Krossa kapitalet, för Guds skull!
Martin Aagård ser Michael Moore komma ut som katolik
Nej, Michael Moore är inte kommunist.
Han är kristen.
Katolik, dessutom.
Det är påven som eldar på hans växande klasshat. Den lilla ideologiska överraskningen kommer halvvägs in dokumentärfilmen som har premiär idag – Capitalism, a love story. En film vars ganska okontroversiella budskap håller på att samla en ny sorts amerikansk vänster som rymmer såväl tokliberaler som kristna.
Om Michael Moore varit ISAF hade han fått tag på Usama Bin Laden för länge sedan. Är det något han är bra på så är det nämligen att röka ut motståndare ur sina grottor. Det brukar räcka med att nämna hans namn för att ta reda på ungefär vad folk röstar på. Prova själv. Det är ganska roligt att observera de där besvärade rynkorna som uppstår i hårdnackade liberalers ansikte strax innan de säger något som avslutas med "... hårdvinklat".
Och han har inte tappat förmågan.
Tvärtom.
Dagens Nyheters och Svenska Dagbladets ledarsidor har redan innan premiären avfärdat Moores nya film som usel och på förhandsvisningen var biografen fylld av sammanbitna högerbloggare. "Det blir som vanligt, han kommer att hylla Kuba" muttrade en av dem, utan att kunna dölja det märkliga förakt som blandas med förtjusning över att ha en riktig fiende.
Och fattas annat. Michael Moores populära vänstersatir är skrämmande för högern. Hans åsikter börjar bli middle-of-the-road i det post-bankapokalyptiska amerika.
Häromveckan hyllade Jay Leno – talesman för verklighetens folk i USA – Moores nya film och lät honom sjunga Dylans The times they are a-changing på sin tv-show. Det är väl ungefär som om Göran Greider dykt upp hos Filip och Fredrik och sjungit Joe Hill.
Till och med Financial Times rekommenderar hans filmer.
Slåss för livet, högerbloggare!
Capitalism - a love story är en film om de 700 miljarder dollar som utan förbehåll eller krav på motprestation skänktes till amerikanska banker efter fjolårets finanskollaps. En film som på ett plan handlar om korruption. Om en manipulerad marknad där all konkurrens slagits ut av karteller och manipulation. Många menar också att den skandalösa bank-räddningen inte har något att göra med riktig kapitalism och försöker kalla det "Wall Street-socialism" eller till och med "korporativism". Ett system där vinsterna är privatiserade, men förlusterna är socialiserade.
Men det är ett lätt sätt att komma undan Moores kritik.
För den amerikanska kapitalismen havererade långt innan fjolårets bankkrasch. Moores vrede kommer som den alltid har gjort från den amerikanska medelklassens totala förlust. Kapitalismens löfte om att den strävsamma arbetarklassen ska få Ford, fastighet och foxterrier bara den strävar tillräckligt hårt infrias inte längre.
Han återvänder som i alla sina filmer till sin hemstad Flint, Michigan, och sin familj som jobbade i den numera nedlagda bilindustrin. Och insikten om att den amerikanska medelklassen som under några år mådde så bra, bara var en parentes i historien drabbar honom hårt.
Sparpengarna är sedan länge borta, jobben är borta och idag blir de slutligen av med sina hem. Blåsta av skadliga lån vräks de på löpande band och hela städer förvandlas till spökstäder. I Illinois är numera var sjätte hemlös ett resultat av det gångna årets vräkningar.
Filmen börjar med en familj som nyligen blivit hemlös och i en sista förnedring tar anställning hos Bank of America för att städa ut det hem som banken redan sålt. De bränner sitt lösöre på gården och överväger att råna något. En bank, förslagsvis.
Klasshatet hos den deklasserade medelklassen vibrerar genom ett flertal berättelser (den värsta handlar om tonåringar som döms till årslånga straff för skitbrott, bara för att det privatiserade ungdomsfängelsets ägare mutat den lokala domaren) och riktas till slut mot förra höstens stora bailout. De 700 miljarder dollar som betalades ut till konkurshotade banker. Man behöver inte vara någon större konspirationsteoretiker för att se det djupt korrupta i hur kongressen kördes över. Pengarna gick inte till att lösa giftiga lån utan till att höja bonusar och nya jetplan. På riktigt.
Utan att använda ordet skildrar Moore USA som en oligarki där en ny klass av multimiljardärer kontrollerar den ekonomiska politiken efter behag.
Så vad ska göras?
Här kommer Moores lilla överraskning.
Han söker nämligen inte svaret hos Marx eller Keynes utan hos sin biktfader. I flera scener får representanter för katolska kyrkan – som i USA är ett traditionellt vänsterfäste – förklara varför realkapitalismen inte är förenlig med den kristna tron.
Washington post tycker han borde utnämnas till "årets katolik".
Visst är Moores nyfunna tro ett retoriskt grepp – ordet "socialism" är stigmatiserat bortom igenkänning i USA. Det är omöjligt att använda.
Och det finns andra skäl att låta Jesus kritisera Mammon. Sedan Ronald Reagan har den amerikanska vänstern varit mer eller mindre utraderad. Den spillra som finns kvar har inte dragit sig för att kritisera Moore. Han har nästan haft lättare att ena högern kring sitt Moore-hat än att ena vänstern.
Kritiken har ofta handlat om det som kan vara känsligare än eventuella religiösa böjelser inom vänstern – att han är en underhållare. En populär underhållare, dessutom.
Mark Ames, författare till Going Postal, en bok som förklarar de brutala skolmassakrerna i USA med privatiseringarna menar att Michael Moores stora brott mot vänstern är att han faktiskt lyckas med något. Och den amerikanska vänsterns självbild som totala förlorare gör ont att bryta.
Men även om vänstern är desorganiserad så verkar 2009 bli året då amerikansk politik kantrade. Bara att frågan om kapitalismens framtid kan ställas högt är ett tecken på det. Mark Ames är en typisk representant för den kantringen. En i grunden ultraliberal stolle som sedan ett år tillbaka låter sitt klasshat mot den nya oligarikin rasa helt ogenerat i sin märkliga nättidning The Exiled.
Katolska kyrkan och vänstern kommer aldrig att ingå något stabilt partnerskap. Det inser också Moore. Och i slutet av sin film säger han att han vill ersätta Wallstreetkapitalismen med ”demokrati”. Inte "socialism" eller "kristendom".
Det kanske låter okontroversiellt, till och med mesigt, men det är precis vad det handlar om.
Idén om en fri marknad är en självmotsägelse.
En marknad består inte av något annat än en uppsättning regler. Och vi kan välja om vi vill vara med och bestämma dem eller inte. Annars gör någon annan det.
