Punkens pionjärer förändrade rocken för alltid

”Punk” är en mycket amerikansk dokumentär om den skitiga revolutionen som spred sig över världen

Amerikanska punkbandet Dead Kennedys.

”Punken är inte en rörelse utan en kultur, en rebellkultur”, säger Jello Biafra, sångare i amerikanska Dead Kennedys, ett av de bästa och mest egensinniga banden från det tidiga åttiotalet.

Det är möjligen en väl romantisk beskrivning, men den utgör likväl något av ledmotiv i Iggy Pops och John Varvatos utmärkt folkbildande men inte särskilt originella dokumentärserie om punkens födelse och fortlevnad fram till 1990 på ett ungefär, Punk – en revolution i fyra delar.

Seriens galjonsfigur är Iggy Pop själv, ”the godfather of punk”, sittande i en soffa och så charmigt intagande att han skulle kunna bli en fenomenal julvärd i SVT:

”Det kommer alltid att dyka upp en ny liten skit någonstans”, menar han med en anspelning på den bokstavliga betydelsen av ordet punk (liten skit), ”en liten skit som säger till sig själv – hallå, det där kan jag göra!”.


Att liksom Karl-Bertil Jonsson göra det själv, det är nog också det närmsta man kan komma någon sorts grundbult i punken, att ta det som finns till hands och göra någonting nytt av det. Har du en gitarr så är det ju bara att slå på strängarna så låter det – eller hur?

Detsamma gällde också för den infrastruktur av smärre och ofta ideellt drivna spelställen, fanzines och skivetiketter som utgjorde en förutsättning för punkens framväxt och fortsatta liv.

Där Ramones sjöng om att sniffa lim framställde sig engelska The Clash som uppbyggliga socialister

Henry Rollins – tidigare frontfigur i Black Flag numera mestadels spoken word-poet – tar till en meteorologisk metafor för att beskriva processen när punkens andra våg fick en skjuts i USA, en hårdare och snabbare typ av punk framförd av bland andra Bad Brains, D.O.A. och ovannämnda Dead Kennedys:

”Alla de där prylarna, alla de där aktivisterna, drog till sig en sorts fukt”, menar han, ”och till slut blev luftfuktigheten så hög att underverket skedde – det började regna”.

Regnet kom hur som helst att bli långvarigt, för hardcore-punken bidrog också till en livsviktig förnyelse inom andra genrer, inte minst för metallens eller hårdrockens vidkommande. I sin ursprungsform, ibland lite nedsättande benämnd som kängpunk, lockar stilen ännu till sig nya och purunga utövare, och nog skulle man kunna beskriva den som punkens motsvarighet till tradjazz.


”Punk – en revolution i fyra delar” är på det hela taget en mycket amerikansk historia, inget fel i det, och den börjar naturligtvis med Iggy Pop – i en till stora delar känd berättelse om hur han inspirerad av det larmande Detroitbandet MC5 startade The Stooges, tillsammans med bröderna Ron och Scott Asheton.

Detta var förstås redan 1967, men bandet hade soundet och kroppskontakten med publiken, och i punkens historieskrivning betraktas The Stooges allmänt som ett tidigt och vitalt anfall i ryggen på den gryende och smetigt andliga hippierörelsen. ”Never trust a hippie”, som det brukar heta, en fras som fick sitt genomslag i och med Julien Temples film om och med brittiska Sex Pistols, The great rock ’n’ roll swindle från 1980.

Sedan tar berättelsen inte oväntat vägen över den anrika klubben CBGB’s på 315 Bowery på Manhattan, där den tidiga punkens uttryck sattes en gång för alla av Ramones, det band som åtminstone i min bok är det enskilt viktigaste i sammanhanget.

Ordet punk – ”P-ordet” – ville emellertid få av utövarna ta i sin mun vid den här tiden, berättar Debbie Harry vars band Blondie brukade öppna för Ramones på CBGB’s. Punk var i själva verket namnet på ett seriefanzine mer eller mindre knutet till CBGB:’s och andra av New Yorks underjordiska scener, men också, ansåg man, ett ord blott för navelskådande musikkritiker.


Lite pliktskyldigt, får man säga, tar skildringen sedan flyget över Atlanten till England där punken trots allt fick ett bredare genomslag än i USA, bland annat på grund av att den bums sögs upp och exploaterades av unga modeskapare som Vivienne Westwood och Malcolm McLaren.

Generellt kom klädseln också att förbli en mycket större grej i den europeiska punken än i den amerikanska, liksom politiken. Där Ramones (vars gitarrist Johnny Ramone var uttalad republikan) sjöng om att sniffa lim framställde sig engelska The Clash som uppbyggliga socialister.


Här någonstans tycks den amerikanska dokumentären tyvärr drabbas av jetlag. Berättelsen tappar i ork och jag önskar att man hade intresserat sig åtminstone lite för punkens andra våg i Storbritannien, och i synnerhet för människorna och estetiken kring det anarkistiska kollektivet Crass och bolaget Crass records, som gav ut aviga skivor av band som Posions girls, Conflict och Flux of pink indians.

Här skulle man mycket väl kunna tala om en sorts rörelse, för övrigt, och en rörelse med ett märkbart genomslag också på den svenska punkscenen och i dess kringaktiviteter, som fanzines, husockupationer och improviserade demonstrationer.

Jag får väl göra en sådan dokumentär själv tänker jag, ännu uppeldad av den energi som en gång strömmade ut från det där lilla skivbolaget i Essex.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.