ÅSIKT

Sagan om den lille fabrikören med utsläppsrätterna

Nyårsnovell av Petter Lindgren

avPetter Lindgren

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Jenny Svenberg Bunell

Med sin sista tändsticka, han måste se till att skaffa nya, satte den lille fabrikören fyr på en framgångscigarett.

Han tittade ut över hamnbassängen som hade börjat frysa till i den skymmande nyårskvällen. Gotlandsbåten låg inte inne, noterade han, men uppåt Norvik stod röken från det kommunala värmeverket som en brandgult skimrande strut.

Inte skulle det bli svårt att kränga utsläppsrätter i det här vädret!

Den lille fabrikören, som förestod ett raffinaderi grundat av hans farfar 1928, begav sig in på sitt kontor som var inrymt i en bod vid foten av verksamhetens kolonnapparat, ett imposant torn i vars inre fotogen och Aqua Vera destillerades fram ur tjock råolja.

I farfarns regi hade tornet baxat ut tonvis av växthusgaser, men i enlighet med tidsandan hade den lille fabrikören investerat i en ytterligt dyr koldioxidsordin. Av den praktfulla låga som så sent som i fjol hade krönt tornets topp återstod nu blott en svavelosande liten fis.

Således var den lille fabrikörens plånbok lika tom som hans mage, men det oaktat hade han nu en hoper överblivna utsläppsrätter att sälja. Det var dock bråttom, för framåt tolvslaget tenderade priset på sådana papper att sjunka som en sten, och i svårartade fall kunde utsläppsrätterna rent av annulleras. Det hade den lille fabrikören sett på nyheterna.

Han skred därför genast till verket, tappade upp ett glas med vatten och rotade fram en stor kartongbit ur kontorets garderob, liksom ett gammalt kvastskaft, vattenfärger och en ganska fin akvarellpensel från Winsor & Newton. 

Med penseln rejält insmetad i pariserblått textade den lille fabrikören på kartongbiten:

UTSLÄPPSRÄTTER SÄLJES

Det var inte så illa, men han beslöt ändå att lägga till ordet BILLIGT på plakatet, i engelskt rött den här gången, för effektens skull.

Den lilla fabrikören greppade åter penseln men fann nu att det var stört omöjligt att doppa ned den i vattnet. De små stråna av mårdhår vek sig och penselskaftet stötte emot något hårt. Is!

Koldioxidsordiner i all ära, men det var inte blott av ädelmod som den lille fabrikören hade slimmat verksamheten i miljövänlig riktning. Vissa personer, sådana som vi inte gärna umgås med, hade rent av påstått att det var av snålhet som han också vägrade att offra minsta lilla gaspust för att värma upp sitt kontor.

Det förfrusna vattenfärgsglaset fick honom emellertid på andra tankar. 

Å, att bränna i väg en liten utsläppsrätt skulle göra gott, menade den lille fabrikören. Det var ju ändå nyårsafton! Om han bara tordes dra ut ett av papprena i bunten … Ja, vafan!

Han störtade ut till kolonnapparaten och röck loss ett av de tusentals rör som slingrade sig kring dess nitade stålplåtsyttre, ett rör som han sedan flinkt bockade till och lät slinka in genom en av kontorsbodens ventiler. Boden fylldes genast av härligt och varmt vätesvavla i förgasad form. Vattnet i glaset smälte i ett huj och strax var den lille fabrikören färdig med sitt plakat.

Han hade dock börjat känna sig märkligt knäsvag, och vad var det för vajsing med skrivbordslampan? Det flimrade för den lille fabrikörens ögon, och plötsligt fann han sig sväva långt ut över Nordsjön där en juldekorerad och enastående vacker oljeborrplattform syntes ligga och vagga i vågsvallet. Hundratals norrmän, eller om det möjligen var någon sorts apor, klängde omkring i riggens glittrande girlander och bollade en helstekt gris mellan sig. Det ångade härligt om den äppelspäckade läckerheten som för varje kast tycktes arbeta sig allt närmare den lille fabrikörens saliverande mun. Snart så!

BOOOOOOH! 

Det var Gotlandsbåten som anmälde sin ankomst till Nynäshamn, och signalen fick den lille fabrikören att komma till sans.

Skrivbordslampan hade uppenbarligen packat ihop för gott, och själv fann han sig sittande på det frostiga bodgolvet med en förbrukad och värdelös utsläppsrätt i sin hand. 

Den lille fabrikören var ändå vid gott mod, emedan han ännu hade en diger bunt obefläckade utsläppsrätter i sin ägo. Han spikade fast plakatet på kvastskaftet och gav sig av nedåt hamnen för att försöka fresta Gotlandsbåtens skeppare, vilken ansågs ha få övermän när det kom till att ligga dygnsvis i hamn med röken brunt och uniformt ringlande ur fartygets skorstenar.

Skepparen föreföll vara på gott humör där han satt och mös på kommandobryggan i sällskap av en skaldjursplatå och en kvinna iförd något grönglittrande. Samtliga ombordvarande förbrukare syntes vara i drift och vibrationerna från den stora dieselmotorn seismograferade sig upp genom den lille fabrikörens kropp när han steg ut på kajen. 

Den lille fabrikören viftade med plakatet, samtidigt som han tilldrog sig ytterligare uppmärksamhet genom att busvissla och hoppa upp och ned på stället.

Nog såg skepparen ut att begrunda erbjudandet, men sedan sträckte han sig efter mistlurens handtag.

VI HAR SÅ VI KLARAR OSS STOP, morsetutade han. 

Ekot av signalerna dog bort men budskapet dröjde sig retligt kvar i sinnevärlden ändå, i en serie rökpuffar som långsamt steg upp mot den anemiskt gröna nyårsrymden. Inåt land tindrade Nynäshamn på fullt fräs medan stadens invånare syntes röra sig hemåt med fullmatade kassar. 

Den lille fabrikören proppade besviket munnen full med nederlagscigaretter, men mindes i samma ögonblick att han hade slut på tändstickor. 

Uppfylld av en logik som endast kan förstås av missbrukare styrde han nu stegen mot kolonnapparaten i vilken han flinkt klättrade upp. Nog var det värt några utsläppsrätter att få sig lite eld!

Med en spark befriade han tornets topp från koldioxidsordinen, varvid de heta rökgaserna genast antändes och flammade upp med ett angenämt poffande ljud. 

Ahh! Den lille fabrikören lutade sig in över brasan för att tända på sina rökverk.

NU DÖR EN SJÖMAN STOP, tutade skepparen som betraktade spektaklet från sin kommandobrygga. Den lille fabrikören kunde inte bry sig mindre. Stinn av koldioxid hade han redan hallucinerat sig till Kalifornien där en skog av oljepumptorn flimrade i hettan, och mellan dessa så kallade derricks skymtade cisterner och pysande mikroraffinaderier. Den lille fabrikörens tjocka vinterrock var borta och i stället bar han nu Hawaii-skjorta och shorts. Sanden brände under hans nakna fötter och på hans bröst dinglade en elektrisk gitarr. Den lille fabrikören slog an strängarna och runkade på instrumentets svajarm medan de spröda tonerna klingade ut, till en början försiktigt men sedan allt häftigare.

Å, det var härligt!

Tjoff!

Den lille fabrikören fann sig liggande på rygg vid kolonnapparatens fot, omgiven av inte mindre än sju förbrukade utsläppsrätter. Däruppe i skyn dånade ännu gaslågan majestätiskt.

Skam den som ger sig! Den lille fabrikören tog sina återstående utsläppsrätter och traskade i väg mot värmeverket på Norviksvägen, en inrättning som förbrukade utsläppsrätter i en sådan takt att Nynäsborna antog att det var dessa papper som utgjorde bränslet.

När den lille fabrikören hunnit halvvägs flammade himlen upp över staden. Fyrverkeripjäser i alla tänkbara färger rusade i höjden och åstadkom ett oroligt glitter i hamnbassängen. Knallarna följdes av skrik och tut från Gotlandsbåtens kommandobrygga.

På värmeverkets trapp stod en ensam arbetare och rökte. 

Hallå!

Den lille fabrikören viftade med plakatet men framförde också sitt ärende muntligen.

Arbetaren påpekade att klockan var fem över tolv och att verket redan hade hunnit få nya utsläppsrätter av regeringen, fler än någon iddes räkna. Den lille fabrikören borde ha kommit tidigare, menade arbetaren.

Den lille fabrikören skakade fram ytterligare några nederlagscigaretter och frågade arbetaren om eld.

Du kan ta hela asken, menade denne. Godmiddag!

Med blåfrusna fingrar fick den lille fabrikören fyr på sina rökverk, och sedan lät han tändstickans lilla brand sprida sig också till plakatet och ett par av de överblivna utsläppsrätterna. 

Måhända återstod något litet restvärde i dessa papper, resonerade han, men i sådant fall varde utsläppet från hans värmande lilla brasa på trottoaren i alla händelser kompenserat. 

Återigen kände han sig yr, vilket låter sig förklaras av de färger han använt till plakatet, en uråldrig sort bestående av obskyra metalloxider som nu i förgasat tillstånd inverkade på hans förstånd. 

Genom lågorna såg den lille fabrikören hur hans farfar kom honom till mötes, soignerad, välskräddad och elegant som aldrig förr.

Farfar! ropade den lille fabrikören. Å, ta mig med!  Jag vet att du är borta när allt har brunnit upp! Borta liksom den stekta grisen och den elektriska gitarren! 

Och i en hast offrade han också sina sista utsläppsrätter, han ville riktigt hålla kvar farfarn, och papprena flammade så att det blev ljusare än mitt på dagen. Farfarn lyfte upp den lille fabrikören på sina axlar och så bar det friskt på väg. Tillsammans flög de högt över Nynäshamns alla skorstenar, och det var ingen kyla mer, inga koldioxidsordiner och ingen ångest, och farfarn doftade underbart av Aqua Vera.

Men utanför värmeverket på Norviksvägen satt i den kalla morgonstunden den lille fabrikören med ett leende på läpparna, död, ihjälfrusen den sista kvällen på det gamla året. Nyårsdagens sol gick upp över det lilla liket som satt där på trottoaren invid en blygsam askhög, några fimpar och ett avbränt gammalt kvastskaft.

Han hade velat värma sig, sa man. Ingen visste hur mycket vackert han hade sett, och i vilken glans han med sin gamla farfar hade gått in i nyårsglädjen.

ARTIKELN HANDLAR OM

Noveller