Jag köper inte idén om de kungligas gyllene bur
Det mesta tyder på att man inom engelsk överklass beter sig rätt obegränsat
Parallellt med att jag avnjuter The crown, Netflix-serien om drottning Elizabeth II, läser jag memoaren Lady in waiting av Anne Glenconner som under 30 år var hovdam hos drottningens syster, prinsessan Margaret. Hon är själv av adlig börd, har den största respekt för kungahuset och tyckte mycket om människan Margaret.
Medan tv-serien ofta lyfter fram den gyllene bur de kungliga sitter i, hur de begränsas som människor av sina kungliga plikter, ger lady Glenconner en inblick i en engelsk överklass som beter sig rätt obegränsat, så länge fasaden inte påverkas. Stiff upper lip, ni vet.
Föreställningen om att man alltid har rätt att göra som man vill kan leda till storslagna saker, som magnifikt inredda slott och herresäten.
Den kan leda till nippriga saker, som tusentals blå pappersblommor utströdda över en skotsk kulle efter att en onkel klagat på ljungens fula färg. Samma onkel hade för övrigt en flock kajmaner på sitt slott som tjänstefolket fick mota ut under soffor med kvastar.
Det kan leda till tragiska saker, som att psykisk sjukdom ignoreras eftersom det på gott och ont finns en hög tolerans för excentriskt beteende. När någon biter en taxichaufför, skrikande bärs av ett plan eller fastnar i tvångsbeteenden tittar man bara åt ett annat håll.
I den engelska överklassen – och högst upp befinner sig förstås de kungliga – finns det ingen som säger nej.
När det kommer till de kungliga, kolliderar det med det moderna mediesamhället. Det blev smärtsamt tydligt i den numera ökända intervju prins Andrew gav BBC, där han skulle förklara sin relation till den numera döda sexbrottslingen Jeffrey Epstein. När man ser den är det svårt att skaka av sig intrycket av en man som rört sig i världen utan motstånd, som är ovan vid att bli ifrågasatt. Krocken med en journalist med hårda frågor blir brutal.
Det är också talande att en rådgivare som avrådde prinsen från att ge intervjun, sa upp sig två veckor före inspelningen.
Hur maffig ”The crown” än är – och den är verkligen en fantastisk tv-maräng – så har jag lite svårt för det långt dragna psykologiserandet. Naturligtvis är de kungliga människor som vi andra, som förtjänar sympati när de får hjärtat krossat eller blir sjuka. Men att den där buren skulle vara så väldigt trång har jag svårt att köpa. Och framför allt: den har en dörr. Man kan frånsäga sig plikterna – och privilegierna.
