När barn mördas finns ingenting att hoppas på
Faysa Idle har skrivit en ovanlig bok som vägrar skänka tröst
En man i 20-årsåldern i Sollentuna.
En man i 25-årsåldern i Uppsala.
En kvinna i 60-årsåldern i Uppsala.
En 13-årig pojke, skjuten i huvudet, i Haninge.
Fyra mord som genomförts bara under den senaste veckan. Varför är för tidigt att säga, men att dödandet nu sker nästan rutinmässigt, det vet vi.
Samtidigt som det groteska våldet eskalerar, släcker liv och river upp permanenta sår i anhöriga, i hela samhällen, läser jag Faysa Idles ”Ett ord för blod”.
Den skänker ingen tröst. Ändå är det en sällsynt angelägen bok i vår tid, om vår tid.
Det är en seger i sig, närmast ett mirakel, att hon kunnat skriva den efter det hon upplevt och utsatts för. Hon står fortfarande på benen. Men inte mycket tyder på att den värld hon berättar om är på väg att förändras till det bättre.
Faysa Idle berättar om en av sina bröder som är djupt involverad i gängkonflikterna. Och en annan bror som kör taxi i stället men skjuts ihjäl ändå, på grund av samma gängkonflikt. En av hennes bästa vänner mördas också, han står som ledargestalt på andra sidan i kriget.
Runt Faysa är alla involverade, frivilligt eller ofrivilligt, mycket eller lite, i våldet mellan olika grupperingar. Skräckväldet upprätthålls över fler och större geografiska områden och blandas upp med hederskultur och ryktesspridning via sociala medier.
Hon har inte en chans. Och när jag läser boken känns det som om väldigt få har en.
Varje ögonblick av avslappning eller tillit kan komma att slå tillbaka. Omöjligheten, stressen och rädslan präglar vardagen.
Den som inte tillhör något av gängen tvingas välja sida ändå, de råkar illa ut annars eller tillskrivs en gängtillhörighet av någon annan. Faysa Idle skriver väldigt lite om lösningar och trots att hennes bok precis kommit ut känns det som att det redan hunnit bli värre sedan den gick till tryck.
Barnen som skjuter har blivit ännu mindre. Barnen som mördas fler. Mammor avrättas.
Idle skriver: ”Alla visste att skulle man göra något som gav effekt, skulle det kosta oerhört mycket, man måste riva upp cementen där problemen växt in, och sedan ösa in miljarder i kapital, fixa segregationen en gång för alla, utbildningen, jobben, familjerna, men det var ingen beredd att göra.”
Jag har själv låg tilltro till den samtida politikens möjligheter och makthavarnas förmåga, räknar inte med att de vi röstar på ska göra saker bättre på nästan något område. Då hör jag ändå till en välmående grupp med stor makt över mitt liv och min tillvaro. Så varför någon som bor i ett av de områden som är mest våldsutsatta, någon som inte får jobb, inte har pengar, en fungerande skola eller lever i ett samhälle där ens grundfunktionerna levererar, skulle våga hoppas på något, det kan jag inte för mitt liv förstå.
Enstaka, som Faysa Idle, kommer genom oerhörd egen kraft tillsammans med tur och uthållighet, att hitta en väg. Men väldigt många kommer att se sig tillhöra en annan värld, där vapnet och våldet dikterar villkoren, där din bästa vän eller bror plötsligt kan vända sig emot dig eller mördas av en annan vän.
Faysa Idle har skrivit en mycket ovanlig bok. Så mycket har sagts och skrivits av experter, journalister och författare som beskriver händelserna utifrån, via källor och betraktelser. Hon berättar inifrån, från epicentrum. Om hur barndomsvännerna från lågstadiet plötsligt är beväpnade och beredda att mörda en. Om våldet hon utsätts för av sin egen bror, hur han kontrollerar henne och samtidigt representerar trygghet både som älskat syskon och som beskyddare med stort våldskapital. Hon svär sig aldrig fri från eget ansvar eller skuld, trots att hon drabbats av och utsatts för ofattbar smärta och orättvisa.
Allt är så intrasslat i allt annat. Ingen kommer undan, ingen är sin egen.
Vi är samhället och när samhället är åt helvete är det fortfarande vi och vi hänger fortfarande ihop.
Vi vet inte hur vi ska göra för att ta oss ut och hittar vi ett sätt kommer någon annan att göra allt för att hindra oss.
Allt återstår att göra, ingenting är färdigt.
