till hundra procent hänger på publikens förtroende för journalisten. En tumregel är att minst två av varandra oberoende källor bekräftar samma sak.
Sammantaget kan konstateras att DN publicerade en historia som inte går att kontrollera för utomstående och bär starka drag av vandringssägen
Information från anonyma källor bör helst användas för att skaffa bekräftelse hos andra öppna källor. Det, och att kontrollera grundläggande uppgifter som tider och platser, se kopior av resehandlingar, ta del av telefonsamtalsloggar med mera är avgörande för att bibehålla allmänhetens förtroende. Inget av detta företes i DN:s publicering.
Men berättelsen gav bränsle åt den intensiva debatten i Sverige och andra länder i Europa om vad som ska hända med de svenska kvinnor och män som anslutit sig till IS och nu är på väg tillbaka. Och inte minst de, enligt SÄPO:s uppgifter, 80-talet barn de har.
Flera ministrar uttryckte sin avsky och historien trendade på svenska Twitter den helgen med tweets som: "Detta är orcher. Orcher ska utrotas annars fortsätter de att döda. Ren ondska."
Robert Fisk formulerade i The Independent journalistikens dilemma i samband med uppgifter om att 19 yazidiska kvinnor bränts till döds, som straff för att de vägrat ha sex med sina fångvaktare: ”Vi journalister måste undersöka varje påstått övergrepp som kommer vår väg… med semantisk skalpell. För om det visar sig att dessa 19 yasidiska flickor aldrig brändes till döds – och det måste vi verkligen hoppas att de inte blev – så kommer framtida förnekare av IS övergrepp att hävda deras oskuld för generationer framåt.”
Hur välment en publicering än är, så slår den alltid tillbaka mot de drabbade om den inte kan styrkas. Tyvärr ställde aldrig Medierna den centrala frågan till Orrenius och Wolodarski: "Om det här var en så ovanligt viktig historia, varför kontrollerades inte fakta bättre?”
Fredrik Laurin
Tjänstledig redaktör från Sveriges Television. Stipendiat vid University of Michigan Knight Wallace Fellowship, Artikeln är en del av slutrapporten till Knight Wallace Fellowship: Can blockchain save journalism – probably not before it saves itself
FOTNOT: Niklas Orrenius och DN:s chefredaktör har kritiserat valet av ordet ”uppätna” i rubriken på artikeln. Det stämmer att babyn i berättelsen i DN:s artikel inte åts upp. Det förekommer dock i de andra artiklar om IS som Fredrik Laurin beskriver. Aftonbladet kultur väljer att låta rubriken stå kvar eftersom Niklas Orrenius replik annars blir svårbegrliplig för läsaren.
