Religionen måste tåla att bli smädad
Petter Larsson om domen mot kvinnan som kallade Muhammed för pedofil
Att kalla profeten Muhammed för pedofil kan inte ske i skydd av Europakonventionen. Vill staterna förbjuda sådant, så är det tillåtet. Det fastslog Europadomstolen i Strasbourg i en dom i torsdags och levererade på så vis en smäll mot yttrandefriheten. Att ”bevara den religiösa freden”, ”andras religiösa känslor” och ytterst religionsfriheten är överordnade värden, som staterna inte bara får, utan måste, försöka skydda, enligt domstolen.
Frågan är svår, eftersom olika legitima rättigheter krockar i en konflikt som aldrig slutligen kan avgöras, utan som varje samhälle måste ta ställning till kontinuerligt. Men här har domstolen hamnat snett.
Fallet gäller en österrikisk kvinna, E.S, som 2009 höll ett par föredrag under rubriken ”Islams grunder” i regi av Österrikiska frihetspartiet FPÖ, landets stora högerradikala parti, grundat av nazister från Waffen-SS, som i dag ingår i regeringen.
Under föredragen påstod kvinnan bland annat att Muhammed ”gillade att göra det med barn” (i plural) och sa ”en 56-åring och en 6-åring? … Vad kallar vi det, om inte pedofili?”.
Hon syftade på Muhammeds äktenskap med den sexåriga Aisha och att han hade sex med henne när hon var nio år.
Just sådana angrepp på Muhammed är för övrigt vanliga i den mer tramsiga högerradikala propagandan.
En journalist på plats spelade in henne. Hon blev polisanmäld och i flera instanser dömd till dagsböter för brott mot en lag från 1975 som reglerar Herabwürdigung religiöser Lehren, alltså nedvärdering eller smutskastning av religiösa läror.
Det är inte en renodlad hädelselag, men ligger mycket, mycket nära. Den förbjuder uttalanden som kan ge upphov till ”berättigad upprördhet” (berechtigtes Ärgernis) och syftar till att slå vakt om den religiösa freden i landet.
Men det måste vara tillåtet att kalla Jesus för våldsbejakande extremist och Jahve för massmördare eller att avfärda all religion som vidskepelse.
De österrikiska domstolarna tog fasta på dels att E.S av allt att döma hade ett illasinnat syfte med sina uttalanden, dels på att hon inte höll sig till fakta. Hade hon nöjt sig med att påpeka att Muhammed ingick äktenskap och hade sex med ett barn hade hon förmodligen gått fri.
Men att gå utöver fakta och tala om pedofili – en läggning snarare än en handling – reducerar uttalandet till en avsiktlig smutskastning snarare än ett inlägg i en rimlig, och skyddad, diskussion.
Europadomstolen håller med: de österrikiska domstolarna har balanserat rätt utifrån österrikisk lag.
Så långt är det egentligen inget konstigt. Givet sammanhanget finns ingen anledning att tro annat än att E.S var ute efter att smutskasta Muhammed.
Mindre tvärsäkert är att dessa uttalanden skulle ”störa den religiösa freden”. Visserligen var vem som helst välkommen på föredragen, och vi vet ju att frågan om islam i Europa är extremt brännbar, men vi talar om ett litet seminarium med ett trettiotal åhörare, de flesta av dem förmodligen redan anhängare av Frihetspartiet. Det är inte direkt som att tapetsera stan med affischer.
Men mer problematiskt är att den av Europakonventionen skyddade yttrandefriheten inte övertrumfar detta slags religiösa hänsyn.
Jag är ingen yttrandefrihetsfundamentalist. Inskränkningar för att skydda människor är helt nödvändiga. Utan lagar mot hot, förtal, uppvigling och hets mot folkgrupp väntar våld och barbari.
Det är också en högst angelägen uppgift för staten att skydda den muslimska befolkningen i Europa från de verbala och fysiska angrepp den dagligen utsätts för. Det måste bli möjligt att leva som muslim på denna kontinent med full religionsfrihet.
Så är det inte i dag, när högerradikala partier och rörelser gjort kampen mot muslimerna till huvudsak och riktat mycket av det bredare invandringsmotståndet och främlingsfientligheten mot just denna grupp. Det är heller inte svårt att se E.S uttalanden som ett nålstick som ingår i denna bredare och politiskt orkestrerade hets mot muslimer, inte några förflugna ord från en politiskt naiv person, och att just sådana nålstick tillsammans kan skapa ett outhärdligt samhällsklimat.
Ändå är domen mot E.S en alltför långtgående inskränkning av yttrandefriheten.
Att skydda människor, och deras möjlighet att utöva sin tro är en sak, och hade Muhammed varit vid liv hade E.S kunnat fällas för förtal. Men institutioner, och abstrakta fenomen som symboler, ideologier och religioner bör kunna bespottas mycket friare.
Ja, jag inser att jag skriver som en ateist med ringa förståelse för hur man kan bli upprörd över att ens tro, gud eller profet smädas. Jag är också väl medveten om att många muslimhatare gömmer sig bakom ”religionskritik” och hävdar att de bara talar om islam, när de i själva verket är ute efter muslimer, liksom att högerradikalerna ständigt använder yttrandefrihetsargument som bräckjärn för att sprida hatpropaganda och försöker utmåla sig som yttrandefrihetsmartyrer.
Men det måste vara tillåtet att kalla Jesus för våldsbejakande extremist och Jahve för massmördare eller att avfärda all religion som vidskepelse. På samma sätt som vi får smäda sekulära heligheter: hävda att demokratin är fördummande och regeringen djävulens anhang, att Sverige är en skitstat, Karl XII var en militär klåpare, Karl Marx en yrande fyllbult och att mänskliga rättigheter leder till förtryck.
I ett pluralistiskt och fritt samhälle måste både majoriteter och minoriteter finna sig i att det de håller för sant, gott och heligt, av andra betraktas som humbug eller ondska, och att inte all kritik är vänligt sinnad, konstruktiv, eller grundad i fakta. Sådant kan man argumentera, demonstrera eller på andra sätt protestera mot, men inte kriminalisera. I annat fall tar vi ett steg mot det slags åsiktsförtryck som högerradikalerna ofta påstår att vi redan lever under.
Domen har ingen omedelbar betydelse för Sverige. Vi har inte den typen av lag. Hade vi haft det, skulle Lars Vilks rondellhund, Elisabeth Ohlson Wallins Ecce homo eller Andres Serranos Piss Christ förmodligen varit straffbara att ställa ut.
Däremot innebär domen att Europadomstolen inte ställer några hinder i vägen för den händelse Sverige eller andra länder skulle vilja inskränka yttrandefriheten på liknande vis. Tvärtom betonar domstolen att staterna har en ”bred marginal” att själva bedöma sådana frågor så länge målsättningen med en lag är ”nödvändig i ett demokratiskt samhälle”.
Det är illavarslande. Uppenbarligen är Europakonventionen ett mycket sämre skydd mot staternas rätt att själva snäva in yttrandefrihetens gränser än vad i alla fall jag hade inbillat mig.
