Ingen blev överraskad
Med möjligt undantag av Jonas Hassen Khemiri, kan knappast någon av de som gissat vem årets Augustpris i den skönlitterära klassen skulle gå till, blivit särskilt överraskade. Det ständiga problemet som juryarbetet i denna bokhandlarnas pris innebär, handlar om att undvika självklara favoriter. Glöm det där med årets bästa bok, i stället måste en något mer mångordig slogan till för att detta pris ska hamna i rätt sammanhang. Det kan vara någonting i stil med: En av årets mest uppmärksammade böcker som ingen, eller väldigt få, har något ont att säga om.
Att Agneta Pleijel, nominerad för tredje gången, eller Stina Stoor, som skrivit en novellsamling, för att inte tala om John Ajvide Lindqvist, inte blev mottagaren av 100 000 kronor, kan helt enkelt förklaras.
Pleijels bok har inte fått tillräcklig mediauppmärksamhet, Stoor skriver noveller, varken förlagen eller bokhandlarna gillar det, eftersom de, trots nobelpriset till Alice Munro härom året, inte säljer. Fantasy, övernaturliga ingredienser och annat mystiskt, må vara den senaste trenden inom teve såväl som litteraturen, men anses nog fortfarande utestänga fler, än den innestänger. Så hej då John Ajvide Lindqvist.
Inga onda ord om juryns arbete, att de försökt bredda repertoaren i urvalet förlänar dem all heder. Men så länge det kvarstår titlar i kategorin ’En av årets mest uppmärksammade, etc’, så kommer lektörerna, vägledd av media, nosa sig fram till just den titeln.
Fackboksvinnaren, Karin Bojs Min europeiska familj tillhörde även den favoriterna. Maja Hagermans Käraste Herman och Karin Johannissons Den sårade divan torde ha legat tätt efter, medan övriga – om knark (Magnus Linton), Anthony Perkins (Johan Hilton) eller utvandringen till Amerika – Lennart Pehrsons Den nya staden – förmodligen inte var tillräckligt, ja, omfattande. Lite för specifika i sina ämnesval, helt enkelt. Även här borde juryn försöka skapa en bättre inbördes balans mellan de nominerade titlarna.
Motiveringen till Khemiris Allt jag inte minns broderar ut titeln. Det handlar om vittnesmål, om minnets opålitlighet. Det är kanske en lite väl hård ironi att därför erinra om alla de böcker som glöms bort, och därför inte nomineras.
