Utspädda karaktärer

Jack Hildén undrar varför han tittar på ”Juicebaren”

I Juicebaren på Södermalm samlas ett gäng och diskuterar sina ofta ganska små problem.

Låt oss anta att det är just jag som är målgruppen för SVT:s Juicebaren. Jag tror att det är tanken. Men jag vet knappt längre om jag faktiskt är så som stockholmssatirikerna påstår: ängslig, självhatande, medveten men passiv. Eller om det är stereotyperna som får mig att ­bara se de här egenskaperna.

Caroline Ringskog Ferrada-Noli har skapat serien i nio avsnitt, med behändigt format på tretton minuter vardera. Att längden på tv-serier ­numera får understiga en halvtimme är positivt, och SVT har varit skickliga på att vaska fram mycket fint. Det sänker liksom ribban på kraven. Trevligt och mysigt räcker långt. Dessutom öppnar det upp för den här sortens anspråks­lösa, ungdomligt kreativa produktioner. Juicebaren är just trevlig.

Jag är däremot osäker på om jag ­relaterar. Jo, i de flackande blickarna under samtal, de reflexmässiga instämmandena från vänner som egentligen kanske är upptagna med sina egna inåtvända tankar. Där finns en subtil, tempostark stämning som skär genom Juicebaren.

Sjuttonåriga Sindra (Malin Persson) står bakom disken i juicebaren, ett oftast tomt etablissemang vid Ersta där det görs dryck på gojibär och sånt. Det är korta dialogstyrda klipp, ibland bara för att lansera en spaning som att alla älskar att vara vän med ett bögpar. Det är helt okej kul.

I centrum står en puttrande kärlekshistoria mellan Sindra och den ålderskrisande David (Joel Spira), som båda är för osäkra för att erkänna att de tycker om varandra.

Bäst är de regelbundna gästspelen, där serien blir renodlad satir över självupptagna kändisars försök att vara goda. Men ingen skrattar, de ler knappt ens.

Den genomgående kritiken mot serier som påstås vara för riktade mot en innerstadselit (Girls, Boys och Juicebaren, till exempel) är att karaktärerna är svåra att tycka om.

Det är så synd att det verkar vara sant. För kritiken ”behövs det verkligen en till serie om privilegierade människor på Södermalm” har potential att vara helt uddlös. Svaret skulle kunna vara: Ja, självklart behövs det, för vi är alla människor, och att serien utspelar sig vid Ny­torget är inte ett tillräckligt argument för diskvalifikation.

Det som Seinfeld grundlade med sin ”show about nothing” är nu ett etablerat tv-grepp som Ferrada-Noli sagt sig vara inspirerad av. Men i Juicebarens mellanting av komedi och drama dyker frågan oundvikligen upp som ett störningsmoment: Vad är egentligen meningen, och varför kollar jag?

”Boys” verkade faktiskt ömma för sina karaktärer. Då spelade det mindre roll att deras högsta dröm vara att DJ:a på Trädgården. Anna Axfors är inne på det (Sydsvenskan 8 dec): Varför ska det vara så svårt att visa kärlek och vänskap, när den existerar mellan vad Marcus Birro skulle kalla eliten? Är vi inte mer än känslokalla poser? Om det nu är så, har kritikerna rätt. Det behövs inte fler skildringar av trendkänsliga hipsters.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.