Att inte vara fin nog
Trots bristen på skandaler är Blått blod en rolig historia
Utan att avslöja för mycket så kan jag väl säga att den här filmen inte innehåller några större skandaler.
Åtminstone inte för kungahuset.
Men det visste ni kanske redan. Ni har säkert läst om den på nyhetssidorna.
I Blått blod har i alla fall dokumentärfilmaren Oscar Hedin följt tre personer som alla misstänker att de är släkt med antingen kung Oscar II eller kung Karl XV. Att de helt enkelt är resultatet av ett kungligt snedsteg och därför borde ha rätt att kalla sig ”Bernadotte” och – om det vill sig riktigt väl – få tillgång till ett slott eller två. Det är ingen orimlig tanke, enligt ryktet var bägge kungarna duktiga på att ligga och i alla fall en av dem spenderade mycket pengar på att släta över sina eventuella misstag.
Men nu är det upp till bevis: Hedin ger alla tre männen möjlighet att få klarhet i sitt förflutna med hjälp av modern DNA-teknik.
Farbröderna är såklart djupt pinsamma. En av de mest pinsamma saker man kan sträva efter är väl att försöka framstå som lite mer sofistikerad än sin omgivning. Till råga på allt gör en "äkta" greve ur familjen Bernadotte entré i historien. En greve som inte längre är välkommen på kungliga slottet eftersom han sålt sitt efternamn till en bedragare för 150 000 D-mark.
Trots att Oscar Hedin misslyckas med att vara ironisk lyckas han ta vara på den komik som uppstår och snickrar ihop en rar film om grubblande gubbar som förenas av sin obesvarade kärlek till det kungliga. En film som dessutom innehåller minst tre livsavgörande ögonblick.
På sätt och vis är väl dessa släkthaverister någon sorts upprorsmakare. I alla fall Fred, norrmannen som vägrar att tro något annat än att hans farfar, en turnérande trollkarl, var Karl XV:s son, oavsett vad DNA:t påstår. Han vägrar acceptera att han inte tillhör klassamhällets ovansida. Ett avigt klassuppror, javisst, men mer än något annat är detta en film som utgår från känslan av att inte vara fin nog. En känsla de flesta undersåtar upplevt.
Däremot är den inte alls särskilt kritisk mot monarkin i sig. Jakten på det blå blodet får familjen Bernadotte att framstå som riktigt märkvärdig och det är svårt att känna att filmen helhjärtat står på de pinsammas sida.
Det är väl knappast Oscar Hedins fel, men om det här är den vassaste granskningen av kungahuset vi får i år, då blir jag nog lite besviken.
