Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

• Det brukar sägas att Sveriges ekonomiska elit inte är intresserad av kultur men stämmer det?
• Sverige har blivit ett land där de som redan har får mer: på 25 år har antalet miljardärer gått från 28 till över 500, och på samma tid har de tillsammans blivit 30 gånger rikare.
• I fyra texter undersöker Kristofer Andersson hur de superrika förhåller sig till kultur och bildning – och hur det påverkar oss andra.
• Del 1: En lägesbeskrivning.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Tänderna ilar. Året är 2013 och jag har – i ytterligare ett försök att bli tagen på allvar – gått med på att bleka gaddarna.

Min flickvän betalar. ”Jag vill att min släkt ska se dig som jag ser dig”, säger hon.

”Släkt” betyder fiskmåshjärnan med bidébestyckad våning på Kaptensgatan i Stockholm. Första gången jag och stjärtduschen träffas misstar jag tingesten för ett fotbad.

Relationen tar, förvånande nog, slut.

Sedan dess har jag undvikit överklassen. Detta trots att jag ägnat ett liv åt att studera och imitera människor. Hur de rör sig och ler; hur de klär sig och väljer ord.

Som tjugoåring var jag så pass bestämd i min vilja att bli betydande i Stockholms kulturella liv att jag gick ensam till krogen Riche flera dagar i veckan. Där stod jag, allt fullare, tills namnen som jag hade lärt mig blev tvungna att lära sig mitt.

Vid det laget hade jag redan antecknat deras löst sittande intresse för sådant som jag inbillade mig att de naturligt behärskade: Konst, litteratur, kläder, tankeverksamhet. Men de visade sig bara vara nöjt folk som hellre skar upp kanellängder än sina armar.

De var kotteriet. Ju mer jag blev som de, desto mer hatade jag dem. Istället drev jag runt med andra: fotbollsfans, nattsuddare, queers, sportfiskare, smågangsters och pr-muppar.

Men aldrig med riktigt rika människor. Deras signaler var för subtila, för svåra att avgöra om det var ärligt menade välkomnanden eller bara uttryck för ömhet för clownen. Jag blir töntig och darrhänt inför dem med sant ekonomiskt kapital. Alltså, jag menar inte bostadstyperna med några millar på banken.

Nej, jag menar landets rikaste människor.

De här fyra texterna är ett försök att förstå någonting som undertecknad aldrig har hajat: Hur nära lierad är den kulturella makten med den ekonomiska makten? Jag vill också veta om min magkänsla är sann: Är överklassen – efter ett sekel där man mest intresserat sig för ekonomi och näringsliv, skog och mark – på väg att ta kontroll över kulturen igen?

Att vara rik är inte någon identitet. Det är inte mängden platta ostron av sorten Belon No 4 på Sturehof som avgör din samhällsposition. Klass och pengar är makt – antingen har du, eller så har du inte.

”Överklass”, ”rika”, ”välbeställda”… bäst är ordet ”styrande”.

Vi lever, med ekonomen Thomas Pikettys ord, sedan fyra decennier i en ny Belle époque. Välståndet för landets rikaste stiger brant.

Under arbetet med de här publiceringarna har jag pratat med kulturskapare, forskare, eventarrangörer, företagare, trendanalytiker samt fan och hans moster. Framför allt har jag pratat med förmögna personer och människor som lever nära dem. Flera av dem talar under anonymitet.

All tillgänglig statistik visar att de styrande just nu köper resor, klockor och sommarkåkar som aldrig förr. Samtidigt dräneras socialgrupp två och tre på besparingar. De fem rikaste svenskarna äger idag lika mycket som fem miljoner svenskar gör tillsammans. Kapitalet samlas hos en promille av samhällseliten. Att bli förmögen på lönearbete är en omöjlighet.

Eller som en mycket välbeställd person säger:

”Vi har ingen förmögenhetsskatt. Låga kapitalskatter. Schablonskatt på ISK. Däremot har vi fortfarande höga skatter på inkomst. Det gör att du aldrig kan bli rik på att bara arbeta. Samtidigt blir de som redan är rika allt rikare. Under lång tid var pengar nästan gratis att låna, vilket har gjort att det har gått ännu snabbare att bygga upp stora förmögenheter.”

Folkhemmet var en anomali. En parentes i historien där vår framtid för en gångs skull inte enbart formades av den högsta kasten. Traditionellt har eliten styrt röset med hjälp av politik, lagar, religion, moral och konst. Det har varit utgångsläget.

I dag etablerar de styrande ånyo praxis på samtliga samhällsområden. Denna praxis bestämmer vem som får tala och vem som får växa. Samma praxis reglerar vem som ska be om ursäkt och tystna.

De institutioner som under 1900-talet blev viktiga för medelklassen har förlorat sitt symbolvärde. En universitetsutbildning från Lund eller Uppsala kan förstås fortfarande hjälpa karriären, men som socialt smörjmedel är de värda praktiskt taget noll.

En kulturchef på till exempel Aftonbladet står sig i fråga om inflytande slätt mot Abed al Saffar, vd på det av smakpoliser bespottade klockföretaget Ur och Penn. Denna Galne Gunnar – ett uttryck som klägget använder för att markera smak – kan vrida tiden åt vilket håll han vill.

Jag kan det inte.

Under vintern har den nyöppnade medlemsklubben Soho House, som huserar i Trefaldighetskyrkan i Stockholm, väckt mediernas intresse.

Där samlas Instagramkändisar, mellanchefer, krönikörer och ibland också undertecknad för att fira att vi en gång haft något som kanske kunde kallas inflytande.

Trefaldighetskyrkan köptes av regissören Jonas Åkerlund 2015. Få ställde då frågan hur en svartsynt indiekille kunde ha självförtroende att köpa en kyrka i huvudstadens dyraste kvarter för 52 miljoner kronor, bara för att sen sälja fastigheten vidare till nuvarande ägare, den amerikanske miljardären Ronald Burkle.

Jonas Åkerlunds pappa är Hans Åkerlund, fastighetsmogulen som grundade Fondex-gruppen på sextiotalet och som sedan dess kommit att äga betydande delar av Norrmalm och Östermalm.

Den genetiken betyder mer än att videon till The Prodigys ”Smack my bitch up” blev så poppis.

De styrande har köpt en kyrka. Sedan har de slängt in några kulturnissar i den, i ett försök att skaffa sig kulturell kredd.

That’s it.

Soho House är bara ett av flera påhitt ämnade att ge förmögna bättre spegelbild.

På 1900-talet ägnade sig den styrande klassen mestadels åt företagande, forskning, finans och handel. Carl XVI Gustaf har under sina femtio år på tronen fokuserat på näringslivet. Hovet kopplade in harpan i företagarnas förstärkare och vred upp volymen till elva.

Kulturen, som sedan Hedvig Eleonoras dagar haft en stark ställning i den svenska monarkin, slängdes på det stora hela rätt ned i sopen.

Men någon fiskade nyss just upp den.

2019 bildades på initiativ av kronprinsessan Victoria och prins Daniel Prinsessan Estelles kulturstiftelse (PREKS). Verksamheten finansieras genom privata donationer. Hittills har PREKS tagit in 70 miljoner.

En källa med nära band till förmögna familjer inom näringslivet säger så här:

”Plötsligt kom alla miljardärer springande: Lundberg, Schörling, Stenbeck, Spotify, Lorentzon. Som av en händelse blev de också bjudna på middag på slottet.”

Blandningen av konst och kungamakt tycks fungera på rika ungefär på samma vis som kombinationen GHB och klubben Zum schmutzigen hobby i Berlin fungerar på en normbrytande house-dj.

Friktionsfritt, alltså.

”Donatorerna kunde försöka dölja sitt intresse för att bli bjudna till kungahuset genom att hävda att det var konsten som spelade roll. Man såg inte bara ut som en fjäskare utan kunde stålsätta sig med att man ställde upp för kulturens skull.”

Stiftelser är grejen. Helst ska de heta något med ”foundation”. Det ger en internationell touch. Som Norrsken Foundation, en ideell verksamhet grundat av Klarnagrabben Niklas Adalberth.

1900-talets högsta klass växte fram genom att adeln knullade med borgerligheten. I dag har vi en situation där svinrika entreprenörer kladdar på politiker och ”kreatörer”, tills skillnaden dem emellan är noll.

På Norrskens ”morgonrave” samlas självutnämnda enhörningar för att festa på energidrycker före jobbet. Det är bara en av Norrsken Foundations många ”initiativ” för att möta ”utmaningar” som global fattigdom, klimatkris och cancer.

Ett alternativ till ”foundation” är att ordna en ”gathering”.

Den årliga Stockholmskonferensen Brilliant Minds, grundad 2015 av Spotifys Daniel Ek och managern Arash Pournouri, har bland annat haft Barack Obama som gäst.

Brilliant Minds är en floskelgenerator av sällan skådat slag där ”kreativa personer” ”förs samman” för att ”lyfta fram Sverige som land”.

Vd var tidigare Natalia Brzezinski, hustru till USA:s förre ambassadör Mark Brzezinski. När paret flyttade hem igen blev Natalia Brzezinski såklart snabbt utsedd till Klarnas amerikanska strategichef.

En näringslivsprofil kallar Brilliant Minds för ”det kulturella spektaklet för miljardärer.”

”De flyger in kända namn som inte ens orkar hålla ett riktigt föredrag. De hänger bara lite med gästerna på kvällen. Man tar in Obamas och Clintons och någon annan som knappt orkar prata. Men de räddar i vart fall världen och är ’sustainable’”.

Kapital, politik, innovation och näringsliv i skön förening, det är vår styrande klass. För dem återstår nu att ta kontroll över kulturen. I det arbetet är inget steg likgiltigt, inte ens ett kort steg.

·

Del 2: En ny generation fostras