Vad vill Volodomyr Zelenskyj?
Per Gahrton om morgondagens parlamentsval i Ukraina och en tvetydig president
Häromdagen krävde Ukrainas nye president Zelenskyj en personlig träff med Putin. Betyder det att han försöker leva upp till sina många väljares förväntan, vid jordskredssegern i presidentvalet i april, att Ukraina skall ta sitt öde i egna händer och inte fortsätta utgöra passiv lekboll i stormaktsdragkampen?
Får hans purfärska parti Folkets Tjänare (efter namnet på den tv-serie som gjorde Zelenskyj till rikskändis) egen majoritet i parlamentet i valet på söndag? Eller blir det fortsatt kohandlande mellan korrupta oligarklakejer av det slag som präglas Ukrainas tre suveräna årtionden?
En av Zelenskyjs första åtgärder var att föreslå avskaffande av majoritetsvalet, som gäller hälften av parlamentsplatserna. Men det gamla parlamentet vägrade, vilket kan gynna Zelenskyj.
Enligt senaste opinionsmätning får hans parti drygt 40 procent av rösterna. Men eftersom motståndarna är totalsplittrade mellan proryssar, provästliga, ultranationalister och oligarklakejer kan omkring 40 procent mycket väl räcka för att vinna i många enpersonskretsar och ge sammanlagd enpartimajoritet.
Är då Zelenskyj verkligen den obefläckade räddaren i nöden? Han har en problematisk koppling till oligarken Kolomojskij, i vars tv-station han ofta framträder. Och var han egentligen står när det gäller Ryssland är oklart. Han har ryska som modersmål.
I mars uttalade han att ukrainska visserligen är det enda statsspråket, men att ”ryska och övriga minoritetsspråk inte får undertryckas”. Zelenskyj har tagit ställning för det OSSE-stödda Minskavtalet för fredlig lösning på utbrytarkonflikten i Donbass, som en del anser ryssvänligt.
Därför tyckte han kanske att han borde visa västvänlighet genom att återge rysshataren Mikheil Saakasjvili hans ukrainska medborgarskap. Saakasjvili (president i Georgien 2004-14) var guvernör i Odessa 2015-16, tills hans kaotiska ledarskap fick Zelenskyjs företrädare, Porosjenko, att utvisa honom.
I juni hade Zelenskyj ett kort möte i Bryssel med Georgiens premiärminister Mamuka Bakhtadze, vilket enligt Zelenskyj var en tillfällighet, men enligt Saakasjvili en rysk kupp. Efter diverse förvecklingar har Saakasjvili fått tillstånd att kandidera i det ukrainska valet, men lockar enligt opinionsmätningar mindre än en procent. Zelenskyj ska nog vara tacksam för att slippa en orm vid sin barm.
Zelenskyj har jämförts med Frankrikes president Macron, som kom som en frisk fläkt och sopade rent med de gamla partierna. Men Macron var inte politisk nybörjare, han hade varit finansminister. Zelenskyj är politisk helt oerfaren, vilket gamla stötar hoppas skall göra honom lättstyrd.
Men de kan bedra sig. Under sin korta presidenttid har Zelenskyj sprutat ur sig initiativ. Han har börjat rensa ut den gamla regimens folk, med Ukrainas ambassadör i Stockholm, Igor Sagatj, som ett första offer. Han har också inlett en sanering av rättssystemet.
Det är inte heller okontroversiellt att hålla fast vid en önskan om fredlig konfliktlösning med Ryssland samtidigt med en strävan till EU och Nato. Klarar han den klassiska ekvationen om cirkelns kvadratur som drabbar alla neutrala stater bör han omgående inbjudas som föreläsare för svenska utrikes- och försvarspolitiker.
